Jag önskar mina läsare en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År.

Efter helgerna kommer nya berättelser om Hanna och hennes liv.

Från morföräldrahemmet del 3

Barndomsminnen från min mormors sista hem i
Mossby 1877-1879

Vägen mellan Öremölla och Abbekås fiskeläge

Tidigare har jag nämnt, att min länge närda önskan att återse det morföräldrahem, som jag minns från min barndom, blev denna sommar verklighet.

Min syster och jag gjorde på vårsidan 1936 i en hyrd bil, färden från Svedala genom Anderslöv, Grönby och Wemmenhög ned till Hörtevall, som min far arrenderade vid den tiden före sitt giftermål.

Inte långt därifrån ligger Strandåkra, som enligt den mans utsago, som nu bodde på Hörtevall, ägdes av min farfar och idag förstår jag varför min far ofta talade om Öremölla. Båda dessa gårdar ligger i denna socken.

Därifrån gick färden vidare till Brasakallt, förr ett litet värdshus på vägen till Ystad, som går utmed kustvägen.

Östersjöns vågor brusade och det klara, ljusgröna vattnet, bröt mot stranden.

Hörtevall

Vid Brasakallt vek vi av mot Mossby, där kände jag genast igen husen och den gård, som jag inte sett sedan jag var mellan fem och sex år gammal. Min mormor bodde där, sedan hon blivit änka fram till sin död på sommaren 1879. Hon dog av lunginflammation.

Strandåkra

Vägen i Mossby

Nu skulle det fastlås om behållit mina rätta minnen om detta hem.

Till min stora glädje fann jag att minnesbilden i huvudsak var riktig. Förändringarna var inte större än att det gick att se igenom dem. Endast de rummen längst bort kändes större än jag mindes dem. Stället hade genomgått en del reparationer, svart papptak hade ersatts av det halmtak som en gång funnits och den runda frontespisen hade blivit en spetsig sådan med bibehållande av de tre fönstren.

Den lilla mellandörren mellan köket och sängkammaren var borta. Skafferiet var också förändrat, men rummen i övrigt var sig lika.

På väg till Mossby

Bostället i Mossby. Min mormors sista hem

Häcken utanför var densamma, men träden hade vuxit betydligt. De båda dungarna var kvar, som skilde boningshuset från ekonomibyggnaden.

Människorna, som nu bodde här verkade inte lyckliga. Ett sådant ställe med ett litet jordbruk är inte detsamma som förr, det kan inte ensamt bära och räcka till för nutidens pretentioner.

All den poesi, som stället en gång hade var nu helt borta. Det var rena rama prosan både inne och ute. När vi möttes av en gråtande uppsvälld husmor, som hela tiden grät och beklagade sig för allt och alla. På detta vis var återseendet väldigt vemodigt och minnesbilden från lyckliga barndomsdagar kom först tillbaka sedan vi för länge sedan lämnat denna plats bakom oss.

Detta hem, som jag hr skildrat här, var inte så enkelt att leva i på den tiden, som det kan synas för en nutidsmänniska, som är van vid all tänkbar komfort och mer därtill. Vid en jämförelse med andra likställda hem ägde det mer kultur och skönhet över sig än flertalet i orten och man såg upp till det som ett hem för sig.

Familjemedlemmarnas utrustning var mycket ojämn och man får erkänna att mormors överlägsna personlighet och morfars duglighet gått i arv till endast några av döttrarna och äldste sonen i faderns första äktenskap.

De tre styvbarnen ägde en förmögenhet, men sonen var den ende av dem som förnuftigt använde sitt arv. Den enda skada han gjorde var att han som mycket ung jagade på olovlig mark men slapp att bötfällas. Han flydde till Amerika.

Ständigt längtade han hem och fem gånger besökte han Sverige. Sista gången stannade han en längre tid i mitt hem med sin fru, som var tyska, men kunde lite svenska. Han kom hit för att lyfta arvet från sin morbror Åke Rasmusson i Hönsinge, som dog barnlös.

Gärna hade amerikanen bosatt sig på den vackra gården men familjen hade sina rötter i det nya landet, där alla hans barn haft framgång.

