söndag 10 oktober 2010

SAMMANFATTNING

P.g.a ofullständig berättelse utgår reseminnen från Gastein. Jag kommer under vintern att försöka hitta det riktiga originalet.

Jag har under dessa månader fått färdas i en annan tid och detta har varit både historiskt och lärorikt. Trots att jag aldrig kände Hanna tycker jag mig under dessa berättelser fått en ganska bra uppfattning vem hon var.

Vad hände med de gårdar och boställe som Hanna berättade om?

Borriegården lever idag vidare med sitt lilla kapell vid sidan om.

Borriegården

Borrie Kyrka

Inne i kyrkan

Åkersholm är idag rivit och om min information stämmer är det en hel stadsdel i Ystad.

Svenstorps Mölla nyttjas fortfarande som lantbruk och är en oerhört vacker plats att besöka med sin anor från 1850-talet. Ån som går igenom ägorna och den härligt lummiga miljö med träden vid vattnet och här är landskapet kuperat.
Svenstorps Mölla

Ån vid möllan



Boningshuset vid Svenstorps Mölla

Strandåkra utanför Ystad är idag en vingård bla. Tyvärr fick jag ingen möjlighet att besöka detta ställe men gården lever vidare.

Hörtevall hade jag svårt att hitta men tror idag att det heter Hörtegården. Ej heller här fick jag fram tillräcklig information.

Mossby Boställe
är idag privatägt och ligger vackert med den skånska slätten nedanför. Bilder finns tyvärr inte.

Skivarps Gästgifveri ägs idag av Johan Bohman och drivs just som gästgiveri. Under åren har tyvärr mycket av den ursprungliga inredningen försvunnit pga oaktsamma ägare genom åren. Nuvarande ägare har drivit detta i 8 år. Först 1912 fick de elektricitet och från början låg gästgiveriet på andra sidan vägen.

Skivarps Gästgiveri

Matsalen

Hanna Borrie föddes 1873. Under våren 1944 besökte hon Ramlösakliniken i Helsingborg och fick där reda på att hon att hon var svårt sjuk, läkaren ville att hon skulle stanna och få behandling, men hon ville hem och sa därför nej. Den 16 oktober 1944, 71 år gammal, avled hon på Tagels Gård och ligger begravd på Mistelås kyrkogård i familjen Schmiterlöws familjegrav.

Tagels Gård var Hannas hem i 40 år och nedan kan ni se några bilder från gården, som idag är öppet för allmänheten bla med guidade turer. Gården är bevarad sedan Adelheids tid och trädgården under bearbetning.

Tack till Tagels Gård som lät mig och hela min familj besöka gården i april i år där vi fick ett fantastiskt trevligt bemötande och lät oss gå i historiens, både Hannas, Adelheids och våra egna fotspår av svunnen tid. Familj och släkt har sedan början av 1900-talet fram till 1985 ett förflutet här. Min farfar var agronom på gården, min pappa är född och uppvuxen här. Min bror och jag har tillbringat hela vår barndom i denna underbara miljö med närhet till skog och vatten samt fått privilegiet att få vara en del av historien.

Tagels Gård

Ett av sällskapsrummen

Troligen Adelheids sovrum

Min familj i trappan upp på Tagels Gård. Längst upp till vänster först min dotter Johanna, min svägerska Helen, min bror Christian med sonen Johan i famnen.
Nästa trappsteg från vänster min mamma Gertie och min pappa Hans.
Sittandes i trappan från vänster, Johannas dotter Felicia och Christians och Helens dotter Malin.
Längst ner jag själv.


Jag vill tacka de inblandade, min familj, som fyllt i en del luckor och stöttat mig i detta arbete med vissa hinder på vägen.

Tack till ägarna till Svenstorps Mölla som lät mig fotografera och använda bilderna samt se denna underbara miljö. Måste vara en lisa för själen att bo så.

Johan Bohman, Skivarps Gästegiveri, som lät mig fotografera och berättade en del intressanta historier om gästgiveriet, trots att det egentligen var stängt denna dag så fick vi komma in och blev vänligt bemötta. Väl värt ett besök för alla! Tack Johan!

Under våren kommer nya berättelser om familjen Borrie, tyvärr räcker inte min tid just nu inte till att gå igenom resten av de berättelser som vi har i vår ägo, men jag hoppas att ni har haft lika mycket nöje som jag.

