Lite om folket på Borrie gård 1869-1904

Till gårdens brukning var anställda sju stadigvarande familjer; en gårdsdräng, två ryktare (ladugårdsskötare) samt fyra statkarlar eller kördrängar. Dessutom sköttes stallet av en ogift stalldräng, som gärna ville heta kusk, eftersom han körde vagnhästarna, men denna fåfänga ogillades av min far. Det fanns även en yngre karl, som användes till allmän handräckning och en ”höre”, som hade som uppgift att se till fåren och vakta gässen mm.

Ett par daglejare, anställda för längre eller kortare tid med eget kosthåll, hörde till det mera varierande inslaget av gårdens personal. Extra folk till bärning av skörden och potatisplockning fanns alltid att få från en del husmän i Bussjö by. De fick ett visst mått potatis satt i vår jord mot sex dagsverken i skördetiden. Dessutom hade de att vänta del i den stora skördefesten i september.

Festen började med att en spelman klämtade på en fiol framåt ettiden på dagen, sedan över hundra stora smörgåsar packats ned i en stor korg och alla övriga tillredelser var i full gång.

Den gamla logen, ett tomt sädesmagasin i två avdelningar, kläddes med blommor och grönt, här samlades folket med barn och blomma.

Klockan ett stämde spelmannen upp och så tågade alla upp till boningshuset för att bänkas till festmåltiden. Den bestod av buljong med grönsaker och klimp samt kokt oxkött. Som åts till soppan. Därefter kom lutfisk med senapssås och potatis och till sist vankades risgröt och mjöl, dessutom öl och dricka.

Dansen började strax därefter med vals, polka och ”svingedans”, som inte ens 80-års gummor, klädda i träskor, inte ens drog sig för att pröva. De gammaldags kjolarna stod ut och bildade en vid krets omkring dem.

Glädjen stod högt i tak och den gamla kadriljen var höjdpunkten med sina många turer.

Fram mot kvällen blev det kafferast och klockan tolv avslutades festen med utdelning av de stora smörgåsarna på fint bröd med tumstjocka ostskivor. Brännvinssup togs före måltiden och vid några andra tillfällen med sockerbitar till. Det fick inte bli för mycket, de var i förväg ransonerade, men gårdsdrängen, som hade hand om utdelningen, gjorde ibland mannamån så att en och annan kunde bli lite dragen. Senare vid smörgåsutdelningen, kunde man få se dem, på ostadiga ben, utföra brännvinsdansen. Två, mot varandra, figurerande manspersoner med tummarna instuckna i västens armhålor, bands vi rytmen, som jämt stegrades av spelmannen. Till det yttersta ansträngde de sin förmåga att balansera belastningen och uttrötta varandra och den uthålligaste fick naturligtvis åskådarnas bifall. Det var en bild av hedenhös.

Före skördefesten kunde man ibland möta barn, förväntansfullt sjungande: ”Imorgon är det höstagille!” Under festen lekte de utanför på gårdsplanen.

Under julen, trettonafton, var det också en fest, men då endast för statfamiljerna. Då bjöds smörgåsmat, sylta, rödbetor, lutfisk och potatis, risgröt samt klenäter och sylt. Till sist kaffe med dopp, då mannarna efter tidens sed fick var sin toddy. Barnen bjöds på äpplen och karameller och mina föräldrar satt en stund inne och sällskapade med gästerna, vilket inte förekom vid höstgillet.

På den tiden var inte människorna bortskämda och det var en oerhört stark feststämning rådande, alla sorger och bekymmer var för ett ögonblick som bortblåst och allas ansikte sken av belåtenhet.

Till hemmets skötsel var fyra tjänarinnor anställda; köksa, städerska, hjälppiga och brygghuspiga, den senares titel kom sig av att allt öl och dricka bryggdes hemma. Tre av flickorna mjölkade, men på senare tid, då vi endast hade tre anställda, ersattes mjölkningen och brygghusets skötande genom en av statarhustrurna. I kosten vid folkets bord satt stalldrängen, en något yngre man samt en ”höre”. Den sistnämnde i konfirmationsåldern, som ett par gånger i veckan högeligen plågade sig med att läsa katekesen och psalmverser utantill.