De två styvdöttrarna ansågs mycket vackra och gifte sig snart med män som slösade bort deras arv. En av dem till och med sin ärvda gård, som i många hundra år hade ägts av hans släkt. Men deras barn lyckades väl och hjälpte föräldrarna till en tryggad ålderdom.

En av sönerna kände jag mycket väl, en verksam och betydande man på sin ort. Känd för sin stora hjälpsamhet och sitt kulturintresse. Han dog ogift och hans värdefulla samlingar gick på auktion. Bland annat fanns till exempel en bibel som Gustaf II Adolf fått av sin lärare, Skytte, vilket stod präntat i densamma. Ett altarskåp av silver från 1600-talet mm.

Av mormors egna söner var Magnus mycket klen och dog ung. Nils var dövstum till följd av sviter från scharlakansfeber, en redbar och försynt man som var gift två gånger. Första gången gifte han sig med en kamrat från dövstumskolan Manilla. Barnen i båda äktenskapen var normala, men de två äldsta dog i tyfus samtidigt som deras mor.

Nils hade lärt sig skomakeri och livnärde sig så gott han kunde på detta, sedan hans första hustru slösat bort allt han ägt.

Om Åke, som var mycket under medelmåttan, hade av någon sjukdom blivit hämmad i sin utveckling, vet jag inte så mycket.

Olof, den yngste sonen, hade kunnat sköta sig bättre om han inte varit för mycket begiven på sällskaplighet och försummat sitt eget. Att han blev tvungen att gå från en mycket bra gård, som mormor köpt åt honom, var inte hans hustrus fel. Han var gift med en syster till min far, en förnuftig och verksam människa. De hade tre barn. För att komma ifrån allt reste familjen till Amerika.

Moster Sofie minns jag mycket väl. Hon var en mycket behaglig och stillsam kvinna som hade bruna ögon och regelbundna drag. De söta barnen, som vimlade omkring henne, kunde ha varit en lycka, men hennes snälle, men oföretagsamme man ägde inte förmågan att försörja en talrik familj. Han var bror till min far och mycket pengar och annan hjälp gick till dem från vårt hem.

Mina föräldrar hade mycket tyngd i att alltid stödja och hjälpa någon i misär ställning i släkten, när det ena upphörde tog nästa vid. Det blev aldrig lättare för dem under deras livstid.

Kristina och Hanna var de enda av min mors syskon som det var någon reda med. Det var praktmänniskor till utseende, sätt, väsen och i all synnerhet till karaktären. Mostrarna var i grunden mycket olika, men vi barn har ljusa och glada minnen av dem båda. Mest av allt älskade vi moster Hanna, som vid mormors död flyttade över till mitt hem tillsammans med Åke, den trogne hunden Solo och duvan Adonis.

Hennes vakna intelligens, hennes livliga blick och lockiga hår, hennes oförskräckta duglighet och påtänksamhet fängslade alla i hennes närhet. Som min mors bästa vän var hon en god hjälp i hemmet, tills hon några år innan hon gifte sig startade vävskola i Göteborg tillsammans med par kamrater från handarbetets Vänner, Lotte Grönvall och Ida Drakenberg. Det var innan hemslöjdsföretagen kommit igång i landet i den utsträckning det i dag är.

Under vistelsen i mitt hem fick moster Hanna ofta offra månader på att hjälpa behövande inom syskonskaran. Det var inte roligt och jag har ännu i minnet hennes lycka, då hon kom hem från dessa resor. En av dessa resor medförde den svåra tyfusepidemi, vilken rasade i mitt hem och som också höll på att ta hennes liv.

Sedan hon gift sig, var det alltid vår stora glädje att ha henne och hennes familj, den kära Anna inräknad, i vårt hus under glada och festliga högsommartider.

Hennes sista blick, som mötte mig kort före hennes död, gav mig intrycket av hur stor, underbar och gåtfull en människosjäl kan vara. Den rymmer helt enkelt universum i sin mot det Högsta riktade åtrå.

