Barndomsutflykter

God fortsättning på er alla!

Nu fortsätter Hanna's berättelser med vackert beskrivna barndomsberättelser. Dessa skrev hon 1942 på Tagels Gård. Mycket nöje!!

Då jag ofta ser på Agnes Wieslanders oljemålning med motiv från mitt hem, Store Mosse och Tinghällorna, går tankarna till min barndoms marker, där jag tillsammans med min äldre bror Edward vandrade.

Hand i hand strövade vi ut ibland på långtur till Hängebjer och Tinghällorna som låg alltför långt bort för mina korta ben och svaga krafter. Edvard fick många gånger dra mig efter sig, som en pråm, som bogseras in.

Med händernas fasta grepp i hans rockskört och med kängorna ibland leriga upp över skaften fortskred hemfärden inte så förväntansfull som utfärden varit. Det kunde hända att lite bannor vankades vid hemkomsten då någon utav tjänarinnorna drog av skor och strumpor.

Dessa färden var likafullt oemotståndliga och vi gick iväg så fort vädret var någorlunda lämpligt. Vägen till Store Mosse gick nedförbacke men ett mellanstycke av vägen var rak och hade inget av intresse, endast några små röllekor eller prästkragar vinkade vid vägkanten.

Vid ena sidan ute i åkern var en fläck med tussilagoblad och vi måste stanna och avsky dem för att de ansågs mycket farliga i en välvårdad träda.

Sista vägbiten stupade brant ned mot mossen och innan vi satt i språngmarsch nedför denna bit brukade vi hämta andan och skåda ut över ängen och mossen. Den var så vacker med alla sina skatter som låg därnere.

Edvard samlade både blommor och insekter. En gång fastnade en liten gädda i håven där han låg utsträckt med denna i ena handen, hängande med nästan halva överkroppen ut över torvgravens mörkbruna vatten. Jag satt lite längre in på gräskanten för vattnet var djupt, dyigt och farligt att komma för nära.

Rester av gamla ekstammar sköt upp över vattenytan, multnande, rödbruna eller också svarta som ebenholts.

Ett stort fält av blå förgätmigej lockade bakom vattenspegeln. Här hade marken åter satt sig något och torkat ut efter de gamla torvupptagningarna och man kunde gå ut på detta gungfly endast från motsatta sidan och med allra största försiktighet plocka några av eftertrådda blommorna. Små ljusröda fläckar av tjärvblomster och gula och vita små blomliv skymtade här och där. Alltför långt ut var det inte rådligt att gå och bättre gick det att få lite blommor vid kanalerna, som gick längs hela mossen och hade nog så djupt vatten.

Uppåt sluttande, torra väggar mot vilka man satte spjärn med ena foten för att på så sätt få fäste när man med till hjälp av ena handen höll fast vid skräntens tuvor och grässtrån.

Tryggast var det ute på den riktiga ängen bland alla slags gräs, humleblomster, barsärkar (ängskrasse), smörblommor, fladdrande fjärilar, någon gång en apollofjäril och surrande insekter. Om allt detta skulle man med min syster Marias utrop kunna säga; orkestern var i full gång. Vinden, surret, fladdret och lärksången, de dallrande solstrålarna, allt förenade sig till knappt hörbara toner, som förnams med sövande välbehag.

Edvards jubelrop över att ha funnit ett eller annat intressant småkryp löste förtrollningen och gemensamt häpnade vi över ett nytt under.

Solen stod ännu högt på himlen, eftermiddagen var lång, vi kunde kanske fortsätta färden upp för Tinghällorna till Robertsdals ”gäre”. För mig var detta som en bergsbestigning, nästan mer tröttsamt än nöjsamt. När vi nådde höjden och steg upp på stenkammen (en kullrig mur av jord och sten, som var gräns mellan vår by och St Herrestads och Bussjö byar), såg vi en blå strimma av Östersjön och S:t Marias kyrktorn i Ystad skymta bakom sädesvångarna, vilka skiftade i olika förger och mötte horisonten och havet långt, långt borta.

Lite smultronrevor växte runt omkring oss där vi klev upp och ned på gärdesgården. Blåklockor, gul och vit måra, backglim, som man kunde smälla med, darrgräs och mossor omväxlande. Det kändes lite tungt i huvudet av allt solsken och det var tid att gå hem. En om väg över de vidstäckta klöverfälten, där det bar upp och nedförbacke. Eller också stannade vi för att se ned i en eller annan källa, som fanns i markerna, en liten stenlagd inte vidare djup brunn, som tog emot vattnet från dräneringsrören från åkrarna. Om ett sådant rör mynnade ut i en grop för att rinna vidare var vi tvungna att sätta os ned och begrunda detta lilla vattenfall.

Det var så litet men i fantasin såg vi väldiga vattenmassor falla från höjder som kanske var en aln, ack ja, mycket högre, många alnar! Vattendropparna gnistrade riktigt ståtligt och ett dån likt åskan mullrade, det hade Edvard läst i en beskrivning av ett vattenfall.