På återseende och tack för att ni följt med på resan!

fredag 23 april 2010

Reseminnen Stralsund 1928



Resan till Stralsund
Natten mellan den 19 och 20 juli 1928 for Adelheid, Kerstin Sandeborg och jag ner mot Skåne över Trelleborg-Sassnitz till Stralsund, och fram på morgonen fick vi Rügens kritklippor i sikte. Havet lyser smaragdgrönt, där svallvågen slår i vikarna mot de vita stupen. Bokskogen når på sina ställen ända ned till stränderna. Königstuhl reser sin hjässa högt bland de andra djärvt framspringande bergkonturerna. Där uppe åsåg Carl XII en för honom avgörande strid på havet. Längre bort skymtar det sägenomspunna Arkona, medan vårt fartyg klyver en bred väg genom vattenmassorna.

Det var med skilda intressen och sinnesstämningar, som vi steg över färjans landgång vid Stralsunds hamn. För Adelheid var det egen barndoms och fädernesläkts gamla hembygd, för Kerstin första steget på utländsk mark, och för mig var att se Adelheids hembygd ett förverkligande av vad jag förut endast hört omtalas.

Vår förvåning var stor, då vi mötte vår blågula flagga överallt, insatt mellan den pommerska ljusblå-vita, Stralsunds röd-vita samt den gamla svart-vit-röda från kejsardömets tid. Den nya republikanska svart-röd-gula syntes föga, utom på de byggnader som tillhörde staten, den tycktes var mycket impopulär.

Staden firade sin sedvanliga årsfest av dagen för Wallensteins av tågande från Stralsund den 24 juli 1628. Han hade hårt ansatt den en lång tid utan att ha nått sitt mål, nämligen stadens fullständiga underkastelse. Nu hade tre hundra år förflutit sedan denna för staden så lyckliga dag, och det hade beslutats att riktigt extra fira den.

Alla gator och torg var flaggprydda, vimplar i brokiga färger hängde mellan träden i alléerna, och från kyrktornen vajade långa flaggdukar. I flera salar rymdes en historisk utställning med tonvikt lagd på den svenska tiden. I en annan byggnad hade Malmö hemslöjd ordnat en utställning av textilier. Svalövs folkhögskola hade ett danslag i folkdräkter, som för fulla hus visade upp en del av vårt lands nationaldanser.

Eftersom den egentliga högtidsdagen först inföll några dagar senare kom vi i mycket god tid för att få se allt. Staden var redan smyckad och då vi kom till vår bostad hade värdfolket prytt våra rum med svenska flaggor. Vi var inkvarterade i ett ganska vackert och trevligt hem, hos en ritlärare på någon skola, herr Sellentin, Tribseerdamm 17, samma väg som Carl XII kom när han anlände från Bender.

Vår värd var änkling sedan endast fyra veckor, men två husliga döttrar skötte om hemmet än så länge. En av dem var redan förlovad, den andra ville också gifta sig. Hennes förlovning skulle firas några dagar efter vår avresa. Att fadern snarast möjligt måste gifta om sig så de åter fick ordnade förhållanden, yttrade de flera gånger och tog den saken mycket lugnt och nyktert.

Tänkande vid detta tal på sina föräldrar upprördes den unga Kerstin över minnet av den bortgångna modern inte tycktes ha någon betydelse för dem. Herr Sellentin såg sig helt säkert samvetsgrant om efter en ny livsledsagarinna och lät inget tillfälle gå förbi honom.

Kvällen innan vi reste hemifrån hade Lisa Fast, som var på Tagel just då, spått Kerstin med att lägga en ”stjärna” för henne. Där förekom ju som vanligt en resa, ja, den inträffade mycket snart och på denna resa tre friare.

Efter ett par dagar frågade herr Sellentin Kerstin artigt; ”Nun wie gefällt Ihnen Stralsund?” – ”Åh”, ropade Kerstin entusiastiskt på sin något bristfälliga tyska, ”ich bin verliebt in Sie!” – Herr Sellentin var inte sen att tyda sig detta till godo och svarade förtjust: ”Ah in mich? Nun meine ganze Wohnung steht Ihnen zur Verfügung!” – Se där, det var nummer ett, konstaterade vi skämtsamt.

Söndagsförmiddagen användes till vila. Vid middagstid gick vi till hotel Bahnhof och fick där ett bord med utsikt åt torget. Vi ville, om möjligt, se ögonblicket, då de svenska fanorna från de regementen anlände, som på Gustav Adolfs tid sänts till stadens undsättning i slutstriden mot Wallenstein.

En överste och några andra officerare följde fanorna. Det var fyra vackra standar med fladdrande band. Torget vimlade av skådelystna, alla var i feststämning. Sedan tog vi spårvagn till en trädgård, som till sista plats var fylld av människor i alla åldrar. Ett par gamla fruar gav oss vänligt plats vid sitt bord.