Morföräldrarnas gravplats på Skivarps kyrkogård

Minne av
Lantbrukaren Lars Olsson
född i Anderslöv 19 februari 1806
död i Skivarp 28 januari 1862
och hans hustru Hanna Jönsdotter
född i Grönby 1814
död i Mossby 19 juli 1879

Från morföräldrahemmet del 2.

Barndomsminnen från min mormors sista hem i
Mossby 1877-1879

Åke, den av syskonen, som fått minst på huvudets vägnar och som det sista året brutit sitt ben, sattes till att klippa remsor till trasmattor. Dessa ibland lysande små lappar var mycket begärliga till dockkläder, men han blev mycket förnärmad om ag ville nappa någon av dem, och hötte och slog med kryckan. Det kunde ha sina sidor att få tag i ett litet himmelsblått sidenband.


Folkstugan


Min moster Hanna var omkring sjutton år, då jag skickades till mitt morföräldrahem. Hälsan kanske inte fattades men jag var ett klent barn som inte orkade med mina äldre bröders ystra och ibland halsbrytande lekar.

Jag visste inte någonting mer förtjusande än moster Hanna, att få gå med henne var helst det bar iväg. Moster Hanna hade strålande bruna ögon och ljust lockigt hår, som mörknade med åren, som den yngsta i en stor barnflock hade hon kanske haft mer frihet för sin livsglädje än de äldre systrarna.



Moster Hanna på trappan


Ibland gårdens djur hade hon sin favorit. Hunden Solo och hästen Svärting och framförallt duvan Adonis, som inte höll till i duvslaget, utan satt mest på sandlådan i köksförstugan. Han hade en gång råkat få ena vingen gråfärgad i en spillkum stekflott, som Edla satt att svalna på sandlådan.

Ibland om morgnarna var jag med när höns och ankor skulle matas och då kom givetvis duvorna också. Adonis satt ofta på mosters hand eller axel och tog ärter ur hennes mun, vilket även en del av de andra duvorna vågade sig på. Det var liv och rörelse.

Jag minns så väl en söndagseftermiddag, då jag hade placerats på halmstacken, medan moster Hanna sprang och lekte med Svärting. Det var inget nöje för mig för att jag trodde i varje stund att hästen kunde skada henne och blev för den skull mycket upprörd.

Jag har också i mitt minne en sommardag, då en ung man från trakten, som tagit musikdirektörsexamen, A. Nilsson, hade kommit på besök. Det ropades på moster Hanna, som ingen kunde hitta. När hon hörde ropen kom hon med ett hopp ned ur ett körsbärsträd, med kjolen upplyft och full med körsbär, för att roa mig hade hon satt en krans av körsbär kring huvudet och hängen i öronen. Hon stod där leende innan hon gick in för att ordna till sin dräkt till kaffet.

En kväll hade mostrarna bal och det spelades oavbrutet på den gamla taffeln, men jag hade fäst mig vid en flicka i klargrön klänning och smög mig till henne endast för att berätta hur mycket gott som skulle serveras till kvällsmaten. Till min stora häpnad skrattade hon och de andra åt mig och jag sprang mycket bedrövad ut. Helt övertygad om att jag hade gjort något helt galet.

Moster Kristina kom en dag hem från Tullstorp, där hon lärde sig finare matlagning och att väva damast hos fru Göransson. En av kvällarna, kanske hade hon bakat småbröd, klädd som hon var, på den tiden, vit kort tröja, kallad nattröja och ett stort vitt förkläde, ville moster försöka fång in mig. Vi sprang genom mormors sängkammare ut i dagligrummet, genom folkets rum ut i köket och min förskräckelse att hon skulle få tag i mig var stor. Hur det slutade har jag glömt, men jag kommer ihåg hur moster Kristina såg ut den kvällen.

Båda yngsta, hemmavarande mostrarna, hade lärt sig brodera, rita och en del andra små färdigheter hos några mamseller Borgström, vilka bodde i trakten. Att spela lite enklare musikstycken hade två flickor Liljeqvist, Terese och Emy, som utbildats till guvernanter, lärt mostrarna. Man kan knappast kalla det lektioner i egentlig mening.

I ett nothäfte som jag har finns valser av A. Nilsson, som tillägnats mostrarna Hanna, Kristina, Sofie och Emy.

