fredag 18 december 2009

Jag önskar mina läsare en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År.

Efter helgerna kommer nya berättelser om Hanna och hennes liv.


tisdag 8 december 2009

Från morföräldrahemmet del 3

Barndomsminnen från min mormors sista hem i
Mossby 1877-1879


Vägen mellan Öremölla och Abbekås fiskeläge

Tidigare har jag nämnt, att min länge närda önskan att återse det morföräldrahem, som jag minns från min barndom, blev denna sommar verklighet.

Min syster och jag gjorde på vårsidan 1936 i en hyrd bil, färden från Svedala genom Anderslöv, Grönby och Wemmenhög ned till Hörtevall, som min far arrenderade vid den tiden före sitt giftermål.

Inte långt därifrån ligger Strandåkra, som enligt den mans utsago, som nu bodde på Hörtevall, ägdes av min farfar och idag förstår jag varför min far ofta talade om Öremölla. Båda dessa gårdar ligger i denna socken.

Därifrån gick färden vidare till Brasakallt, förr ett litet värdshus på vägen till Ystad, som går utmed kustvägen.

Östersjöns vågor brusade och det klara, ljusgröna vattnet, bröt mot stranden.

Hörtevall

Vid Brasakallt vek vi av mot Mossby, där kände jag genast igen husen och den gård, som jag inte sett sedan jag var mellan fem och sex år gammal. Min mormor bodde där, sedan hon blivit änka fram till sin död på sommaren 1879. Hon dog av lunginflammation.

Strandåkra

Vägen i Mossby

Nu skulle det fastlås om behållit mina rätta minnen om detta hem.

Till min stora glädje fann jag att minnesbilden i huvudsak var riktig. Förändringarna var inte större än att det gick att se igenom dem. Endast de rummen längst bort kändes större än jag mindes dem. Stället hade genomgått en del reparationer, svart papptak hade ersatts av det halmtak som en gång funnits och den runda frontespisen hade blivit en spetsig sådan med bibehållande av de tre fönstren.

Den lilla mellandörren mellan köket och sängkammaren var borta. Skafferiet var också förändrat, men rummen i övrigt var sig lika.

På väg till Mossby

Bostället i Mossby. Min mormors sista hem

Häcken utanför var densamma, men träden hade vuxit betydligt. De båda dungarna var kvar, som skilde boningshuset från ekonomibyggnaden.

Människorna, som nu bodde här verkade inte lyckliga. Ett sådant ställe med ett litet jordbruk är inte detsamma som förr, det kan inte ensamt bära och räcka till för nutidens pretentioner.

All den poesi, som stället en gång hade var nu helt borta. Det var rena rama prosan både inne och ute. När vi möttes av en gråtande uppsvälld husmor, som hela tiden grät och beklagade sig för allt och alla. På detta vis var återseendet väldigt vemodigt och minnesbilden från lyckliga barndomsdagar kom först tillbaka sedan vi för länge sedan lämnat denna plats bakom oss.

Detta hem, som jag hr skildrat här, var inte så enkelt att leva i på den tiden, som det kan synas för en nutidsmänniska, som är van vid all tänkbar komfort och mer därtill. Vid en jämförelse med andra likställda hem ägde det mer kultur och skönhet över sig än flertalet i orten och man såg upp till det som ett hem för sig.

Familjemedlemmarnas utrustning var mycket ojämn och man får erkänna att mormors överlägsna personlighet och morfars duglighet gått i arv till endast några av döttrarna och äldste sonen i faderns första äktenskap.

De tre styvbarnen ägde en förmögenhet, men sonen var den ende av dem som förnuftigt använde sitt arv. Den enda skada han gjorde var att han som mycket ung jagade på olovlig mark men slapp att bötfällas. Han flydde till Amerika.

Ständigt längtade han hem och fem gånger besökte han Sverige. Sista gången stannade han en längre tid i mitt hem med sin fru, som var tyska, men kunde lite svenska. Han kom hit för att lyfta arvet från sin morbror Åke Rasmusson i Hönsinge, som dog barnlös.

Gärna hade amerikanen bosatt sig på den vackra gården men familjen hade sina rötter i det nya landet, där alla hans barn haft framgång.

De två styvdöttrarna ansågs mycket vackra och gifte sig snart med män som slösade bort deras arv. En av dem till och med sin ärvda gård, som i många hundra år hade ägts av hans släkt. Men deras barn lyckades väl och hjälpte föräldrarna till en tryggad ålderdom.

En av sönerna kände jag mycket väl, en verksam och betydande man på sin ort. Känd för sin stora hjälpsamhet och sitt kulturintresse. Han dog ogift och hans värdefulla samlingar gick på auktion. Bland annat fanns till exempel en bibel som Gustaf II Adolf fått av sin lärare, Skytte, vilket stod präntat i densamma. Ett altarskåp av silver från 1600-talet mm.

Av mormors egna söner var Magnus mycket klen och dog ung. Nils var dövstum till följd av sviter från scharlakansfeber, en redbar och försynt man som var gift två gånger. Första gången gifte han sig med en kamrat från dövstumskolan Manilla. Barnen i båda äktenskapen var normala, men de två äldsta dog i tyfus samtidigt som deras mor.

Nils hade lärt sig skomakeri och livnärde sig så gott han kunde på detta, sedan hans första hustru slösat bort allt han ägt.

Om Åke, som var mycket under medelmåttan, hade av någon sjukdom blivit hämmad i sin utveckling, vet jag inte så mycket.

Olof, den yngste sonen, hade kunnat sköta sig bättre om han inte varit för mycket begiven på sällskaplighet och försummat sitt eget. Att han blev tvungen att gå från en mycket bra gård, som mormor köpt åt honom, var inte hans hustrus fel. Han var gift med en syster till min far, en förnuftig och verksam människa. De hade tre barn. För att komma ifrån allt reste familjen till Amerika.

Moster Sofie minns jag mycket väl. Hon var en mycket behaglig och stillsam kvinna som hade bruna ögon och regelbundna drag. De söta barnen, som vimlade omkring henne, kunde ha varit en lycka, men hennes snälle, men oföretagsamme man ägde inte förmågan att försörja en talrik familj. Han var bror till min far och mycket pengar och annan hjälp gick till dem från vårt hem.

Mina föräldrar hade mycket tyngd i att alltid stödja och hjälpa någon i misär ställning i släkten, när det ena upphörde tog nästa vid. Det blev aldrig lättare för dem under deras livstid.

Kristina och Hanna var de enda av min mors syskon som det var någon reda med. Det var praktmänniskor till utseende, sätt, väsen och i all synnerhet till karaktären. Mostrarna var i grunden mycket olika, men vi barn har ljusa och glada minnen av dem båda. Mest av allt älskade vi moster Hanna, som vid mormors död flyttade över till mitt hem tillsammans med Åke, den trogne hunden Solo och duvan Adonis.

Hennes vakna intelligens, hennes livliga blick och lockiga hår, hennes oförskräckta duglighet och påtänksamhet fängslade alla i hennes närhet. Som min mors bästa vän var hon en god hjälp i hemmet, tills hon några år innan hon gifte sig startade vävskola i Göteborg tillsammans med par kamrater från handarbetets Vänner, Lotte Grönvall och Ida Drakenberg. Det var innan hemslöjdsföretagen kommit igång i landet i den utsträckning det i dag är.

Under vistelsen i mitt hem fick moster Hanna ofta offra månader på att hjälpa behövande inom syskonskaran. Det var inte roligt och jag har ännu i minnet hennes lycka, då hon kom hem från dessa resor. En av dessa resor medförde den svåra tyfusepidemi, vilken rasade i mitt hem och som också höll på att ta hennes liv.

Sedan hon gift sig, var det alltid vår stora glädje att ha henne och hennes familj, den kära Anna inräknad, i vårt hus under glada och festliga högsommartider.

Hennes sista blick, som mötte mig kort före hennes död, gav mig intrycket av hur stor, underbar och gåtfull en människosjäl kan vara. Den rymmer helt enkelt universum i sin mot det Högsta riktade åtrå.

Morföräldrarnas gravplats på Skivarps kyrkogård

Minne av
Lantbrukaren Lars Olsson
född i Anderslöv 19 februari 1806
död i Skivarp 28 januari 1862
och hans hustru Hanna Jönsdotter
född i Grönby 1814
död i Mossby 19 juli 1879

måndag 7 december 2009

Från morföräldrahemmet del 2.