På en friluftsscen gavs en tablå, föreställande Wallenstein, då han yttrade de hotfulla orden: ”Die Stadt muss herunter, und wäre sie auch mit Ketten an den Himmel gebunden.” – För övrigt förekom där Kasperteater och folkmusik.

På hemvägen gick vi förbi lämningar av muren vid Frankentor med stenplattan där, som högtiden till ära klätts med granriskrans. I upphöjda bokstäver stod på densamma: ”Schwedens Köning Carl XII hatte hier sein gewöhnliches Nachtlager, als Stralsund von drei Köningen belagert wurde, vom 10 Oktober bis zum 22 Dezember 1715.”

Mitt för denna mur åt hamnen till reste sig gaveln av den forna Heiligen Geistkirche. En trång gata av envåningshus förde fram till den. Vi gick in på en gård med pelarrader, liknande den i rådhuset. Innanför dessa låg en rad av enrumslägenheter, före detta klosterceller, nu bostad åt gamla fruntimmer, ”Heiligen Geistspital”. Dessa hade dagen till ära vid varje pelare satt ut en liten pall klädd med blått och gult papper. Ovanpå hade de placerat sitt lilla förråd av fönsterblommor, somliga rätt torftiga med tynande små blomstersticklingar men lika full rörande.

Flera dörrar öppnades på glänt vid vårt inträde, andra ställde upp sina dörrar på vid gavel, så att man hade överblick över deras hemtrevliga bohag. En gumma kom ut, hälsade och yttrade några älskvärda ord till oss svenskor, att se oss var anledning till stor glädje för henne.

Snart därefter var vi framme vid Marienkirche, som reser sig hög och mäktig framför den öppna plasten vid Neuer Markt. På motsatta sidan begränsas den delvis av den gamla muren och speglar sig i Frankenteich.

Måndag.
Föredrag av professor Johannes Paul från Greifswald om Stralsunds politik under trettioåriga kriget. Adelheid och Kerstin kom hem därifrån mycket begeistrade, i all synnerhet över professorns utseende och uppträdande där han stod på katedern i militärisk hållning med järnkorset på sin svarta rock.

Vi hade tidigare sett Carl XII-filmen och köpte därför inga biljetter till den. Flickorna Sellentin såg den, ”aber die mussten weinen”.

Till de svenska folkdanserna var det alldeles slutsålt. På kvällen såg vi fackeltåget och lyssnade till Zapfenstreich på Alte Markt. Vi stod på en hotellbalkong och såg den böljande folkmängden gå av och an. Närmast facklorna och det uppställda regementet var en tät mur av människor.

En strålkastare upplyste Nicolaikyrkans vackra torn i skarp kontrast till det mörkt liggande, rödgröna rådhuset, som med sina tinnar mjukt framträdde mot den ljusa sommarnattshimlen. Flaggorna vajade lugnt och värdigt från alla hus och från flera skyhöga flaggstänger mitt på torget. Så underligt att överallt i ett främmande land se våra färger, älskade och hedrade. Vi hade alltså uträttat något gott även för ett annat folk, som fortsatte att behålla detta i trofast minne.

Efter det gamla 1600-talets vilda stridsmarscher med pukors, trumpeters och lurars härskri spelades den tyska folksången och därefter kom den vid jämförelsen milt klingande ”Kungssången” och ”Du gamla, du fria”. Allt föreföll oss främlingar så ljust och lyckligt, och folkmassorna tätnade och upplöstes som av sig själva.

Vilka svåra öden hade inte denna gamla stad överlevt och för blott tio år sedan hade tyngden av ett världskrig dragit förbi.

Om striderna i forna dagar vittnade bland annat de båda statyer över två av stadens hjältemodiga försvarare, som på olika ställen står uppställda i staden. Den ene, borgmästaren Lambert Steinwich, var den, som ledde försvaret 1628. Han står där lugn och värdig med samlad kraft.

Den andre är den unge hjälten major Schill, som under fransmännens ockupation 1807 mötte döden för hembygdens försvar. På platsen där han stupade står med mässingsbokstäver inlagt i trottoaren: ”Hier fiel Schill:” Med högburet huvud och dragen värja skyndar han fram, liksom det vore till livets högsta fest.





Tisdag.
Jag hade gärna sett barnbespisningen, om jag vetat om den i tid eller tänkt på det. Adelheid och Kerstin gick till Marienkirche för att höra den plattyska gudstjänsten. De var mycket gripna. Prästen hade till sist frågat den församlade menigheten, om de var beredda att än en gång offra sina liv och blod för fäderneslandet. Alla reste sig då upp och svarade med ett samfällt JA!

