Vandringsmän på skånska slättbygden

En gammal skånsk gård




”Runken”

Han kom en morgon framåt vårsidan vid sjutiden och man vaknade plötsligt och oförväntat vid att höra strängarna på en fiol röra sig i munter valstakt. Samtidigt hördes ett tyst tassande och ofrivilliga dunkningar mot golvtiljorna i folkets rum.

Det var våra fyra tjänarinnor, som tog sig en svängom på morgonkvisten och de dansade i strumplästen, för att de inte skulle störa dem som ännu sov.

”Runken” hade kommit.

Familjefar till många barn gjorde väl sitt till att han större delen av året var still i sin torftiga stuga. Men vandrarlusten tog ut sin rätt, sedan snön smält och när aprilsolen lyste över fälten, och då måste han ge sig av ett slag från skogsbygden, där han bodde, ut på den i vårdis simmande slätten.

I mitt hem brukade han spela några dansmelodier för att få en stadig frukost, som för folket på den tiden, bestod av hel spicken sill, potatis, flott, grovt bröd och tjock grädde.

I stället för kaffe serverades det ölsupa, dricka och grovt bröd sammankokt, tillsatt med lite tjock mjölk. Det var värmande och smaklig dryck, om man vant sig vid den.

”Runken” hörde till det slag av fattigfolk, som ännu fanns kvar här och var i bygderna och som hade för vana att äta på förlag. Han tömde ett stort lerfat med potatis, lika stor mängd tjocka skivor av grovt bröd, allt ätbart på bordet försvann. Han åt för fem, tackade och gick, för att nästa år vid samma tid återkomma lika regelbundet som årstidens växlingar.

”Blinga Maria-an”

Och så var det ”Blinga Mari-an”, som gick ärenden åt Åsumspågen vissa dagar i veckan. Hon for den långa vägen mellan den 50-årige undergöraren och någon av hans patienter.

Varje söndag fanns hon i kyrkan, under hela predikan stående upprätt i bänken, vaggande kroppen sakta fram och tillbaka, upprepade bibelspråken halvhögt och då och då utstötande en suck eller ett stönande som i vånda.

De icke seende ögonens vita vände sig för det mesta oroligt under de halvslutna ögonlocken. Munnens överläpp drogs uppåt till en darrande trekant, ansiktet, på en gång förklarat och stelnat, såg ut som hos en, den där i vaken dröm mottager en benådad uppenbarelse.

”Ola Krykk”

”Ola Krykk" brukade komma en vacker vårdag, då vägarna var halvtorra och barnen hade börjat med att rulla skyttel eller kasta boll.

Han satte sig gärna i ett dike eller halvstod med ryggen mot en stenmur, ena kryckan gled nedåt, han hade alltid något att sälja, som han måste plocka upp ur en påse som hängde på bröstet.

Skam den barnunge som stal kryckan ifrån honom, ibland kanske bara på lek, men ett vemodigt, tärt ansikte med klara, milda, förebrående ögon följde ostyringen och kom snart nog få de kringstående barnens skratt att tystna.

”Ola Krykk” var givmild och gav gärna åt någon för intet. Förlägenhet att inte säga tack tyngd en gång den lycklige mottagaren till en av hans skönt arbetade och mångfärgade bollar.

Till kvinnorna sålde han räckepinnar till deras vävar, som skulle blekas av vårsolen.

Ungdomen lyssnade gärna till hans många visor mestadels av sentimentalt innehåll, föredragna men en tvåtonig, darrande röst.

Vi barn brukade följa honom med ögonen så långt vi kunde, när han på hemväg hasade sig fram på sina kryckor, till ett trångt litet kyffe i ett fattighus. Det föreföll ändå som om han tog markernas solmättade doft och mötet med människorna med sig dit.

”Långe Lars”

”Långe Lars” gick vägen fram, vilt svängande en järnkäpp, han såg alltid omkring sig något djur som han måste freda sig för.

Man betraktade honom på nära håll helst genom den skyddande glasrutan, där han närmade sig tjänstefolkets rum med tussilago eller andra vårblommor instuckna runt brättet på en kullrig hatt.

Ett par tunga grå och eldröda påsar svängde på hans rygg och föll turvis från den ena sidan till den andra, då han lyfte sin tunga fot, omvirad med trasor till över en halv alns längd. Benen var omlindade på samma sätt med röda, blå och grå trasor, det ena byltet ovanpå det andra. Foten var sedan beklädd med jättelika, järnbeslagna träskor, som ekade mot stenläggningen vid varje steg.