Barndomsminnen från min mormors sista hem i
Mossby 1877-1879


Åke, den av syskonen, som fått minst på huvudets vägnar och som det sista året brutit sitt ben, sattes till att klippa remsor till trasmattor. Dessa ibland lysande små lappar var mycket begärliga till dockkläder, men han blev mycket förnärmad om ag ville nappa någon av dem, och hötte och slog med kryckan. Det kunde ha sina sidor att få tag i ett litet himmelsblått sidenband.


Folkstugan


Min moster Hanna var omkring sjutton år, då jag skickades till mitt morföräldrahem. Hälsan kanske inte fattades men jag var ett klent barn som inte orkade med mina äldre bröders ystra och ibland halsbrytande lekar.

Jag visste inte någonting mer förtjusande än moster Hanna, att få gå med henne var helst det bar iväg. Moster Hanna hade strålande bruna ögon och ljust lockigt hår, som mörknade med åren, som den yngsta i en stor barnflock hade hon kanske haft mer frihet för sin livsglädje än de äldre systrarna.



Moster Hanna på trappan


Ibland gårdens djur hade hon sin favorit. Hunden Solo och hästen Svärting och framförallt duvan Adonis, som inte höll till i duvslaget, utan satt mest på sandlådan i köksförstugan. Han hade en gång råkat få ena vingen gråfärgad i en spillkum stekflott, som Edla satt att svalna på sandlådan.

Ibland om morgnarna var jag med när höns och ankor skulle matas och då kom givetvis duvorna också. Adonis satt ofta på mosters hand eller axel och tog ärter ur hennes mun, vilket även en del av de andra duvorna vågade sig på. Det var liv och rörelse.

Jag minns så väl en söndagseftermiddag, då jag hade placerats på halmstacken, medan moster Hanna sprang och lekte med Svärting. Det var inget nöje för mig för att jag trodde i varje stund att hästen kunde skada henne och blev för den skull mycket upprörd.

Jag har också i mitt minne en sommardag, då en ung man från trakten, som tagit musikdirektörsexamen, A. Nilsson, hade kommit på besök. Det ropades på moster Hanna, som ingen kunde hitta. När hon hörde ropen kom hon med ett hopp ned ur ett körsbärsträd, med kjolen upplyft och full med körsbär, för att roa mig hade hon satt en krans av körsbär kring huvudet och hängen i öronen. Hon stod där leende innan hon gick in för att ordna till sin dräkt till kaffet.

En kväll hade mostrarna bal och det spelades oavbrutet på den gamla taffeln, men jag hade fäst mig vid en flicka i klargrön klänning och smög mig till henne endast för att berätta hur mycket gott som skulle serveras till kvällsmaten. Till min stora häpnad skrattade hon och de andra åt mig och jag sprang mycket bedrövad ut. Helt övertygad om att jag hade gjort något helt galet.

Moster Kristina kom en dag hem från Tullstorp, där hon lärde sig finare matlagning och att väva damast hos fru Göransson. En av kvällarna, kanske hade hon bakat småbröd, klädd som hon var, på den tiden, vit kort tröja, kallad nattröja och ett stort vitt förkläde, ville moster försöka fång in mig. Vi sprang genom mormors sängkammare ut i dagligrummet, genom folkets rum ut i köket och min förskräckelse att hon skulle få tag i mig var stor. Hur det slutade har jag glömt, men jag kommer ihåg hur moster Kristina såg ut den kvällen.

Båda yngsta, hemmavarande mostrarna, hade lärt sig brodera, rita och en del andra små färdigheter hos några mamseller Borgström, vilka bodde i trakten. Att spela lite enklare musikstycken hade två flickor Liljeqvist, Terese och Emy, som utbildats till guvernanter, lärt mostrarna. Man kan knappast kalla det lektioner i egentlig mening.

I ett nothäfte som jag har finns valser av A. Nilsson, som tillägnats mostrarna Hanna, Kristina, Sofie och Emy.

Emy Liljeqvist var moster Hannas synnerligen goda vän. Hon var liten och hade mörkt hår. Till mitt stora förtret brukade hon flyga upp i moster Hannas knä, som jag tyckte att jag hade ensamrätt till.

Vid ett besök på en granngård i Tingaröd åt vi plommon och på väg till Nöbbelöv stannade man ibland vid vägkröken. Här låg ett rätt ansenligt lågt hus där träskomannen och snickaren Magnus Hansson bodde med sin hustru Charlotte. De var barnlösa med hade en hund, som hette Priffe. Efter Priffes död minns jag Charlotte gråtandes i hörnsoffan i dagligrummet, och jag kunde höra mostrarna säga att hon grät över Priffe, som om det varit ett barn.

Innersta rummet i frontespisen användes som garderob. Här hängde mostrarnas dansklänningar, en ljusröd som tillhörde moster Kristina, en vit med små gröna rosenbuketter som jag älskade att se moster Hanna bära. Ett kort skört med garnering nedtill prydde livstycket, vilket hade ett bälte om livet med rosett bak. Stora överklädda knappar dekorerade framsidan. Kjolen var vid, prydd med en liten garnering halvvägs mot knäet. En gång, långt efter detta, frågade jag moster Hanna om hon haft en sådan klänning och det hade hon så minnet var rätt.

Tvärs över vägen, snett mot mormors gård, låg ett hus där det fanns många barn. En av flickorna, Anna, var en trevlig lekkamrat. Redan rätt stor, hittade hon alltid på roliga lekar. Ofta lekte vi lantbruk, riste gräs och band kärvar som sattes i långa travar precis som de vuxna brukade göra.

En dag hände det fruktansvärda. Fadern till de många barnen hade hängt sig ute på logen. Jag måste ha begripit det eftersom jag ännu kan minnas det och den sorg som rådde på begravningen. Här trängdes man mycket i de små rummen, med högt uppbäddade sängar, vilka tog den mesta platsen av rummets yta.

Barn kan ha sina fördomar. Mormor hade byggt ett hus inne i en stor trädgård till morbror Nils och hans hustru, vilka båda var dövstumma. De hade flyttat och huset stod tomt. Ljust och trevligt var där inne med vita dörrar och fönster.

Någon gång gick moster Hanna och Edla dit för att se till det. Vi hade smörgåsar med oss, som gömdes i den inmurade grytan, det var smala svarta smörgåsar med korv på. Under tiden vi åt dessa hörde jag att det berättades att det spökade där. Ingen kunde förmå mig att nästa dag äta av de, som jag trodde, överblivna smörgåsarna, Det låg något hemskt över dem. Först sedan de visat mig att dessa smörgåsar var kvar på en hylla högt uppe i skafferiet kunde jag förmå mig att äta smörgås igen.

Moster Hanna har berättat att möllaredrängarna och en av sönerna från Möllaregården var de rätta spökena. De hade en sommarkväll, då trädgården besöktes av svärmande ungdomar, vilka nöt av bär och frukt i det övergivna husets trädgård, kört uppe på vinden med säckvagnar och även ställt till med annat buller. Påföljden blev att trädgården hädanefter fick vara ifred nattetid.

Kusinerna från Brönnestad hade en dag under påsken kommit på besök. Alla de tre äldsta bröderna svärmade för moster Hanna och de for stojande genom huset ut i trädgården och in igen, det rörde sig om ett färgat påskägg.

Ungdomarna skulle senare fara på bal och moster Hanna stod och klädde på sig i sängkammaren när de stormade in där. Vi flyttade in i mellangången och därifrån, tvärs över köksgolvet, in i skafferiet, for moster in, halvklädd, med kläderna i famnen. En av förföljarna grep häftigt skafferinyckeln så att den gick av. Han hade ingen aning om varför moster in ville släppa in honom. Han ville bara ha hjälp av henne att rädda sig och ägget undan sina bröder.

Vid detta tillfälle skrek jag oerhört och höll i moster då hon höll i låset och länge efter det var jag rädd för denne unge man, som efter många öden slutligen gifte sig med min moster. Mormor lär ha gett honom och bröderna en ordentlig skrapa vid detta tillfälle.

Moster Hanna brukade ofta sjunga om kvällarna tills jag somnade, melodier ur Fritiofs saga, Topelius samt andra barnvisor.