Innan vi gick till Alter Markt kvällen före, hade vi lyssnat till orgeln i samma kyrka. En konsert gavs med endast andlig musik och körsång från 1600-talet. Fromt och innerligt tonade dessa fulländade harmonier genom de höga valven. En svunnen tids ideal svävade förbi, vi kände, vad vi hade att tacka dem för, och man ville nästan för ett ögonblick dra tidurets visare tillbaka.

Tisdag kväll var Adelheid och Kerstin åter ute för att se på folkfesten. Denna gång var det fackeltåg av Greifswalds studenter. De tågade fram i sina färgrika dräkter och efter dem följde olika hantverksskrån med sina beteckningar, alla åtföljde av musik och fanor. Det liknade mest medeltid. De, som dock mest tilljublades av mängden, var stahlhelmformationerna.



Adelheid hade strax tidigare varit med om högtidsakten på teatern. Till denna fanns det endast ett antal begränsade biljetter och en välvillig herre på rådhuset hade i sista stund skaffa Adelheid en biljett på grund av hennes historiska namn i Stralsund.

Festen började med att en av de två borgmästarna framträdde. Smyckade med sina två rader, tunga, breda guldkedja och hälsade de män välkomna, som i officiella ärenden infunnit sig, samt ättlingarna av de gamla stralsundssläkterna, som var närvarande.

Statsrådet Ribbing med vänlig hälsning från konung Gustaf, svenske ministern i Berlin, en tysk representant för den lutherska kyrkan framträdde sedan, en efter annan, besvarade de borgmästarens tal. Högtidstalet hölls av en tysk professor. Det innehöll bland annat betydelsen för nutid och framtid av att minnas Stralsunds tappra försvar och dess självständiga utveckling och att ett folks självuppgivande tapperhet är det stränga villkoret för dess framtida bestående och blomstring. Detta senare betonades i alla föredrag och predikningar.

Samma dag kunde den, som hade lust, vara med om kringsegling av ön Dänholm. På denna ö hade Wallenstein förlagt huvudstyrkan av sin här. Borgmästare Steinwich hade då samlat ihop alla fartyg, även den obetydligaste fiskebåt, för att förhindra varje tillförsel av livsmedel åt fiendehären, som genom detta led stort nederlag. Därför roade man sig varje år denna dag med att segla runt ön, som är ganska liten.

Varje år upprepades även från Nicolaikyrkans torn samma ”Hohnblasen” som den gång Wallenstein drog bort. Där vi befanna oss hördes detta så svagt att intrycket gick oss förbi.

Onsdag och torsdag.
Dessa dagar togs vår tid mest upp av besök på utställningen. I flera salar rymdes den historiska avdelningen som innehöll porträtter, landskapsmålningar, kopparstick, böcker, handskrifter mm från olika tidsskeden efter 1628.

Första rummet fylldes av gestalter från reformationens och trettioåriga krigets dagar. Bilder av Martin Luther, Melanchton, reformationsförkunnaren i Stralsund Ketelhot samt många andra.

I andra rummet fanns porträtt av Gustaf Adolf, Axel Oxenstierna, Wallenstein. Ett av Gustaf Adolfs-porträtten hade jag aldrig sett förut. Det var mycket sympatiskt men i själva dragen olikt andra porträtt.

Nästa rum inhöll en fortsättning på trettioåriga krigets män, Königsmark, Wrangel, ett utomordentligt skickligt målat porträtt av Holk, den danske hjälten, helt i brunt, dessutom ett ganska bra porträtt av Liewen. Intill fanns tavlor ur svenska uniformernas historia samt även riktiga uniformer.

Det femte rummet hade stora skåp, fyllda med böcker, gamla holländska landskap prydde väggarna och inne i en monter fanns bland annat Carl XII:s dödsmask jämte en hårlock, som skänkts av hans kammartjänare Neuman till Liewen. Hårlocken var ljusbrun till färgen, de porträttmålare, som framställt Carl XII på äldre dagar som svarthårig, är inte sanningsenliga. Hårlocken hade Neuman klippt av vid Fredrikshald.

I salen intill hängde ett ryttarporträtt av hjältekonungen, målat av Ehrenstrahl. Det är det vackraste porträtt jag sett av honom och troligen har konstnären verkligen sett sin modell, vilket inte är fallet med flertalet av de senare Carl XII-porträtten. Tydligen har det varit förebild för Ulriksdals-porträtten, som vid jämförelse är en dålig kopia.