Han gick framåtlutad, ansiktet var stort och grovt. Bredare nedåt beredde det plats åt en stor, fyllig mun, som alltid mumlade halvhögt. Ett par kisande ögon plirade, stundtals blinkande för dagern och då ryste vi barn av förskräckelse.

Det var också en onaturlig längd mellan näsan, munnen och hakan, som ingen annan människa bestod sig med. Han talade gärna i siarestil så här; ”Si en världsdel haver fallit neder uti Österrike.” ”jag vill bespotta Tsar Peter med en stor bladda,” eller ”Jag skall predika, så att tallrikarna skola dansa på Månstorp och alla gamla kärringar skola rista på sina huvuden.”

En liten flicka tyckte en gång synd om honom och ville ge honom några krusbär. Det skulle ske helt omärkligt, hon stod länge och väntade vid grinden utåt vägen bakom avenbokshäcken med syskonen. Krusbären var varma i handen, hjärtat klappade och i det ögonblick då han skred förbi med förbannelser och svängande järnkäpp, vågade hon inte lämna den skyddande grinden utan slängde på måfå krusbären mot honom. Där låg de nu osedda och onjutbara i byvägens damm.

Mina bröder såg honom dock en gång på gott humör, fri från sina lidanden. Han satt i ett dike vid vägen i hällande regn. Både yttre och inre orosstiftare lugnades väl en stund av vätan, han sjöng;

”Linden den bär löv och löven falla av, men jorden bär alla gröna skogar.”




”Karolina Lundkvist, Loppan”

Vid bläddrandet i en gammal skissbok fann jag även denna skiss, och den följer då i raden av de människor jag skildrat från livets skuggsida.

Ofta såg vi henne i folkets rum, drucken vandra upp och ned, högljutt svärande, förtäljande sitt livs historia, som jag inte vill skriva om här. Den handlar om förnedring till bottnen, med minnet hägrande, lyckliga barndoms- och ungdomsdagar.

Karolina Lundkvist, kallad ”Loppan” för sin hoppande gång, kom från ett någorlunda bra hantverkarhem i Ystad. Nu strök hon omkring på vägarna, sov i diken eller på krogarna.

En julafton kom hon spik nykter till mitt hem, satt tyst och ruelsefull nere vid dörren. Tjänstefolket kunde inte få ett ord ur henne. Min mor letade upp linne och kläder åt henne och hade inte hjärta att släppa ut henne i vinterkölden igen, utan lät bädda en säng åt henne. På morgonen försvann hon lika tyst i stor hast.

Vi barn var djupt gripna av hennes tysta sorg, som vi inte helt förstod.

I våra dagar har stor upprensning skett på landsbygden och de flesta vandringsmän måste hålla sig stilla på ålderdomshemmen, där de får bästa tänkbara vård, eller också hålls de efter på annat sätt. En förbättring, som inte nog kan lovprisas.

Människor som uppehöll sig med allmänt tiggeri var en svår tyngd för folket i bygderna i gångna tider och sätten var många. Somliga gick omkring med björnar, ibland ett par tre stycken, bundna med grova järnlänkar. Stående upprätt flyttade de sig i en cirkel, och efter den dansen fick de stackars djuren en skål mjölk, och deras förare begärde slantar.

En man minns jag, som kallades ”den skånske höken”. Det hade funnits en tid, då han haft gott om pengar och drivit storhandel med kreatur, men nu vandrade han omkring med en viss överlägsenhet i sitt sätt. Han stal vad han behövde för sitt livs uppehälle. En dag sålde han i ett soldattorp deras eget lingarn, som hängde till blekning bakom stugan, grep en höna, som hustrun fått steka åt honom, först senare upptäcktes misstaget.

Jag vill inte trötta ut er med uppräknandet av alla dem, som hade landsvägen till sitt hem, för det fanns alltför många kringvandrande. Men vid jultiden gick fattiga barn genom byarna, förande med sig en stor julstjärna, minst en och en halv aln i genomskärning och ganska bred. Den stod på golvet och svängdes runt med ena handen. Över det hela var den prydd med färgrika bilder ur Jesu liv, från det ljusomstrålande barnet i krubban, tills han med törnekrona och gloria kring sitt huvud dog för mänsklighetens synder skull.