Ännu en sjuklig telning fanns i den stora syskonkretsen i morföräldrahemmet, moster Bengta, mycket flitig, tyst och tillbakadragen. Hon saknade varken förstånd eller hjärta. På söndagsförmiddagen brukade vi sitta tillsammans ute i bersån i trädgården och då sjöng hon med en något bruten stämma, visor ur sin sångbok som t.ex. ”Rocken surrar och lampan brinner” eller ”En herreman så stolt och båld, han ägde tunnor guld, hade många hemman i sitt våld, fick se en flicka huld, bland trädens stammar ensam gå, han talte då till henne så, trallilala trallillala. Mitt vackra barn, vad heter du, säg mig ditt ljuva namn, kom sätt dig vid min sida nu i dalens blomsterfamn, och låt oss språkas vid en stund förtroligt här i gröna lund, trallilala”

Fler verser minns jag inte och jag har förgäves letat efter den i de sångböcker som jag senare fått.


Huset i mossen


En dag fick jag följa med moster Hanna till ett ställe som låg i mossen utåt havet. Tydligt står detta landskap med sina gröna ängar, för mig, som jag inte återsett sedan dess, förr än i år, i en helt annan belysning. Gården låg omsvept av dis och på ängen stod en stork och en liten flicka i ljusröd klänning. Allt var högst fängslande.

Inomhus talades om vävnader och vi tittade på allt som förvarades i kistor och skåp.

Mormors lilla lantbruk sköttes av två trogna och pålitliga människor. Drängen Nils, en medelålders man som inte pratade så mycket. Han körde hästarna Svärting och ”Hongen”, den senare kallades så därför att han hade ovanan att bitas. Man fick inte slå honom för då vände han vagnen mitt på vägen om man inte såg upp.

En gång välte vagnen mitt på bron över Skivarpsån, en tänd lykta och rop är mitt minne från denna färd. Nils visste nog bättre besked med hästarna och det var Åke som körde. Många saker kunde skäras ut av de vita morötterna från stallet och drängen Nils var inte snål så ibland fick jag hela förklädet fullt.

Edla var lång och mager med ett otroligt rynkigt ansikte och med en mycket grov och skrovlig stämma sa hon små lustigheter. Hennes svartrödrandiga förkläde var smalt sammanrynkat och flög som en slöja när hon rörde sig hastigt.


Vägen mot Ystad från Mossbylund


Något av den tyngsta, mest omöjliga sorg gick igenom mig vid hemresan från morföräldrahemmet. Aldrig senare har jag känt en otröstligare värk i mitt inre än på den resan hem. Den saknade allt förnuft och alla begrepp, det var första gången jag skildes för alltid från något som jag älskat.

Vid krökningen av vägen tycktes vagnen ibland köra rätt ut i havet, denna rädsla tillsammans med min sorg hade ingen botten. Jag satt i någons famn och lutade mig mot någon, men jag var alldeles ensam med mina tysta snyftningar.

Väl hemma minns jag att min bror Olof kom emot mig i schackrutig kolt, med mörkare och ljusare rutor i brunt, han hölls under armarna och gick osäkert.


Möbler som blev kvar efter auktionen


Mormors sista hem i Mossby skingrades, gården såldes och bohaget gick på auktion. Min far köpte en del, som t.ex. väggpendylen, som är i min ägo, en stor silverpokal, fyra höga tennstakar och mycket annat. Men det stora, rikt skulpterade skåpet inköpets av kommersrådet Lundgren och står nu, återigen sålt, på Charlotteslund hos bankir Lachmann.

Moster Kristina hade kvar några av möblerna från dagligrummet. Mozarttavlan har hittat och återköpt, den hänger nu hos Estrid. Mycket silver, porslin och duktyg spreds för vinden och endas en spillra har jag sett hemma hos mostrarna.

söndag 15 november 2009

Från morföräldrahemmet del 1.

Barndomsminnen från min mormors sista hem i
Mossby 1877-1879


Min morfar ägde flera gårdar på sin tid och bodde på många olika orter. Han lär ha varit en umgängsam och vänsäll natur, äktskånsk typ med ljusblå ögon, ljuslätt hy och blont hår. Han dog vid femtiosex års ålder precis som senare mina två äldsta bröder.

Mormor hade en lång änketid, ensam med en stor barnskara. Säkert hade hon ett mödosamt liv bakom sig, inte minst genom dessa ständiga flyttningar, som förde med sig ombyte av tjänstefolk och förhållanden.

Hennes bruna ögon skådade ut i världen med lugn och styrkan till att bära livet låg förankrad på en fast gudsförtröstans grund, många var de som hon räckte en hjälpande hand i nödens stund.

Som barn hörde jag ofta henne nämnas med kärlek och tacksamhet av ortens fattiga. På den tiden fanns det mycket nöd och verklig fattigdom bland folket ute i bygderna. Jämte egna nio barn hade mormor tre styvbarn att ta hand om.

No 5 Stora Herrestad

Hennes barn hade olika födelseorter, min mor i Stora Herrestad, gård nr 5, byggd av sten med stort boningshus i tre våningar och med tjocka murar. Av ekonomibyggnaderna att döma var lantbruket ringa. Mormor använde utrymmet delvis åt uthyrning åt häradsrättens notarier, som på den tiden höll ting i Stora Herrestad. Senare har gården sålts flera gånger och boningshuset förändrades till mejeri.

Efter sitt giftermål fick min mor sitt hem bara någon fjärdingsväg avlägset från denna församling i en liten by. Denna rymde endast ett par hundra människor.

På morföräldrarnas tid var det avsigkommen trakt, känd för sina många fattiga och för en rik förekomst av allehanda ofog. Fattigdomen höll nog i sig länge, men ordningen förbättrades avsevärt.

Svenstorps Mölla

En tid hade min morfar kvarnen i Stora Köpinge. Den ligger vackert, man åker ned för en krokig backe och ser då en vit länga skymta fram. Det är det gamla boningshuset från morföräldrarnas tid. Strax bakom svänger kvarnens stora hjul omkring i dånande vattenmassor, som far vidare kring små albevuxna öar i ån, som här är ganska bred och vid.

Man åker över en lång bro och färden går vidare norrut allt längre in över den skånska slätten. En villa i 1880-talsstil hör nu till stället. Den ligger på andra sidan vägen, mitt för bron och har kommit till på senare tid.

Åkersholm

Vid tiden för min mors konfirmation i St. Marie’s kyrka var morföräldrarna bosatta på Åkersholm, en gård nära Ystad.

Under min barndom bodde där vänner till mina föräldrar och på så sätt har jag själv upplevt denna gård. Gården var en typisk fyrlängagård med låga hus. Man körde igen en bred port in på en stor gård belagd med kullersten.

Gården ligger inte långt från havet. Stor hemtrevnad rådde inomhus och det lilla förmaket med sina gula björkstolar och dito soffa samt en tavla, som föreställde flykten från Egypten, drog mig alltid till sig.

Nu är det gamla boningshuset rivet och en dyster, röd tegelvilla upptar mitten av trädgården.

Hemmet i Ystad

Innan flyttningen till Åkersholm bodde morföräldrarna en längre tid i Ystad och moster Hanna föddes där.

Moster Kristina är också född i Ystad och morföräldrarna bodde i en fastighet nära hörnet av Kloster- och Sladdergatan, ett gammalt korsvirkeshus som bar namnet Betlehem. Huset låg mitt emot ett hus, större och nyare, som kallades Jerusalem.

Under denna tid gick min mor i skola hos mamsell Vedström, en beskedlig och snäll människa. Det var inte mycket man fick lära sig där av nutidens allmänna kunskaper, mest att hyggligt kunna läsa innantill, att plugga in katekesen i minnet och en del psalmverser, skriva, sy, sticka och brodera samt hjälpligt kunna räkna. Denna sistnämnda undervisning stod en yngling från Lancasterskolan för.

Några av de andra barnen gick också i privatskola, som ett gift par vid namn Göransson hade. Skolundervisningen var då mycket lite ordnad och ofta av tillfällig art.

Senare lärde sig mor att sy kläder hos Fru Niehoff, Ystads dåvarande skickligaste sömmerska. Hon var gift med en musiksergeant och han spelade, sjöng och gick på jakt och hade ett intresse för teatern. Fru Niehoffs spiskammare var för det mesta helt tom och många magra måltider kryddades endast av ett oavikligt gott humör. Ett av de många barnen blev sedan den berömda sångerskan Dina Niehopp-Edling.