Emy Liljeqvist var moster Hannas synnerligen goda vän. Hon var liten och hade mörkt hår. Till mitt stora förtret brukade hon flyga upp i moster Hannas knä, som jag tyckte att jag hade ensamrätt till.

Vid ett besök på en granngård i Tingaröd åt vi plommon och på väg till Nöbbelöv stannade man ibland vid vägkröken. Här låg ett rätt ansenligt lågt hus där träskomannen och snickaren Magnus Hansson bodde med sin hustru Charlotte. De var barnlösa med hade en hund, som hette Priffe. Efter Priffes död minns jag Charlotte gråtandes i hörnsoffan i dagligrummet, och jag kunde höra mostrarna säga att hon grät över Priffe, som om det varit ett barn.

Innersta rummet i frontespisen användes som garderob. Här hängde mostrarnas dansklänningar, en ljusröd som tillhörde moster Kristina, en vit med små gröna rosenbuketter som jag älskade att se moster Hanna bära. Ett kort skört med garnering nedtill prydde livstycket, vilket hade ett bälte om livet med rosett bak. Stora överklädda knappar dekorerade framsidan. Kjolen var vid, prydd med en liten garnering halvvägs mot knäet. En gång, långt efter detta, frågade jag moster Hanna om hon haft en sådan klänning och det hade hon så minnet var rätt.

Tvärs över vägen, snett mot mormors gård, låg ett hus där det fanns många barn. En av flickorna, Anna, var en trevlig lekkamrat. Redan rätt stor, hittade hon alltid på roliga lekar. Ofta lekte vi lantbruk, riste gräs och band kärvar som sattes i långa travar precis som de vuxna brukade göra.

En dag hände det fruktansvärda. Fadern till de många barnen hade hängt sig ute på logen. Jag måste ha begripit det eftersom jag ännu kan minnas det och den sorg som rådde på begravningen. Här trängdes man mycket i de små rummen, med högt uppbäddade sängar, vilka tog den mesta platsen av rummets yta.

Barn kan ha sina fördomar. Mormor hade byggt ett hus inne i en stor trädgård till morbror Nils och hans hustru, vilka båda var dövstumma. De hade flyttat och huset stod tomt. Ljust och trevligt var där inne med vita dörrar och fönster.

Någon gång gick moster Hanna och Edla dit för att se till det. Vi hade smörgåsar med oss, som gömdes i den inmurade grytan, det var smala svarta smörgåsar med korv på. Under tiden vi åt dessa hörde jag att det berättades att det spökade där. Ingen kunde förmå mig att nästa dag äta av de, som jag trodde, överblivna smörgåsarna, Det låg något hemskt över dem. Först sedan de visat mig att dessa smörgåsar var kvar på en hylla högt uppe i skafferiet kunde jag förmå mig att äta smörgås igen.

Moster Hanna har berättat att möllaredrängarna och en av sönerna från Möllaregården var de rätta spökena. De hade en sommarkväll, då trädgården besöktes av svärmande ungdomar, vilka nöt av bär och frukt i det övergivna husets trädgård, kört uppe på vinden med säckvagnar och även ställt till med annat buller. Påföljden blev att trädgården hädanefter fick vara ifred nattetid.

Kusinerna från Brönnestad hade en dag under påsken kommit på besök. Alla de tre äldsta bröderna svärmade för moster Hanna och de for stojande genom huset ut i trädgården och in igen, det rörde sig om ett färgat påskägg.

Ungdomarna skulle senare fara på bal och moster Hanna stod och klädde på sig i sängkammaren när de stormade in där. Vi flyttade in i mellangången och därifrån, tvärs över köksgolvet, in i skafferiet, for moster in, halvklädd, med kläderna i famnen. En av förföljarna grep häftigt skafferinyckeln så att den gick av. Han hade ingen aning om varför moster in ville släppa in honom. Han ville bara ha hjälp av henne att rädda sig och ägget undan sina bröder.