Ord till sångerna, som sjöngs, minns jag inte men början till en melodi till en av dem gick så här;


En gång årligen hade byns drängar en stor fest med dans, brännvin och kokta ägg, ibland råa. Till festligheten hörde ofta ett eller annat slagsmål. De bjöd var sin tärna, och festen stod några dagar efter Valborgsmässoafton. Denna kväll drog de kring bygderna, samlade in slantar samt ägg, lagrade ovanpå varandra i en stor ”agnakorg”, som några småpojkar snarare drog än bar mellan sig.

En munter dragspelman och en skicklig fiolspelare ackompanjerade sången, som lätt rätt nätt om de anlände tidigare på kvällen, men efter hand hördes den hes och skrålig. Sommaren sjöngs in och vi barn sprang lyssnade utåt vägen och tjänarinnorna gick från och tills, spanande genom förstugudörren.

En kylig kväll med genomskinlig luft, som svalkade våra heta kinder, en klar aftonrodnad vid horisonten och späda ljusgröna skott på måbär och krusbärsbuskar väckte en aning om kommande sol och grönska.

Hundarnas skall från när och fjärran ekade och gav en viss oroa samt förväntan, men vi måste gå i säng senast klockan tio, och vi vaknade vanligen först vid tolvtiden vid sångens egendomliga rytm.

Det var som om naturen själv sjöng. Fiolen klämtade, dovt och underligt lät det i vårnatten genom de stängda fönstren. Vi sprang upp men fick inte gå ut, såg vi genom rutan oredig massa gestalter. Melodin sjönk alltid ner med dunk i slutrefrängen.

Orden i majvisan är allmänt kända och så här går den;









Denna berättelse är skriven av Hanna till Adelheid von Schmiterlöw på Tagel 1939

Moster Kristina

Moster Kristina var en logiskt konsekvent människa som få.

När jag tänker mig kring i min bekantskapskrets vet jag ingen, som i sitt liv som hon förverkligat med nästan krass sanningsenlighet principer och livsföring, Hon var lagd så att när hon ansåg att hennes sinnesfrid och böjelser mådde bättre av ensamheten, så proklamerade hon denna som högsta lag för sig och tog den med alla dess nackdelar, vad än yttervärlden än hade att invända.

Yttervärldens skandaler, dess lokalintriger och skvaller ville hon leva utanför, alltså hade hon inget annat val i det begränsade lilla samhälle, i vilket hon levde. Umgängesformerna i detta brukade hon benämna ”deras fina politik”, som hon avskydde och föraktade sedan hon genomskådat bevekelsegrundernas själviskhet och litenhet.

I sin självständiga verksamhet som småskollärarinna drog hon sig därför bekvämt ifrån världen och skapade av sin lilla våning en värld för sig. Man satt trevligt i den lilla soffan i det salongsaktiga, större rummet, därifrån såg man bort på en rätt stor tavla, porträtt av Mozart över pianot. Där hängde även ett kopparstick också föreställande Mozart spelandes för hovet i Wien. I sängkammaren skymtad en teckning i svartkrita som hon hade gjort själv. Även på pianot stod några mindre landskap inom glas och ram. Vid systerbarnens besök togs det fram tekoppar med ”till en snäll gosse” och ”till en snäll flicka” på.

Lediga stunder tillbringade hon med att brodera utsökt vackra dukar och annat i vitbroderi. Detta blev på äldre dagar en inkomstkälla, som jämte pension och räntan av en liten förmögenhet fullt betryggade hennes existens, en lycka för henne eftersom hon inte ville besvära sig med att ge åt andra och inte heller tvingade henne att ta emot något.

Detta var en av hennes principer, som hon ofta uttalade.

Under ferierna brukade hon ändå ta sin systers och svågers gästfrihet i anspråk och var då i vårt hem en vecka eller fjorton dagar. Hon var mycket rolig, slagfärdig och kvick i repliken, spelade gamla valser med schvung. Det blev en viss hemtrevnad då hennes ansenliga, flegmatiska kroppshydda sent på morgonen seglade in till frukostbordet. Min mors oro blev vid denna tid var tydligt märkbar, om min far eller någon av bröderna ännu var kvar i matrummet eftersom samtalet kunde leda till mer än intressanta diskussioner, det kunde bli riktiga bataljer. Horisonten kunde plötsligt förmörkas, ifall samtalet kom in på vissa farliga områden och kom det till explosion blev hela dagen fördystrad och glädjen av besöket något delad.