En svensk skeppsredare, Helge Axelson-Jonson, hade begåvat Stralsund med ännu ett Carl XII-porträtt, en nymålad kopia eller vad det var. Han hör väl till den sortens folk, som vill visa sig generösa med att skänka bort det de inte själva vill ha. Porträttet var dåligt målat, dessutom en ger det en vrång bild. Det finns ingen väg mellan detta porträtt och de två, som staden redan ägde, det ena i rådhuset, det andra i stadens museum. Måtte detta nytillkomna slutgiltigt hängas upp i en vrå, där det inte syns eller ställas ner i en källare!

Rummet innehöll för övrigt en byst av Gustaf III, en kopierad dräkt efter den Carl XII bar vid Fredrikshald samt porträtt av Ulrika Eleonora d.ä., Carl X Gustaf, Lovisa Ulrika och Adolf Fredrik.

Sista salen innehöll svensk-pommerska familjeporträtt, främst bland dem de svenska guvernörerna. Bland andra fanns ett porträtt av Hans Georg Schmiterlöw, det samma, som hänger här i salen.

Malmöhus läns hemslöjd kände vi så väl till, och därför gjorde vi där endast ett flyktigt besök. De gamla svenska danserna var mer intressanta. Ett värdigt äldre par, också i folkdräkt, tronade i ungdomens mitt och gav hela sällskapet en vederhäftig prägel. En stund dröjde vi där utanför och såg flygningarna längs Hindenburgufer. Maskinerna såg ut som havsvidunder, som upprörde vattnet i höga svallvågor, där de rusade fram med bullrande fart för att efter en hastig sväng höja sig över vattenytan och i ett nu flyga bort ur sikte.

Fredag.
På morgonen tog vi åttatåget till Greifswald, Adelheids födelsestad. Vi fick genast en bil med en bra chaufför och vi åkte ut till kyrkogården. Under vägen hade vi köpt rosor, vita dahlior och fyra krukväxter. Strax vid inkörsvägen till kapellet stannade bilen. Vi gick ett par steg, spanade efter blommande lidar, för en sådan skulle finnas på gravplatsen, men den hade blivit så väldigt stor och skuggrik, sedan Adelheid såg den sist.



Vi hade inte gått många steg förrän Adelheid utropade; ”Se. Där är de fyra korsen!” De fyra korsen hade alla inskription på yttersidan, namnen stod på andra sidan kullarna. Bakom den stora linden stod en bänk. Allt var väl i ordning. Sedan vi prytt kullarna med blommor, satt Adelheid en stund kvar, medan näktergalen sjöng i de lummiga kronorna.

Kerstin tog några bilder därifrån och sedan åkte vi ifrån detta minnenas fridlysta område. Bilen körde långsamt genom Langestrasse upp till torget, genom detsamma, ut genom staden, ned till Eldena, den gamla klosterruinen vid havet. Solen lyste blekt och dämpat in genom valven, som en gång hyst så mycken andakt och så många villfarelser. Vid ingången till denna begränsade skogsdunge stod ett minnesmärke över de stupade i världskrigen, ännu höljt i blommor.

Eftersom denna sommar varit ovanligt regning, gladde vi oss så mycket mera över solen och ljuset, som lät horisonten vidga ut sig i det oändliga.

Ett par vita segel, som orörliga stack upp bakom åkrarna, talade om flodens närhet, och snart var vi också ute vid de vassbeklädda, låga stränderna och havet vid Wieck. Det smal, till synes fullkomligt stillastående vattendraget Ryck, vid vilket staden Greifswald ligger, når här Östersjön.

Vi åt middag på fiskelägets gästgivargård, och vid ettiden var vi åter i staden. Vi lämnade bilen vid Vallarna och fortsatte till fots, tills vi kom fram till Langestrasse vid den plats, där Adelheids föräldrahem en gång låg och i vilket hon tillbringat sina tidigaste år. Allt var mycket förändrat, den stora trädgården var fylld av skräpiga tillbyggnader, portgången hade flyttats och ena fönstret hade satts igen. Lägger man till att det hela var i stort förfall, så förstår man, att det var med stort vemod vi gick därifrån.

Adelheid gick efter detta för att söka upp några gamla vänner, Julchen Wohlfrath och flickorna Berger. Men alla var borta från staden. Kerstin och jag satt under tiden kvar under höga träd ute på vallarna, just där den gamla stadsmuren bildar ett hörn, en vacker plats med utsikt åt en vidsträckt parkanläggning. Här flyter Ryck tätt bakom vallarna. På höger sida låg kaféet Die Giftbude. Detta namn kom sig av att apoteket i gamla dagar haft ett litet utskänkningsställe där för läskedrycker och små snapsar, och nu hade kaféet på allvar antagit detta öknamn.