Vid detta tillfälle skrek jag oerhört och höll i moster då hon höll i låset och länge efter det var jag rädd för denne unge man, som efter många öden slutligen gifte sig med min moster. Mormor lär ha gett honom och bröderna en ordentlig skrapa vid detta tillfälle.

Moster Hanna brukade ofta sjunga om kvällarna tills jag somnade, melodier ur Fritiofs saga, Topelius samt andra barnvisor.

Ännu en sjuklig telning fanns i den stora syskonkretsen i morföräldrahemmet, moster Bengta, mycket flitig, tyst och tillbakadragen. Hon saknade varken förstånd eller hjärta. På söndagsförmiddagen brukade vi sitta tillsammans ute i bersån i trädgården och då sjöng hon med en något bruten stämma, visor ur sin sångbok som t.ex. ”Rocken surrar och lampan brinner” eller ”En herreman så stolt och båld, han ägde tunnor guld, hade många hemman i sitt våld, fick se en flicka huld, bland trädens stammar ensam gå, han talte då till henne så, trallilala trallillala. Mitt vackra barn, vad heter du, säg mig ditt ljuva namn, kom sätt dig vid min sida nu i dalens blomsterfamn, och låt oss språkas vid en stund förtroligt här i gröna lund, trallilala”

Fler verser minns jag inte och jag har förgäves letat efter den i de sångböcker som jag senare fått.


Huset i mossen


En dag fick jag följa med moster Hanna till ett ställe som låg i mossen utåt havet. Tydligt står detta landskap med sina gröna ängar, för mig, som jag inte återsett sedan dess, förr än i år, i en helt annan belysning. Gården låg omsvept av dis och på ängen stod en stork och en liten flicka i ljusröd klänning. Allt var högst fängslande.

Inomhus talades om vävnader och vi tittade på allt som förvarades i kistor och skåp.

Mormors lilla lantbruk sköttes av två trogna och pålitliga människor. Drängen Nils, en medelålders man som inte pratade så mycket. Han körde hästarna Svärting och ”Hongen”, den senare kallades så därför att han hade ovanan att bitas. Man fick inte slå honom för då vände han vagnen mitt på vägen om man inte såg upp.

En gång välte vagnen mitt på bron över Skivarpsån, en tänd lykta och rop är mitt minne från denna färd. Nils visste nog bättre besked med hästarna och det var Åke som körde. Många saker kunde skäras ut av de vita morötterna från stallet och drängen Nils var inte snål så ibland fick jag hela förklädet fullt.

Edla var lång och mager med ett otroligt rynkigt ansikte och med en mycket grov och skrovlig stämma sa hon små lustigheter. Hennes svartrödrandiga förkläde var smalt sammanrynkat och flög som en slöja när hon rörde sig hastigt.


Vägen mot Ystad från Mossbylund


Något av den tyngsta, mest omöjliga sorg gick igenom mig vid hemresan från morföräldrahemmet. Aldrig senare har jag känt en otröstligare värk i mitt inre än på den resan hem. Den saknade allt förnuft och alla begrepp, det var första gången jag skildes för alltid från något som jag älskat.

Vid krökningen av vägen tycktes vagnen ibland köra rätt ut i havet, denna rädsla tillsammans med min sorg hade ingen botten. Jag satt i någons famn och lutade mig mot någon, men jag var alldeles ensam med mina tysta snyftningar.

Väl hemma minns jag att min bror Olof kom emot mig i schackrutig kolt, med mörkare och ljusare rutor i brunt, han hölls under armarna och gick osäkert.


Möbler som blev kvar efter auktionen


Mormors sista hem i Mossby skingrades, gården såldes och bohaget gick på auktion. Min far köpte en del, som t.ex. väggpendylen, som är i min ägo, en stor silverpokal, fyra höga tennstakar och mycket annat. Men det stora, rikt skulpterade skåpet inköpets av kommersrådet Lundgren och står nu, återigen sålt, på Charlotteslund hos bankir Lachmann.

Moster Kristina hade kvar några av möblerna från dagligrummet. Mozarttavlan har hittat och återköpt, den hänger nu hos Estrid. Mycket silver, porslin och duktyg spreds för vinden och endas en spillra har jag sett hemma hos mostrarna.