Barnen där i huset kom tätt efter varandra och till det barndopen, som min mor upplevde att syflickorna dagen innan fick tvätta och stryka Fru Niehoffs enda klänning och därför fick hon gå utan klänning hela dagen.

Under Ystadstiden tog mina morföräldrar, som på den tiden, den långa resan genom kanalvägen Göteborg-Stockholm. Mormor var klen och i behov av lite vila. En gammal sekter, vars namn jag glömt, vän till morfar, hade fått i uppdrag att se till huset under deras frånvaro.

Sektern underhöll barnen bland annat med historier om kvällen, man sa god natt och kröp ner under täcket. Min mor berättade att hon en av nätterna upplevde en spökhistoria i övre våningen i det ålderdomliga korsvirkeshuset. Mor och ett par av hennes syskon bodde i ett rum däruppe.

I väggen fanns en nisch och i den hade mor sina dockor. Denna nisch hade en dörr, som mor kunde låsa med nyckel, men mor hade den aldrig låst. Sömnen hade inte varit lång när min mor vaknade och såg en grå skepnad gå tvärs över golvet bort till nischen med en skramlande nyckelknippa, röra om därinne och försöka låsa dörren.

Min mor blev förskräckt för sina dockors skull, men skepnaden tassade snart tillbaka igen och i förbigående ville den dra dynan av barnen och försvann sedan. Mor visste inte vart eftersom hon gömde sig av rädsla i sängen. Hon berättade sin upplevelse på morgonen ingen ville riktigt tro att det var sant. Av denna anledning kom det fram att just i detta rum hade det en gång bott en girigbuk och han hade haft sitt penningskrin i just denna nisch.

Det stora koleraårats fasor i all dess våldsamhet upplevdes någon tid i denna boning, då ett av husen mittemot användes som sjukstuga.

Sista natten innan portarna stängdes för all trafik från staden flydde mina morföräldrar med hela familjen ut ur staden till en gård i Hönsinge som de ägde. Jag har inte hört att någon av dem blev sjuk. De hölls i karantän några veckor, då det gick en vakt omkring gården.

De flyttade tillbaka till Ystad samma dag staden förklarades smittfri. Min mor mindes livligt stämningen och klockornas klang den dagen. Solen bröt fram och säkert sände förut beklämda människor en tacksamhetens suck mot höjden och allt livs ursprung.

Skivarps Gästgivaregård

Därefter, vilket år vet jag inte, bosatte de sig i Skivarps Gästgifvargård. Där hade morfar skjutsarna och lantbruket att ta hand om för egen räkning medan gästgiveriet arrenderades till en man som hette Nilsson, som senare köpte hela gården efter morfars död.

Nilsson levde sedan endast några år och hans änka och ende son överlät gästgiveriet till en man som hette Lorentz Boklund. Denne man var gift med en lärarinna i trakten.

Då Karl XV en gång passerade Skivarp stod min mor bland andra där för att niga. Han vinkande henne till sig, klappade henne på axeln och frågade vad hon hette.

Min mormors sista hem var det lilla bostället i Mossby, som jag minns från min barndom och återsåg först igen sommaren 1936 under en biltur tillsammans med min syster Maria.

De flesta av teckningarna i denna skildring är enbart minnesbilder och måste betraktas som sådana.

Många gånger har jag försökt teckna mig till minnesdetaljer från detta hem. Ofta i minnet har jag vandrat omkring i rummen och i trädgården. Likadant har jag gjort över fälten och de kringliggande gårdarna för att få fram bilderna i den dimmiga bilden av det förflutna, med havet som yttersta randen mot söder.

Alla dagar är idel solskensdagar, sådant som åska, regn och storm finns inte till, inte heller annat som gör tillvaron oroväckande och mindre tilltalande. På kvällarna somnade jag ofta i moster Hannas knä och på morgonen var det till att få kläderna på sig kvickt och komma ut i solskenet. Det var alltid någon av de stora som tog särskild hand om den lilla flickan.

Så här minns jag ungefär mitt morföräldrahem. Sedan man kört eller gått genom båda grindarna och svängt upp på den sandade gången kring cirkeln av gräs, stigit uppför trappan och kanske sänt en blick över blomsterrabatterna på båda sidor, kom man in i en lång, smal förstuga.

Mossby boställe

För det mesta gick den besökande in i dagligrummet och stannade där. Det var ett trevligt, inbjudande rum med en soffa i fonden, divanbord och en tavla, som föreställde Mozart spelandes för hovet i Wien, denna tavla fanns senare i moster Kristinas hem.

I hörnsoffan med sitt blårandiga överdrag fick jag inte lov att vara. Jag satt i soffan när moster Kristina lärde mig att sticka, det blev en grön ”kattastrumpa”.

Mormor, klädd i grönbrunrandig ripsklänning, klippte ibland pappersgubbar och gummor till mig i långa rader. De fick stå mot fönsterrutan bakom blomkrukorna. Dessa fönster vette mot söder med utsikt över gården.

Jag minns inte mattgångar mer än i detta rum och möjligen i sängkammaren, där den förgyllda klockan hängde inom de vi omhängena kring mormors ljusgula säng. Vid bordet framför fönstret satt mormor och åt sina måltider. En smörgås på förmiddagen fick jag medan jag satt bredvid mormor på den gröna kistan mellan järnugnen och sängen.

Denna kista var mormors kassaskrin och, förgäves, frågade jag vad som fanns i den.

Gula länsstolen mellan dörren och ugnen är densamma som nu Gian äger. Stolen vid bordet är en av de båda vita, vilken en nu står hos Estrid. I den brukade mormor sitta och från detta fönster såg man ut i trädgården.

På andra sidan rummet stod moster Hannas säng och en gul björkbyrå som var hennes och i vilken hon ibland gömde äpplen till lill-Hanna (jag).

Från detta rum gick en dörr ut till salen, som mest användes vid festliga tillfällen, kanske var det sand på golvet i vardagslag för det fanns inga mattor. Stora slagbord stod framför fönstren, en gammal taffel vid kortväggen, ett stort skåp fullt av porslin och glas, även goda kakor fanns där som man fick smaka om man passade på.

En gång, när salen storstädades, såg jag moster Hanna hjälpa till att skura golvet, gående upprätt fösande en björkriskvast fram och tillbaka med ena foten. Edla låg på golvet och sköljde av efter hand. Det såg lustigt ut och fort gick det.

Förmaket tyckte jag var tråkigt och fick inte gå in där. Där stod en liten docklampa på byrån, som jag gärna ville ha men jag var förbjuden att röra den och jag fick den aldrig heller. Moster Sofie hade vid ett tillfälle förlorat sin förlovningsring och hittat den liggande i den lilla lampkupan.

Jag förstod aldrig hur det gått till eftersom kupan var mycket liten.

Näst köket var folkstugan arbetsrummet. Där kardades, spanns ull och lin, syddes linne och lagade säckar mm.





Interiör från Mossby

tisdag 10 november 2009

Hannas teckningar och målningar från Borrie

Med dessa bilder avslutas Hannas lilla bok om hennes barndomsminne från Borrie. Bilderna och teckningarna har Hanna själv fotograferat och tecknat med undantag från en, som hennes far gjort.

Nästa berättelse kommer att handla om Hannas barndomsminnen från morföräldrarnas hem med början på 1860-talet.




Hannas självporträtt




Hannas föräldrar samt hennes fars arbetsrum




Översta bilden ser vi Maria vid brasan och underst Carl och Maria spelandes knäppspel





Hannas föräldrars grav




Moster Hanna




Åke på den översta bilden och Nils nederst




Olof




Dammen




Överst kyrkan innan den revs 1/4 1861, Hannas far har tecknat bilden. Mellanbilden föreställer kyrkoruinen med den gamla klockan från 1526 under tak. Nederst ser vi kyrkan återuppbyggd 1929




Överst ser vi kyrkoruinen inifrån och nedre bilden visar ingången till ruinen

Barndomsminnen från Borrie del 2


Hannas föräldrar, Kerstin (född Larsson) och Nils Jönsson, som sedan tog namnet Borrie


Min fars porträtt blev aldrig målat, men ett par förstudier till ett porträtt av min mor finns.