Till sist gick vi runt universitetet och Marienkirche, som vi varit inne i en stund förut. Även här är kyrkornas höjd mer än vanliga dimensioner, men de är inte på långt när så rikt utsmyckade som Nicolaikirche i Stralsund. De hade nämligen alla med undantag av denna undergått bildstormning på reformationstiden, att Nicolaikirches konstskatter räddades, hade skett, tack vare det energiska ingripande av Stralsunds dåvarande borgmästare Nicolaus Schmiterlöw.

Vi försökte också finna det ställe på Greifswalds stadsmur, där denne fader, borgmästare i Greifswald, i slutet av 1400-talet, eftersatt av politiska fiender, räddades av gråbrödraklostrets gardian, som firade ner honom på stadsmurens yttersida, där en sadlad häst väntade och han undkom då på detta sätt.

Det gamla klostret vid stadsmuren fanns kvar, om än inte i sitt medeltida skick så i alla fall på samma plats.

Lördag.




Åter i Stralsund gick vi på förmiddagen till stadsmuseet. Mest intresserade mig det gamla arkonatemplet i miniatyr, en rekonstruktion av en fornnordisk sal, delvis täckt med halmtak. Det vackra fornsmycket av rent guld, som hittats på stranden vid Hiddensee, låg där nu sammanfogat jämte spänne. Man föreställde sig att det kunde ha tillhört Olof Tryggvason, som omkom i böljorna där utanför efter slaget vid Svoldr.

Från Mönchgut fanns en mängd mycket originella folkdräkter. Jag minns särskilt ett par sådana med utsökt färgsammansättning, samt hemslöjd i färgen, som liknade havets med övervägande blått och grönt. Synnerligen fängslande var en hel vägg av porslin med brokigt målade fåglar i oändlig variation.

Vid vår hemkomst utbröt ett länge väntat åskväder, och senare på eftermiddagen for vi i den oförgätligaste solnedgång över Altefähr. Vattnet glittrade av små gyllene vågkammar, staden gled allt längre bort, omstrålad av ljus med bakgrund av blånande, fjärran belägna kuststräckor. Bilen, som vi hade med oss över på färjan, för på Rügen fanns besynnerligt nog inte en enda sådan att hyra, hade snart nog fast mark och rullade mot Datzow, en herrgård, belägen ett par mil inåt Rügen.





Vägen var usel, stenlagd en bit. Av Stralsund såg vi till sist endast tornen och de höga, lånande kyrkskeppen försvinna bakom sädesfälten. Vi vek sedan in på mycket smala, sandiga vägar, blöta av åskregnet innan på dagen. Vi åkte förbi trevliga hem bakom höga häckar. Vi for om Gitsows herrgård och kyrka, och efter änne en stunds vaggande med bilen var vi framme vid Warkosow, som även ägts av Adelheids farfar.

Vid Datzow stannade vi länge och gick genom rummen och trädgården. Den senare var stort tilltagen och begränsades av stenmurar. Själva boningshuset hade en gång brunnit ner och gården hade bytt ägare åtskilliga gånger. På Datzow var alla byggnader i förfall. De ständiga ombyten av ägare, kriget och därav följande dryga beskattning hade väl bragt dessa vidsträckta och före detta rika gårdar i sitt nuvarande läge.

En gammal änkefru satt nu som ägare. Hon var bortrest, men hennes inspektor visade oss stället. Han verkade vara en driftig man och de ändlöst stora sädesfälten var väl skötta och bar en lovande gröda. Det oaktat såg han betryckt ut. Förra året hade en liknande gröda förstörts av regn och landets politik och sociala anordningar försvårade lantbruket, sa han. Barnen vi såg var trasiga och allt var i ett bedrövligt skick.

Vi var helt svårmodiga och den omgivande storslagna naturen kunde inte helt jaga bort intrycket av alltings förgänglighet.

Nu ville Adelheid också gärna se kyrkan, som rymmer hennes farföräldrars gravkor. Kyrkan syntes på avstånd mellan två kullar, vid närmare påseende liggandes på en kulle omgiven av en stilla, ålderdomlig by. Tornet lutade betänkligt på sned, klätt med ett mörknat tegeltak. Allt var så olikt våra välmående byar, fastän landskapet mycket påminde om Skåne.

Söndag.

Vi gick och hörde en predikan som berörde oss djupt. Predikanten sa bland annat; ”Folk i våra dagar vill ibland förneka att människan har en själ. Men påminn eder endast er konfirmationskyrka, eller tänk på denna helgedom, där vi nu befinner oss, känner ni inte då att den har något, som man inte kan undgå att förnimma och som man är frestad att kalla för dess själ. Om nu en livlös stenkyrka har detta, hur mycket mer har då inte människan?”