Hon avskydde nämligen männen, som hon påstod hade tillskansat sig en orättmätig härskarställning i universum. Vi kvinnor och i all synnerhet min blida mor, var slavinnor, vars självuppgivelse utnyttjades på ett upprörande sätt av skapelsens herrar. Hon för sin del tog hellre ensamheten, för att som jungfru dö i oberörd självständighet.

Alla speglosor och invändningar mot denna ståndpunkt återstudsade mot det pansar som utgjordes av hennes eget livs samstämmighet med hennes åsikter. Min far brukade avfärda det hela med att säga till oss att det kom sig av att hon inte blev gift med den hon ville ha. Vi visste ju mycket väl att det var så. En mångårig böjelse, som hade varit besvarad, för en ung prästkandidat, som var informator i mitt hem för mina båda äldsta bröder, hade av okänd anledning blivit avbruten eller runnit ut i sanden. De hade i många år brevväxlar och bytt porträtter tills han en dag gifte sig med dottern till den präst där han var adjunkt i huset. ”ja”, sa min far ibland, ”det hade väl inte varit så gott att vara gift med Kristina, som är så stridig”! För min del tror jag inte att den unge kryllhårige mannen och självintagne prästkandidaten hade varit den rätte mannen för henne.

De sista tio, femton åren tillbringade hon i ystad, sin födelsestad. Här där hon inte stod i någon form av beroendeställning gentemot människorna, kom hennes inre jag till sin rätt, ja, jag måste väl säga till en viss blomstring. Ensam i sin cell, som jag kan kalla hennes lilla lägenhet, vilken var nätt och prydligt iordninghållen av henne själv, levde hon med sitt handarbete och sina drömmar. Allt mildare skådande ut över den verklighet, som hon inte längre brydde sig om och som inte kunde sarga och nå henne längre. Livet tillförde henne ljusglimtar. Hon uppskattade det fina, eleganta och sant bildade hos människor med verklig förståelse. Hon trodde sig finna, att de stundtals kunde uppge sin ”fina politik” för det allmännas bästa.

En vacker sommardag i augusti samlades några av mina syskon i det gamla hemmet, och de kom överens om att det skulle vara roligt att uppliva gamla minnen och ha gamla moster med i kretsen.

Hon hämtades med vagn och följde gladeligen med, trots att hon hade lite ont i sin arm. Det blev en solig dag, min syster såg henne besöka gamla minnesplatser, hon talade om mina föräldrar och utropade gång på gång hur skönt alltsammans hade varit och var. Man skildes åt framåt kvällen, då moster helt plötsligt blev illamående. Mot hennes vilja flyttade min syster sin säng in i hennes rum för att vaka, och på morgonen beslöts att tillkalla doktor för att sedan forsla henne till lasarettet, hon vill inte ligga någon till last med sjukvård.

I väntan på transport och medan hon klädde sig, lutade hon plötsligt sitt huvud mot min systers axel och dog.

Vi båda flickor hade alltid varit helt i hennes tycke, och ingenting kunde i detta ögonblick ha varit lyckligare för henne än att ha min syster i sin närhet. Hon såg så lycklig och strålande ut där hon låg i sin kista att de få kvinnliga medlemmar, som var med vid begravningen, klädde sig i vitt istället för svart denna heta sommardag. Så fick hon inte, som vi så ofta befarat, sluta sitt liv i ensamhet utan i den lilla släktkrets, där hon under sitt livs långa arbetsdag tillbringat sina fristunder och högtidsdagar i känslan av att var i sitt hem.

Ett av min sista starka minnen av moster Kristina var en vårkväll i Ystad. Vi gick på Norra promenaden, det droppade av träden en fuktig, halvljum vårkväll, det kunde hända att näktergalen ville slå och så satte vi oss på en bänk. Min moster deklamerade gluntarna med känsla och övertygelse, den ena strofen efter den andra. Det gick så in i den nordiska aftonstämningen, så jag kan inte så säga. Hon kunde en oerhörd mängd poesi utantill, äldre och yngre skalder, vad man behagade, men hon drog fram detta endast då stämningen var där, och man kunde inte förmå henne att när som helst på begäran att ge av sin kunskap.