Efter Parisvistelsen 1907 hade jag tänkt försöka besvära min far att sitta modell för porträttets förverkligande. Hans sjukdom och bådas död, kort efter varandra 1908, gjorde hela planen om intet.

Porträttet hade jag tänkt mig i knäbild med dem båda sittandes på var sin sida om den, av dem, mycket älskade linden. Den stod strax utanför trädgårdsdörren och där satt man lugnt i skydd av sidobyggnadens utskjutande muryta. En på samma gång sval, fridfull och solig viloplats.

Västersolen gled in mellan löven och min mor kunde från soffplatsen se säden över denna blomsterrabatt, som framför de övriga blomlanden hade hennes hjärta.

Detta land gick med en rak buxbomshäck framför boningshuset, strax bakom denna stod en rad stamfuchsior med en undergrund av fuchsia riccatornia, en säregen blomprakt.

Just härifrån denna plats hade jag tänkt fånga min fars drag, den fjärrskådande, genomträngande blicken ur de stora, mörkblå ögonen. Hela detta allvarliga, stränga ansikte, som endast glimtvis, upplystes av den inneboende skämtsamheten och humorn. Hans temperamentsfulla, aldrig vilande energi sysselsatte sig med mångahanda, och det var inte så få ämnen, han satt sig in i.

Hans tankevärld var vittomfattande och vi kunde alltid få råd eller en och annan upplysning, när vi talade med honom om våra intressen.

Med föräldrarna hade vi barn den förmånen att kunna säga vad vi hade på hjärtat öppet och fritt, trots den stora respekt vi hyste för dem.

På lediga stunder, då gården och de allmänna uppdragen gav honom andrum, sysslade han med ritning, träsnideri eller med att uppfinna något verktyg, vilka kunde underlätta arbetet utomhus eller i lantbruket.

Han konstruerade en vridmaskin och en kokinrättning för tvätten och mycket annat. En radsåningsmaskin förbättrades och gick under namnet Borrie.

I sin ungdom hade han drömt om att studera och gå ingenjörsvägen, men han måste istället använda sin ungdoms krafter till att upphjälpa faderns lantbrukssvårigheter.

I min fars inre verkstad fanns allt, som jag åstundade för mina många önskningars realiserande. Han hjälpte mig ofta med små husgeråd till mina dockor.

Bland hans ritboksblad fanns även skrivna noter för sång, men flöjten kom endast senare till heders sällsynta gånger, då den ena muntra melodin efter den andra inbjöd till dans och glättighet.

Hans rastlösa verksamhet och ordningssinne kompletterades av min mor, som inte var mindre flitig och ansvarsfull inom sitt område, om än på sitt tysta sätt. Hennes ljusa ansikte, omgivet av vitt, något lockigt hår, hade ett blitt uttryck, mer tankfullt än drömmande. Detta till trots att hon levde i sin egen skönhetsvärld, som omgav henne med en rymd omkring sig, vilken vi barn förstått att värdesätta all mer med åren.

Hon talade sällan eller aldrig om människor, men man visste ändå hennes tycken. Om någon diskussion blev för häftig brukade hon säga; ”Vänta med att kivas tills jag inte hör det!” Ofta kunde en blick ur hennes milda, blågrå ögon vara tillräcklig för att en förflugen tanke skulle bli outtalad.

Min mor levde uteslutande för det mödosamma arbetet i det stora hemmet för man och barn. Den enda vännen utanför var min moster Hanna, som i många år vistades i mitt hem. Hade hon inga vänner så hade hon inte heller några fiender och hennes barmhärtighet och givmildhet mot fattiga och sjuka var en given sak.

Trots sin stora verksamhet tog min mor sig regelbundet tid till en stund lugn efter middagen sittandes vid fönstret i matrummet eller, om det var kallt, vid kaminen där. Hon hade då oftast en stickning eller en bok i sin hand. Gärna återkom hon till böcker så som Jesu liv, Evighetens hopp av Pharrar, Vapensmeden av Viktor Rydberg m.fl. Jag lyssnade gärna till hennes reflektioner om det lästa.

Kärast för min mor var dock blommorna. En mångfald av vida blommor var planterade i buskagen och stenpartiet, på så sätt samlade och nära att gå till. Vid hennes död stod fönstren i hennes rum fulla av blommande julrosor.

Borriegården invändigt på 1800-talet

1888 reste moster Hanna till Lund för att hjälpa till att sköta sin dövstumme bror Nils’ fru, som låg i tyfus, vid hemkomsten insjuknade hon svårt. Min yngsta bror och syster skickades bort och vi andra fyra var i Ystad i skola, men min yngste bror kom hem igen sjuk.

Min far följde efter. Två drängar, en lantbrukselev och tre av tjänarinnorna insjuknade dagen efter varandra. Inte mindre än nio sjuka hade min mor att sköta om med endast en ovan köksa och tre gamla gummor, som inte hade aning om sjukvård, till sin hjälp.

Eftersom det var mycket sjukdom inne i Ystad fanns ingen sjuksyster att få hjälp av därifrån. Varannan dag kom läkaren ut och varannan dag reste min mor in för att lämna rapport angående de sjuka.

Mor berättade att doktorn alltid först brukade fråga om hon själv var frisk och styrkte henne med orden; ”Gott, det är bra!” I tjugoåtta dygn svävade min moster Hanna mellan liv och död. Min far drogs efter tillfrisknandet med svår nervvärk. Min lillebror, som var sex år gammal, fick man på nytt lära att gå genom att hålla honom under armarna som ett litet barn.

Så varade denna epidemi i nära tre månader och ingen av de sjuka dog. Till min mors stora glädje blev alla friska igen så småningom.

Man trodde att smittan spridit sig så våldsamt genom mjölkkällaren, som var belägen under min mosters rum. För sent tänktes på detta förhållande.

Vi barn kom den gången inte hem förrän till midsommar. Allt såg så övervuxet och besynnerligt ut. Min far såg tärd och avfallen ut. Gårdsdrängen och två av statkarlarna hade passat på med lite affärer till egen förkovran under självständighetstiden, oaktat de sutto bra efter den tidens förhållanden. Karlarna tick stanna kvar, men gårdsdrängen, som borde ha föregått med gott exempel, fick flytta då tid kom.

Vad min mor hade fått utstå under hela denna tid är ofattligt, men samma tysta plikttrohet och uppoffring för sina egna och tjänarna har väl då som alltid burit henne uppe utan tanke på sig själv och tröttheten.

I forna tider var man sparsam med beröm. Det ströddes inga rosor. Allt som gjordes var självfallet och inte något att göra affär av.

Utanför den vidsträckta trädgården böljade sädesfälten sommartid för den lätta bris, som ständigt for över dem. Mina föräldrars gravplats blev den, som är belägen invid trappan, som leder från kyrkogården och ned i trädgården.

Förut har jag beskrivit den gamla kyrkan i Borrie och dess öde, hur den låg innesluten i vår trädgård och hur min far sörjde för att de halvrasade murarna inte fick förfalla. Hur traditionen bevarades genom klockstapelns höjande och helgmålsringning året om, och hur kyrkogården hölls i stånd med mera.

Så snart min bror Carl övertagit gården efter min fars död, ivrade även han för en grundlig restaurering av kyrkan. Åtminstone borde den kunna bli till ett kapell och vara till nytta istället för att mer och mer gå sin undergång till mötes.

Några sakkunniga i Stockholm anlitades och den ritning gjordes, enligt vilken kyrkan skulle ha uppstått i sitt medeltida skick med trappgavel, torn och vapenhus. Kraftiga hinder reste sig, man ville inte släppa till den gamla kyrkoruinens innestående medel, varför arbetet efter denna plan blott skulle ha kostat sjutusen kronor. Ett ytterligare hinder tillkom genom första världskrigets utbrott.

Min bror släppte dock inte taget utan i början av 1920-talet togs frågan åter upp och vann den gången gehör. Det uppstod ett livligt intresse för saken, man upptäckte nya skönheter inom murarna och fann, att denna kyrka tillhörde de äldsta i Skåne, byggd i anglosachsisk stil och en i sitt slag som sådan.

Nya ritningar kom till och arbetet sattes igång. Den lilla ruinen blev ett härligt Guds hus och invigningen väntade.

1928 hade min brorsdotter Estrid funnit sin blivande man häruppe i vår krets i Småland och bröllop utfästes till våren därpå, den 23 mars 1929.