Denna byggnad, Nicolaikyrkan, hade vi förut gjort oss grundligt förtrogna med. Den glimmar av guld och färger, krucifix, madonnor, vapensköldar, allt vad forna tider vördat och älskat fanns här. Man skulle kunna kalla den ”korsriddarnas dröm om orientens tempelbyggnader”.

På eftermiddagen var Adelheid i Franzburg för att hälsa på en släkting. Kerstin och jag gick till Hindenburgufer för att se på kappseglingen. Vi fick mest se människor i söndagsstass.

Hemvägen tog vi om Heiligengeststrasse och AlterMarkt. Bakom S:t Nicolai i Badestrasse ligger Carl XII:s hus, betecknat genom en porträttmedaljong över ena fönstret. Han hade sitt högkvarter här 1715.

Måndag.
Vi besökte Schwedenschantze, och sedan tog vi en promenad längs Knieperwall utanför stadsmuren, som ännu står kvar här.


Tisdag.

Vi reste hem.

Då vi satte oss på tåget vid hemresan, valde jag platsen inne i kupén för att kunna genom dörrens öppning se genom fönstret åt söder på landskapet, vars vidsträckta, nästan horisontala linjer förlorar sig i det oändliga. Vassklädda sjöar, där man ibland ser hägrar gå och vada, är egentligen havsbukter och översvämningar, förtrollande sagoängder, som skymtar fram.

Solgenomdränkt havsluft dallrar i ett milt, ljusstrålande sken. Men allt detta fick jag inte mycket av. I vår andraklasskupé upptogs den andra soffan av två herrar. Den äldre bort vid fönstret, lång, smärt och elegant trots sin löst hängande, något opressade resdräkt, hade artigt börjat konversation med några fraser. Den andres ansikte grimaserade av återhållet skratt vi varje lustigt infall av honom. I en aldrig sinande svada beskrev denne sin resa till Lourdes, processionerna och underverken, som han med en världsmans överlägsenhet betecknade som vidskepelse.

Då vi började komma med några av våra små upplevelser i Stralsund, märkte vi att han visste allting om denna stad och dess historia. Då vi passerade en kyrka berättade han, att sjutton medlemmar av familjen von der Lancken låg begravda där.

För övrigt talade han mycket intelligent och sakkunnigt om politik, men detta omväxlade med de mest befängda historier om läsaremöten i Norrland och reseskildringar från färder i olika länder tillsammans med hans gamla mamma. Han påstod att då man passerade tullvisitation, gick det mestadels till så att hyggliga herrar påvisade tullnären eventuella inköp, under det att damerna brukade dra upp axlarna och se oskyldiga ut och säga; ”Var så god och se efter.”

En gång hade han lurat sin kära mamma – den hedrliga själen – med att viska till tullsnoken; ”Pass på, detta är en av de värsta smugglerskorna i Europa!”, så att det blev grundligt omrört i hennes ordentliga koffert. Då han sa sig komma direkt från södra Frankrike, fick han plötsligt infallet att stäcka sig upp och öppna sin kappsäck, som låg i nätet, där han drog fram ett par härliga persikor som han förgäves bjöd oss. När turen kom till Kerstin, var lite ängsliga att hon skulle låta sig lockas av de vackra frukterna, men till vår lättnad avböjde även hon. ”Men varför inte det?” frågade han och skrattande svarade Kerstin; ”hur kan ni tro, att jag skulle vilja ha persikor, som legat huller om buller med era reseffekter.” ”Alldeles riktigt,” medgav han, ”fröken är en mycket ordentlig ung dam,” och han önskade henne en lika ordentlig man. ”Skulle inte till exempel jag passa?” ”Nej,” svarade hon, ”det där med persikorna tydde inte på någon större ordentlighet.” ”Bravo!” utropade han, ”nu ska jag tala om för er att det är av gummi, se själv. Jag ska ha dem att överraska mina små barn med när jag kommer hem till Djursholm.”

Vid överresan på färjan var det åter stark sjögång. Kerstin var sjösjuk och vår intressante medresenär försvann för oss. Vi såg honom igen vid passkontrollen vid landstigningen. Tyvärr kunde vi inte uppfatta namnet, där han stod och viftade med passet. Vi ångrade nu att vi inte låtit honom presentera sig, som han varit nära att göra ett slag, för nu hade vi blivit nyfikna på honom. En sigillring med vapensköld på ena handen gav föga upplysning. Men spådomen om det andra frieriet hade slagit in och vi hoppades, att Kerstin i Ystad, dit hon från Trelleborg for för att besöka sin mormor, skulle råka ut för en tredje, mera antagbar friare.