Hur roligt det än var att inbilla sig denna syn, skulle det nog ändå vara mycket roligare att få se det en gång. Det första verkliga vattenfallet upplevde jag vid de tre broarna, som går över ån vid Högestad, det endast obetydligt, men brusade över kullerstenarna och band syn och hörsel med sin förtrollning.

En gång senare minns jag en vandring till Fyledalen, även Olof var med. Det var en söndagsmorgon vi började vår vandring och vi hann inte hem förrän i solnedgången. Vi passerade de tre broarna vid Högestadsån, fortsatte uppför Benestads backar, där en mångfald små vattenrännilar letar sin väg ner till ån, som nästan tycks stå stilla nere i dalen. Stundtals kan man knappt skönja vattnet för säv och åkanneblad.

En övergiven skvaltkvarn låg halvvägs i ena backen och vattenhjubenranglet hängde ännu snett och grått fast vid en liten väggstump, vilken trotsat storm och underminering av snömassor, vår- och höstregn. Fyledalen är i minnet lika lugn som dess omärkligt glidande vattendrag. Ännu ligger krit- och kalkbackarna orörda, plogen gör fåror, liten går däröver och kor betar på dess gräs och klövervallar.

Om Edvard hade några rara växter med sig hem efter våra utfärder minns jag inte, men prästkragar och blåklockor var här jättar mot de vanliga. De flesta höjdsträckningarna i Fyledalen är skogsklädda och rådjuren har det lätt att från att ta ett skutt ut på ängarna lika blixtsnabbt åter göra reträtt in i det skyddande skogsdunklet. Här rinner klara källsprång upp, det frustar ut från en skreva och är härligt att dricka ur handen, pojkarna drack ur sina mössor, men jag tyckte vattnet fick en bismak av det.

Hängbjer var berget i min barndoms landskap, man såg det österut med sina tre kullar, en av dem var ganska hög sluttande utför i två lägre åt söder. När vi ställde färden dit, var vi tvungna att gå in på främmande mark och vi fick hålla oss i rågångarna mellan sädesfälten och följa diken, som förde vattnet från dräneringsrören vidare. Till sist uppnåddes stenmuren, som avgränsade höjden på alla sidor, eftersom den brukades till gräsbete och ingenting annat.

Gräset var avgnagt och blomfattigt, en källa rann sakta fram på östra sidan och bildade lite sankmark nere i hörnet vid stenmuren där lite kabbalök lyste mellan tuvorna. Uppe på höjden kunde man se skeppen på havet och ut över halva Skåne. Romeleklints blå höjder i dis och Sandhammarens sandfält lyste vita i solskenet. När vi blev äldre fick vi ibland låna fars kikare och då var det högtidsstund där uppe. Där darrade luften av intensivt ljus och lärkornas jubelsång förenade sig med den i en och samma rytm.

Vid hemkomsten tyckte vi att vi hade gjort en märkvärdig och minnesrik resa, trötta och fyllda av upplevelser somnade vi gott.

En tredje utfärd kunde gå till Skräddarebacken, här kunde man sommartid se kornblixtar över en liten strimma av havet vid synranden. Ingen boning syntes i förgrunden, endast vidsträckta sädesfält. I månskenet glänste kornvångarnas silvervågor svagt dallrande för vinden och en och annan lysmask glimmade till.

Grodorna kväkte sin vanliga sång som det tycktes runt om jordens skiva. Kornknarren snurrade i ängen nedanför backen på den sida som vette mot hemmet. Över Skräddarebacken gick vägen mot Ystad. Våra marker gick upp till backens krön på ena sidan av vägen, men på andra sidan låg en bit åker, vilken hörde till Herrestads klockareboställe. Detta ställe var mycket vanskött och den flammande av vallmo, blåklint och ljusröda, vita och gula inslag av allsköns blommor. Mitt på backen låg en gammal gärdsgårdsrygg och där frodades blåeld, kungljus, jordrök och backglim.

Man kunde vända blicken åt ett annat håll, sittandes vi en vägkant kund man mot väster i solnedgången följa de tunga vågorna av gyllene veteax. Raka och höga stod de mot horisonten, föga berörda av vindes led så lyste de med guldglans stilla över de vidsträckta fälten.

Det händer ibland att det man som barn upplever i smått får man senare se långt större skala. Jag tänker på att jag som barn i ett litet vattendrag, ”Invattnagropen”, som mest liknade ett brett dike, upplevt allt det och att jag senare sett mäktiga floders lynnesdrag. Deras mörka bråddjup, det glidande loppet och omkastningarna, all det gåtfulla i mörknande djup, dess genomskinlighet vid vadställena, de hastiga ljusfårornas vindklingar på ytan endast den klang saknades som de mäktiga vattenfallen kan ge och de toner som klingar i bergsbäcken, då den rasslar över stengrunden.

I dalsänkorna kunde vi uppleva ensamheten, ingenting fanns att sen förutom den solbelysta stubbåker över nyss skördade fält och skyarnas glidande skuggor över dem.

Deras spel av mörker och ljus över åkrarna och de av denna växelverkan oanade färgerna kunde få oss att stå stilla en lång stund, alldeles ensamma mellan himmel och jord, med den trygga känslan av att likväl vara hemma.