Det märkliga hände, att den första, som böjde knä inför det dagen förut anlända altaret i den ännu oinvigda kyrkan, var dotter och sondotter till de män, som i första hand ivrat för kyrkans återuppbyggande.

Dammen speglande klocktornet och Åkes hus

måndag 2 november 2009

Barndomsminnen från Borrie del 1

Skrivet på Tagels Gård 16 december 1927



Gården från söder

Gården från norr

På hemväg från en resa till mitt gamla hem, sitter jag och tänker på ställets historia, som jag sanningsenlig kan säga började med mina föräldrars inflyttning till trakten.

Förut hade den nuvarande gården, belägen i Herrestads härad i Skåne, bestått av flera olika hemman.

Mina föräldrar kom från Vemmenhögs härad, från den del av södra Skåne där befolkningen kallas för söder om landsvägen. Där har mina förfäder, såvitt jag vet, varit bofasta sedan urminnes tider, och jag antar, efter mina föräldrars berättelser att döma, att de varit fria brukare av en större eller mindre del mantal skånsk jord i Vemmenhögs och Skytts härader.

När mina föräldrar flyttade från orten var min far trettiofem och min mor tjugofem.

Far hade arrenderat mitt hem tillsammans med en köpman Raab från Ystad. Affären, som jag uppfattade den, rörde sig om trettiotusen kronor, en stor summa på den tiden. Raab gjorde konkurs några år därefter och min far blev utkrävd på hela denna summa, något som låg tryckande under hela min barndom.

Sedermera blev min far en välbärgad man, och kanske har denna motgång sporrat honom till ökad ansträngning att få sitt jordbruk i så givande skick som möjligt. Vid hans död var gården i hög kultur.

Trots att gården inte var hans egen lade han ned mycket, inte bara på hus och åkrar av egna medel, utan även en hel del försköningar utfördes, varhelst det sig göra och tillfälle gavs.

För att återvända till gårdens historia, så ägdes hela Borrie By, undantaget prästgårdsägorna, av greve Tom Piper, en gammal tjock herre, som jag endast på avstånd såg ett par gånger. Han levde som enstöring på Lyckås slott, beläget ca en mil från Borrie. Han drack sig vare dag till glömska av livet, och berättelserna om honom fyllde mig alltid med undran och deltagande.

Min far sade alltid, då någon berättade något om honom; ”Ni skulle sett honom som ung löjtnant, då såg han både trevlig och intelligent ut.” Min far berättade också att han i grunden var en snäll människa och en god överhet att ha att göra med. Han var värst mot sig själv, och vid hans död visste min far, att förståelsen för arrendatorns ställning, med en myckenhet tjänare och statfolk omkring sig, var slut.

Vid tiden för min fars inflyttande till orten fanns det en viss Tullberg, som var rik på svada och form omkring och predikade för folket, att det inte var mer än rätt, att de, som brukade jorden också skulle äga den. Han hade till detta uppviglingsarbete en god hjälp av sin hushållerska Metta, och båda lade sina ord passande för naivt och okunnigt folk.

Dessa småbrukare (åbor) gjorde uppror, inte bara i Borrie By utan överallt på godsen omkring, följden blev att de stackars godtrogna människorna fick sina arrenden uppsagda och respass från gårdarna.

En av dem var gamle Per Andersson och hans hustru Elna.

Han stannade kvar hos min far som förste ryktare under sin livstid, en präktig, vördnadsvärd man även till yttre skick och utseende. Vi barn tyckte mycket om den barske mannen, som kunde berätta så många lustiga historier från forna tider.

Hans hustru Elna var duktig, men tramsig och pratig, och alla sina dumheter skyllde hon på Per. Hon sade alltid; ”Per sa” och ”Per sier”, om det den hederlige mannen aldrig ens hade kunnat tänka.

Dessa små gårdar, fem till antalet, slogs samman till ett helt, och till att börja med bodde mina föräldrar i en liten stuga med ett rågfält strax intill stugväggen. Denna trångboddhet var kanske mest kännbar för min mor, som kom från ett vackert hem med en välhållen trädgård. Jag minns mycket väl mitt morföräldrahem och har bevarat många skönhetsintryck därifrån.

Då ingenting var ordnat i detta nybyggarnäste, så fick min mor hålla ”drängahushåll” för tolv drängar och hade till hjälp fem pigor, som på sitt vis ej var mycket lättare att handskas med än de många ohyfsade och råa manfolken.

Man tycker nästan att denna svåra uppgift vore omöjlig för en nygift och oerfaren kvinna, men det redde sig bra tack vare hennes mans rådighet och förmåga att inge respekt, samt gamla Annas pålitlighet.

Gamla Anna var trotjänarinna hos mormor och var de första fem åren som stöd och hjälp i huset.

Under dessa fem år revs husen till de gamla gårdarna delvis ned och de två stora gråstenslängorna med alnstjocka murar byggdes upp. Hushållet ökades då med byggmästaren och alla hans medhjälpare, som skulle ha kost och logi.

Upproret fortgick, och det jäste bland folket, under det att inte mindre än sex sådana sammanslagna gårdar bildades i angränsande byar.

Granngården arrenderades av en löjtnant Hallström. Där hade bostaden, tillfällig liksom i mitt hem, omringats av en upphetsad folkhop. Sten kastades så att fönstren slogs in och då husbonden utträdde på trappan, träffade ett tillhygge honom så att två tänder och mustaschen slets bort. Hans unga fru blev på natten sjuk och förskräckelsen hade förorsakat en för tidig förlossning av hennes förstfödde som, som dog strax efter födseln….

Hemma gick det lyckligare.

Drängarna gick högröstade in och förklarade att de inte ville arbeta längre och att de vill ta sig fritt när som helst. Till att börja med ville de hålla frimåndag i tre dagar.

Min far beviljade dem detta men fordrade att de då skulle gå sysslolösa och söndagsklädda för han ville inte se någon av dem på gården i vardagskläder, då fick de ingen mat, utan i så fall fick de ta vägen vart de behagade.

Första dagen såg man dem driva omkring de fallfärdiga husen, men snart tröttnade de på söndagsdräkten och soliga av dem återgick till sitt arbete samma dag.

Många historier kunde mina föräldrar berätta från denna tid, om hur drängarna kastade köttben efter tjänarinnorna vid måltiderna och om hur köksan i gengäld tog disktrasan och flög gärningsmannen om öronen.

Även kärleksscener utspelades.

En dräng, Mårten Simonsson, var mycket efterhängsen vår gamla Kersti Nils Nils, som då var ung sjuttonårs flicka. Hon sade alltid åt honom; ”La va mi” (Låt mig vara) och han svarade, oftast med gråten i halsen; ”Ja kan inte la va di!” (Jag kan inte låta dig vara!)

De fick inte varandra och det var ingenting ovanligt med det.

Något, som sysselsatte oss barn, var berättelsen om gamle Erlands stuga, vilken skulle ändras till brygghus. Då hans säng flyttades och golvet bröts upp fann man, blott en aln under jorden, ett sittande benrangel!

Om kyrkogården, som gränsade intill huset med blott en trång gång mellan, sträckt sig så långt, eller någon annan händelse förelåg, blev aldrig riktigt klart för oss.

Gamle Erland fick bostad i det nybyggda fattighuset och han gick på mycket handräckning i vår nyanlagda trädgård. Han gick klädd i gammalmodig dräkt, med kortbyxor och kortlivad tröja. Mor köpte en av hans tröjor på auktionen efter honom och jag så alltid med intresse på den, när vi solade kläder om våren.

Hans hustru hade dött några år förut. Hon var mycket sjuk en längre tid och mor brukade skicka mat till henne samt se till hur hon i övrigt hade det. Efter hennes död kom hennes svärson, Hans Persson, bosatt i en av de nybyggda gårdarna och gav mor ett rödlakanstäcke med hälsning från den avlidna, att det skulle ingen annan än mor ha för det att hon alltid varit så snäll och god mot henne.

Mor blev mycket förvånad över den stora gåvan från en så fattig och ringa givare. Täcket finns ännu i familjen och är mycket vackert.

I fattighuset bodde många. Gamle skräddare Nils, som haft en stuga vid Skräddarebacken, från vilken man hade utsikt över havet och slätten. Han gick även gammaldags klädd, var trind och liten. Jag minns ännu de röda strumpebanden dinglande om benen på honom.