Bland dem minns jag Nils Addesen, gamla Agdas son, som senare blev en duktig karl, men på den tiden var ganska trög. En dag frågade han alla, som han mötte på vägen; ”Här e väl ingen som set fååren idag?”. Han hade förlorat hela sin fårhjord ur sikte.

En eller två daglejare fyllde ut de luckor på arbetsfältet som kunde uppstå. Bland dem fanns en inställsam gammal gubbe, som så snart han såg min far i någon dörr, beskäftigt började flytta kvastar och skovlar för att se ut som fliten själv. När han pratade med mina bröder anslog han gärna en fin ton. En gång då han hörde Edward öva sig på flöjt sa han; ”Jag tror det blåses flykt idag.”

De fasta arbetarna bestod av sju familjer och jag nämner några av dem i all korthet.

Gamle Per Andersson var förste ryktare i många år, tills krafterna tröt. Han bar ofta i sin hand en stång med ringar, sammanbundna vid en käpp. Med den skramlade han för att sätta sig i respekt hos djuren och de elaka tjurarna, inte för att han behövde dessa hjälpmedel eftersom hans tordönsstämma var tillräcklig för att sätta skräck i både djur och människor.

Han var storväxt och imponerande och en bottenärlig natur. Hans hustru, Elna, måtte ha tröttat den fåordige mannen obeskrivligt med sitt prat och narrigheter.

Av bröderna Storm, Anders och Nils Andersson, var den förre i tjänst under hela tiden min far hade gården. De var ett märkligt brödrapar, inte alltid vänner, men efter ”bläcka” i Ystad, då Nils tagit in alldeles för mycket, så att han stupfull låg i en av hästspiltorna, skyndade sig brodern då husbonden syntes, att slänga ett fång halm över sin brors elände. Tyvärr, i hastigheten, glömdes benen bort. Min far låtsades denna gång inte om vad han sett utan lät nåd gå före rätt.

Anders var vården varmt tillgiven, men han hade en oförvägen mun. Som förste kördräng ansåg han sig ha de bästa hästarna, ingen annan än han själv var värdig att köra dem. Dessa hästar var av Hannoverstyp men gråvita till färgen. Vid höstskördningen var han självskriven till att mata tröskan inne på logen. Vid ett sådant tillfälle måste doktor i hast hämtas, vagnhästarna var tillfälligtvis borta och det blev ingen annan råd än att en av de andra drängarna fick ta Anders Anderssons hästar och köra iväg.

Då doktorn och drängen på hemvägen kommit mitt för västra logdörren, hade Anders hoppat ned från sin plats vid inläggningsbordet och stod mitt i porten full av vrede och gormade; ”Ska svin också aga etter gråa ög!”.

Egentligen hade han ett gott hjärta och räckte gärna en hjälpande hand åt ensamma hjälpbehövande i det närbelägna fattighuset. Hans hustru Karna var stor och tjock och i högsta grad flegmatisk och godmodig. Deras båda flickor hette Hanna och Maria, precis som vi två systrar. På senare år tog de på sig att uppfostra ”Karna Klockares” son, som ingen far hade och de tog den lille, som modern ville förgöra, i sin kärleksfulla omvårdnad tills han var mogen att stå på egna fötter.

Nils Andersson var mera sävlig och hans hustru Kersti var raka motsatsen, en rörlig och ordningsam människa. Deras två barn, Sven och Kersti, kom tidigt ut för att tjäna. En tid hade Nils Andersson stalldrängstjänsten, far hade tröttnat på att ha ogifta stalldrängar.

Ett par av dem hade han skickat till körskola, men då de kom därifrån var de av högfärd alldeles obrukbara för vårt enkla hem. Fastän far bekostat deras utbildning fick de rätt snart söka sig högre upp. En av dem, Mårten Frank, kom i kungens stall. En dag uppenbarade han sig snören och galloner och bad att ännu en gång få köra för far. Ja, men, inte i den kostymen, sade far. Jag vet inte om han i det stycket fick sin vilja fram, men det är föga troligt.

Nils Andersson hade emellertid stalldrängstjänsten i många år. Till sist såg han inte så bra, en gång for han ned i ett dike med båda hästarna, men både han och de hade turen att komma upp igen oskadda.