Det gamla paret Pil hamnade även de på fattighuset. Han hade varit soldat, men satt nu mest inne och stödde sig mot väggen på en käpp, då solen någon gång lockade ut honom. Han hade varit med på brännvinsbränneriernas tid och då han en gång passerade bränneriet i Stora Herrestad pekade han med ena handen dit och sa; ”Därinne har ja tad mi många halva stop”.

Hans hustru Elna stickade stumpor åt oss och gav andra handräckningar, och fick alltid mat på köpet när hon kom med något arbete. När hon fick risgröt, nändes hon inte äta mer än det som flutit ut på kanten av tallriken. Det övriga bad hon att få ta med sig hem.

Inte unnade hon sig själv eller gubben det goda, utan det fick oftast stå i skåpet tills möglet dragit ett långt ulligt skinn över det.

Trots snålheten blev de gamla till åren. De var hederliga människor, som i stort som smått vill göra rätt för sig. Hon tog aldrig emot något utan att göra en liten tjänst igen. Hon älskade min moster Hanna, som efter mormors död bodde hemma i tio år fram tills hon gifte sig.

Efter denna händelse ärvde jag hennes tycke, hon påstod att jag gick i hennes fotspår och jag fick en gång dessa ord ett litet livstycke, som hon burit som ung flicka. Hon bad mig samtidigt att ej glömma hennes grav, som reddes åt henne borta i ett hörn på kyrkogården. Där växer nu gräs för jag kunde inte hålla den i ordning i längden.

Gamle Lundgren bodde länge i huset, som stod kvar från gården vid dammen. Där höll han skola, samtidigt som han lagade skor.

Han bar ständigt glasögon och lädertofflor utan klackar. Dess tofflor användes även att slå till barnen med då de inte kunde läxan. Det kunde hända att han med toffeln i högsta hugg förföljde en liten ostyring då denne tog till flykten genom dörren istället för att lydigt känna svedan av mästers plaggor.

Han kom också till fattighuset, inhyst hos en kvinnsperson som bar ett barn på armen. Hon fick snart heta Anna Lundgren, fast det var ingen mening med det.

Efter Lundgren fick församlingen sin första lärarinna. Hon drog in i den nybyggda skolan inte långt från korsvägen. Hon hette Bottilda Pålsson. Jag vet ingen som är henne lik. Hon hade ett gulblekt, tärt ansikte, skinnet blänkte och stramade över kindknotorna och håret vid tinningarna var inte mindre hårt åtdraget. Hon andades kort, hade insjunket bröst och bar alltid en böljande svart krinolinklänning och under det svarta silkesklädet hade hon en vit tresnibb, som något stack fram under den svarta duken över pannan.

Hon suckade mycket och spelade salmodicum och sjöng med en svag och pipig röst som ibland försvann i ett andetag. Hon var så kallad troende och skrämde mig mycket med sitt tal om de eviga straffen. Ibland kunde jag inte somna när jag tänkte på dessa möjligheter för en eller annan som hon låtit påskina kanske vore hemfallen åt ett dylikt öde.

Hon var min första lärarinna och jag fick en strut karameller av henne då jag i A.B.C-boken hunnit så långt som till tuppen. Jag fick en sitta efter till min stora förtvivlan för att jag stakat mig på altarets sakrament i lilla katekesen. En gång fick jag lugg då jag stickat fel på rödgrårandig strumpa till min bror Olof. Det var häluttagningen som vid mina sex, sju år var svår att göra.

Det gamla hus, som mina föräldrar flyttat in i, som var en tillfällig bostad, blev för alltid deras hem. Min far kunde inte utstå att i längden bo så trångt i väntan på en ny bostad. Sedan de stora uthusen blivit färdiga och ägaren något besinnat sig, reparerade min far huset så att det blev något trevligare.

Det låg något väl mycket tryckt mot kyrkogårdsmuren och mot norr skild från denna endast genom en trång gång, men åren gick i väntan på det nya huset skulle resa sig ett stycke därifrån.

Trädgården växte ut runt omkring med buskar, blomrabatter och gångar. Söder ut gick en lång gång längs häcken med höga björkar på båda sidor. In mot trädgården begränsades den av en jämnlöpande buxbomshäck. Upptill kyrkogårdsmuren lades sten, som bildade en terrass och här trivdes vårblommorna. Denna terrass slutade med en murgrönsgrotta omgiven av almar, som med tiden omslingrades av murgrönan.

Här i murgrönsgrottan, som var byggd av märkvärdiga stenar, hade jag en av mina lekplatser. I en sten med många urholkningar hade jag min handelsbod, det var mycket råkigt när murgrönan växte för mycket över den, men vanligtvis putsades den rätt snart igen.

Vid ingången stod två höga och vid foten vida stenar, som uppbar vars ett huvud. Den ena av dem var alltid fri från murgröna och den hade vi döpt till klockaren. Den andra var mycket övervuxen och den tyckte vi liknade prästen med sin långa kappa.

Kort före min fars ankomst till byn hade bönderna beslutat att låta kyrkan förfalla och flyttat kyrkans förmögenhet över till moderförsamlingen. På detta vis skulle slippa undan allt vidare underhåll av kyrkan. Åbornas beslut hade stöttas av den nye kyrkoherden. Han tyckte församlingen var liten, bestående av endast 140 personer allt som allt. Det var knappt lönt att fara den långa vägen uppför backarna varje söndag för en så fåtalig åhörarskara.

Min far tyckte att detta förhållande var tråkigt och hade gärna sett kyrkan stå kvar i brukbart skick, men det var inte mycket att göra. Innan den gamla klockstapeln revs, hade han hunnit ria av den jämte kyrkan. Han ställde även om att kyrkogården, som fortfarande skulle användas som begravningsplats åt Borrie församling, fick nödvändigt underhåll och att klockan skulle ringa in helgen varje lördagskväll.

Klockan var upphängd i före detta koret. Långskeppet och gaveln av tornet in mot kyrkan stod utan tak och dörrar, prisgivet åt förgängelsen. Murarna bestod av väl huggna sandstensblock sammanfogade med murbruk, som hållit genom tiderna. Nu, efter sjuttio år, ska den åter beläggas med tak och man påstår, att vår gamla kyrkoruin är enastående i sitt slag i vårt land. Den har ursprungligen varit byggd i anglosaschisk stil. Skulpturen och bården upptill tyder på detta.

Mina föräldrar planterade murgröna vid torngaveln och den har nu blivit ett stort träd, som också sett sina bästa dagar.

Resten av tornmurarna bildar en ned kulle eller vall upp mot gaveln och härifrån hade man god utsikt. Överst stod en bänk och runt om växte åkerbär i kalkbruket och i gruset. Vi barn lekte mycket inom och omkring den gamla helgedomens murar, men ibland kunde det väcka vår betänksamhet hela dagar. Till exempel då vi i någon nedfallande kalksten fann spår intrycka av snäckskal, blad eller dylikt. Hur vi än funderade, var det lika märkvärdigt för det. Naturligtvis var vi strängt förbjudna att röra klockan inne i koret, som var stängt med en grå dörr, men den stora nyckeln hänge på väggen.

Ibland var det intressant att titta in där i mörkret från solljuset och de vita väggarna utanför. Därinne stod bakom dörren på den gamla dopfunten av sten, den gamla pengastocken, järnbeslagen med kopparslantar i och så en hög majestätisk Kristusbild med tjock och mycket taggig törnekrona kring huvudet. Röda droppar föll med på bröstet, armarna hade fallit av och låg på dopfunten, som in sin tur var halvt gömd bakom gamla lämmar, som hört till kyrkan någon gång.

Somliga av mödrarna i stathusen brukade vi enstaka tillfällen skrämma sina barn med Kristusbilden och säga; ”Va nu snill ginast, annars kommer fräsaren och tar di!”

Vi var inte rädda för den, men jag kunde inte se på den länge, speciellt som där var så mörkt i vrån och vi snart nog alltid till sist sysselsatte oss med klockan. Den var ärggrön till färgen med en lång, latinsk vers ingraverad. Den hade för oss en egen ton, som jag än idag kan höra när jag vill, allvarligare och entonigare än andra klockor. Dess klang går till själens djup, den hör till snön på julafton och aftonstjärnan.

Vi lekte kyrkogård och hade en kopia av den riktiga nere i trädgården. Moster Hanns hund Solo hade den största graven, höns och kanariefåglar mindre. Alla var inramade med tegelsten och vi vårdade dem för det mesta varje lördag.

En gång ville jag se efter hur en död kanariefågel hade det. Jag hade lagt den i en blanksmörjeask väl i förvar, men fann till min förskräckelse asken full av små kryp och på länge vågade jag inte gå förbi min annars så kära lekplats.

Uppe på kyrkogården fanns förutom åkerbär och den lilla blå veronican även skrämmande föremål. Min far hade befallt att alla ben och huvudskålar skulle grävas ned under nyuppkastade gravar, vet jag dock, att gamle Glans någon gång lät dem ligga över natten och en gång såg jag några långa hårstrån på en av skallarna.

Tjänarinnorna sade, att människor som varit högfärdiga medan de levde straffades med att håret hängde vid så där hur länge den än låg i graven.

Ett besynnerligt tal av dem.

De var förresten så rädda att de aldrig vågade gå ensamma över kyrkogården när det var mörkt. En av dem fick en gång för sig att buskarna vid kyrkogårdsmuren var gestalter som spökade.

Nedanför kyrkan hade den gamla byn legat med sina stalldörrar vända mot en gemensam gödselstad. Det berättades att bönderna om morgnarna slog upp sina halvdörrar vid samma tid och hälsade ”God morgon!” och utbytte den första snapsen eller ”göken” (kaffe med brännvin). Superi och slagsmål var vid denna tid mycket i svang i orten på samma gång som arbetsamhet, uthållighet och enkla hedersbegrepp är något som man får ha i minne från vår gamla by.

Var den gamla byavägen gått fram syntes tydligt. Här växte det magrare säd och vi följde en ofta med nyhetens behag varje återkommande sommar, tänkandes på det som varit.

Rester av de gamla gårdarna fanns också och vi gjorde utflykter till Per Anders päronträd, Pils brunn och slånbären vid den gamla går där nu gårdsdrängen bodde.
Pär Anders päronträd

Buskarhejdan, ovanför Invattnagropen

En annan märgelgrav mot söder var full av vatten där det växte säv med stora borstar, som jag torkade ullen av och hade den sedan som fjäder i mina dockdynor. I denna grav var det djupt med vatten och mina bröder fick endast med särskild tillåtelse bada där. Jag följde då ofta med för att sittandes på sluttningen mot vattenytan se på gossarnas dykningar.

Inte lång därifrån låg grusgraven, som vi tyckte var gränslöst stor och vid med hela berg av grus inne i.

Längre ut mot Busjö mot Ågrens och Glans’ soldattorp fanns en igenvuxen, gräskantad liten grav med mörk vattenspegel. Småfisk trivdes där och bröderna sade att man även kunde finna kräftor där.

Den sjö vid smedens stuga belägna var pojkarnas vanliga badställe. Bakom den fanns återigen en torrlagd grav. Där bodde harar och smultron fanns i mängder, jämte hela små områden av styvmorsvioler och ranuculus mm. Man kunde hämta långa repor fulla med smultron därifrån och vackra vildbuketter.

Så hade vi österut den största märgelgraven med en mängd stora stenar i mitten. Snett därifrån, norrut, låg den stora stenen inte långt från den gamla vägen. Den stora stenen trodde vi nådde djupt under jorden och så långt ögat kunde nå. Den är i själva verket större än den låter sig sprängas bort. På den hade den gamla byns ”brydestuga” stått.

Rakt österut genom markerna kom man till Granet, en inhägnad, mörk grandunge mitt ute på fältet. Kom man utifrån och dit in tyckte man att där var förskräckligt mörkt och svart. Inifrån de mörka skymmande träden hördes rassel av fågel- och djurliv. Spår av sönderrivet villebråd samt döda fåglar i sin fjäderskrud påträffades. Från den mossiga lilla öppna platsen i dungens mitt hördes kuttrande duvor och flaxande vingar av vildfågel, som skrämts av de tillfälliga inkräktarna.

Det var en lång, ovan resa att ha varit därinne och så olikt allt annat.

Åter stående på slätten bländades ögonen av det alltför starka solljuset runt om i den vida världen till vilken vi återvänt.

Hängebjer var vår favoritvallfartsort. En hög, vidsträckt kulle, ja, ett berg på slätten med högsta toppen och två lägre kullar. Ett vågat företag var det åtminstone för mig att klättra dit upp, helst ville jag gå omvägen då syskonen stormade uppför branten. Väl kommen upp var utsikten överväldigande, man såg över nästan hela Skåne, från Sanhammarens fyr till Romele klint. Aldrig sedan har jag funnit mera skönhet eller rikare innehåll under himmelskupan.

Hängebjer


Utfartsvägen från Stora Herrestad till Borrie. Långt fram i bild syns Tinghällorna och Skräddarebacken

Till sist vill jag nämna utfartsvägarna.

Den första lilla obemärkta avtagsvägen gick till vår älskade stora mosse, här kunde man hitta åtskilligt nytt och gammalt. Stenåldersbyxor och svarta ekstockar kom fram i dagen vid torvupptagningen. I vattensamlingen sprattlade gäddan, vildänder samlades gärna där och tranan flög över innan hon övernattade i en däld strax bredvid.

Vid midsommartid var floran rikast med förgätmigej i oerhörda massor. Höjande sig från mossen låg ”Tinghällorna” med Robertsdals ”gäre” på sin rygg. En gång hade väl mossen varit sjö med sluttande, skogsklädda stränder. Vi tänkte därvid på skrammel och vapengny.

Utfartsvägen gick till Ystad, vår närmaste stad, och man for över Skräddarebacken och Herrestadsbacken. Mellan dem låg Hohatten, en dalsänka, där en huvudlös man sades springa nattetid.

Längre bort åt motsatta hållet såg man Galgbacken och då man sedan åkt genom Stora Herrestads bygata, låg på höger hand tre stora ättehögar, fågelvägen inte så lång från Tinghällorna.

På vägen till Högestad låg två gårdar som hörde till vår by. Den ena av dem låg skyddade mot nordan av en hög backe. Framom den gick ett bäckadrag, som stod i förbindelse med ”invattnagropen”, vilken gick norr och väster om våra ägor. Det var roligt att följa detta vattendrag och en bit ovanför det växte på sina ställen Primula farinosa och ulliga grästuvor stod tätt i sankmarkerna mellan hasselsnåren.

Kratt och småskog bildade här en övergång till den väldiga skogsrand som begränsade horisonten åt detta håll. Viporna höll till här.

Om kvällen såg alltsammans ut som en stor blå sjö och aldrig har jag sett solen gå ned vackrare än här. När allt höljdes i blå dis, väderkvarnarna, gårdarna och de oändliga vidderna. Ibland tycktes det som om grodorna sådana aftnar låg i ring runt cirkeln, kväkande sina två toner, som påminna om andetag.

Det tycktes som om hela jorden sjöng och andades innan solljuset helt försvann i den blå dimman.

Vände man härifrån ännu en gång blicken bortåt utfartsvägen mot Ystad, syntes havet glänsa fram, förande blicken och tanken ut över vida världen, långt bortom den hemvanda lilla vrån.

Den första delen är nu klar och vi fortsätter vår resa i Borrie och berättelser om Hannas familj i nästa del.

söndag 1 november 2009

Min släkt

Jag har under flera år intresserat mig för släktens historia. De dokument jag har tillgång till tänker jag efter hand publicera via min blogg.
Mina första berättelser kommer från min farmors sida, Estrid Tenggren och hennes faster, Hanna Borrie.

Dessa umgicks mycket på Tagels Gård i Småland. Tagel ägdes av Adelheid von Schmiterlöw, som kom att bli en av Hannas bästa vänner. Tillsammans med Tora Vega Holmström kom de att kalla sig "de tre musketörerna".

De gick på konstskolor, gjorde resor och samtalade med varandra samt målade tavlor tillsammans.

Här kommer också att finnas barndomsminnen från Hanna med olika karaktärer på den tiden det begav sig. Jag kommer att berätta hennes historia direkt från de dokument jag har.

Jag hoppas att ni finner dessa skildringar lika intressanta som jag gör.

Detta kommer att ta lång tid så ha tålamod!