Han kände alla hästar i trakten och genom dem visste han också reda på alla han mötte på vägarna. En gång då han körde för min syster Maria på hemväg från Ystad, kom en vagn med ett par skinntorra hästar skramlande förbi. ”Vem var det?” frågade Maria. Nils såg efter dem och sa med dov röst; ”Det var faen!” ”Åh det kan jag väl aldrig tro att han är ute och åker idag.” ”Nä” sa Nils, ”men jag kunde inte veta vem det kunde vara.”

På gamla dar köpte både Nils och Anders egna hem med ett litet lantbruk till. Men den lilla lön folka hade då, var det förunderligt att de kunde spara ihop till sådana köp utan någon vidare skuldsättning.

Kersti Nils Nils var vår hjälpreda vid alla utomordentliga tillfällen som bak, tvätt, storstädningar och annat som var för handen av en eller annan orsak. Hon kom som ung i tjänst hemma och stannade i sju år. Då for plötsligt rapsus i henne att hon skulle gifta sig. Men hon hade valt fel person, för han, den utvalde, hade redan en av medtjänarinnorna till fästmö, Johanna Böker. Kersti tog då Nils Nilsson, en stilla välmenande man, som verkligen blev en av rätta sortens trotjänare med tiden och höll ut så länge han orkade.

Om vi ropat på hennes hjälp mitt i natten, skulle hon glatt ha stigit upp och hörsammat kallelsen. Hon brukade säga; ”Det är ente å annat än kaffe och arbej som jag har min hälsa!”

Rättaren eller gårdsdrängen som han kallades, Jöns Larsson, var en av de bästa på den platsen, som far haft, och han stannade i många år. Ärlig, gladlynt och arbetsam var han mycket i min fars tycke, även om hans ordningssinne inte alltid var det bästa.

Hans flit räckte till för så väl husbondens arbete som hans eget. På lediga stunder brukade han göra träskor åt folket vida omkring och ibland såg man honom ha detta arbete bredvid sig samtidigt som han vid tröskning eldade ångpannan. Jag tror, att han arbetade ihjäl sig och till stor sorg och saknad öppnades åt honom en som man kan tycka för tidig grav.

Han hade en stor barnskara, som man ofta såg följa honom i en lång rad över gårdens gräsplaner. Ingar, hans hustru, var en ståtlig kvinna, men jag tror trots de mjuka flätorna kring hennes huvud, att hon var något hård.

Hon gifte om sig rätt snart med sin svåger och flyttade från orten.

En av våra sista stalldrängar var Måns Harvidsson, gift med Elna, som var dotter till en skogvaktare. Harvig, som vi kallade honom, hade varit betjänt och farit omkring på olika herrgårdar och till och med varit utomlands.

Hans karaktär lämnade i övrigt mycket att önska, men han stannade det oaktat i flera år. En stor barnskara växte upp omkring honom och alla hade märkliga namn, William, Hoffgard, Arne, Golge, Gregor Bogislaus, Letitia, Umberto. Hans yngste son föddes hemma och min far tyckte att Harvig denna gång kunde ge sin son ett svenskt namn. ”Ja då får han heta Måns efter mig.” Så blev det.

Tre av pojkarna tog värvning. En av dem for med den lilla skara svenskar, som hjälpte till att hålla efter rövarbanden i Persien. Han skötte sig väl och steg högt i graderna.

Vid stensprängning, utdikning och grundläggning anlitades soldaterna Glans och Ågren. De var parhästar i allt sådant arbete, den ene lång och smal och en smula filosofisk, den andre tjock med ett brett ansikte, flegmatisk, trög och godmodig. Ågren kunde i ett drag tömma en halv lägel dricka på en tio, tolv liter. En ren orimlighet.

Till sist råkade de två bli ovänner till oförsonlighet, ingen kunde utgrunda orsaken. Då de var grannar, husen låg ett stenkast från varandra, kunde man inte fatta att det höll i sig in i döden.

Jag vet inte om torpen står kvar men de är i så fall inte längre soldathem.

Detta var den sista berättelsen från Hannas hemtrakter på den tid det begav sig. Vi fortsätter att följa henne, närmast,hur hon kom att stanna på Tagel, på ett par resor utomlands och därefter hennes år på Tagels Gård i Småland. Mycket nöje!