Huruvida hon gjorde det, undandrager sig vår vetskap.

Vi skyndade in i nattsnälltåget och i dagbräckningen var vi åter i det välbekanta Alvesta, där bilen hemifrån stod och väntade.

torsdag 1 april 2010

ÅTERBLICK på de flydda 40 åren och hur jag kom att få mitt hem på Tagel

”Till mina brorsbarn!

Mina brorsbarn som känt mig och som sett en del teckningar och målningar av min hand, kanske undrar över varför min produktion ej blev större, varför den avstannade.

Hade jag inte kunnat ge mer?

Kanhända att ni, liksom vissa av mina forna konstnärskamrater, förebrår mig detta?

Till er riktar jag dessa rader som en förklaring.”
Hanna Borrie



Första dagen av Adelheids vistelse på Valand, våren 1900, satte vår lärare Carl Wilhelmson hennes staffli intill mitt och bad mig ge henne upplysningar om ett och annat, som kunde vara till gagn i de nya förhållandena. Detta brukade han ofta göra med nykomlingar och således fästes ingen vikt vid detta.

Efter lektionstimmarnas slut gick vi tillsammans till den sedvanliga färghandeln. Under promenaden såg jag hennes ansikte då och då lysas upp av ett svårtytt litet leende vid de infall som föll under samspråket.

Dagarna gick, jag hade många släktingar i staden, tidigare kamrater och dessutom bodde jag i ett mycket livligt och befolkat pensionat och hade redan en termin bakom mig.

Mitt liv hade många möjligheter att gestalta sig på ett annat sätt än det gjorde och intresset för konststudierna behärskade mig vid denna tid oerhört.

Då jag ibland mötte Adelheid och hörde henne tala, tyckte jag alltid att hennes tankar kom med ord som jag länge hopplöst väntat att någon skulle uttala just så och tänkte; vem är denna människa?

Efter några veckors förlopp på hemfärd med en av de små ångbåtarna som gick på älven, från ett besök hos en kamrat, kom vi att tänka på Svenborgs indelning av människorna i olika ringar och att vi möjligen hörde samman inom en sådan.

Vi bytte ringar, som vi hade på handen, under en vecka och skämtade även om att byta själar.

Då hade vi inte ens den ringaste aning om att vi, i ett långt liv, skulle komma att bo under samma tak och ha glädje och sorger tillsammans.

Tiden gick under glad kamratskap. Adelheid var den muntraste och påhittigaste kamrat man kunde önska sig och hennes lätta steg fann aldrig en utflykt för lång. Alla ville gärna ha henne med och i vår nätta sammanslutning av kamrater intog hon hos oss alla en betydande plats.

Hennes konstnärsanlag var också betydande och i hennes svärmiskt vemodiga ögon glimmade stundtals helt plötsligt en skämtsamhetens glada låga, ett ljusskimmer for ett ögonblick över hennes bleka älskliga drag. Men i hennes inneslutna väsen fanns något, som endast förnams av de få.

Adelheid hade som barn utan syskon omplanterats ensamstående i en stor släktkrets, som i Adelheid såg ägaren till hennes och deras morföräldrahem. Alla tyckte sig ha rätt till detta hem, men hon ägde det och hade ansvaret om dess omvårdnad en gång. Jag tror detta tyngde henne ibland och ställde henne i särklass i släkten. Den del av hennes värld, som hon lämnat bakom sig i ett annat land fanns det ingen förståelse för. Det skulle vara ett avslutat kapitel.

De första kamratåren av vår bekantskap visste jag inte mycket om Adelheids förhållanden, men hur det var fick jag veta efter en tid. Hennes hurtiga väsen var på något sätt ensamställd och att hennes mor också kände detta. Ofta vid samtal med Adelheid förnam jag hennes älskade moders närvaro och denna känsla styrde stundtals mina ord till Adelheid.

Vad var det för makt, som liksom ställde mig till ansvar inför mina ord och tankar, då det gällde Adelheid? Ofta har jag tänkt på detta utan att finna svar. En moders kärlek är stark och går kanske ibland ut över givna gränser.

Adelheids mor dog plötsligt, oförberett. Genom denna händelse stod hon nu verkligen helt ensam i livet med sin stora uppgift.

Året dessförinnan hade jag under en resa gjort ett kort besök i hennes hem.

Utan att tillräckligt ha satt sig in i vad ett gods skötsel vill säga, utan föreställning om affärer, föga människokännedom och ringa vana vid att hantera tjänstefolk och underlydande, var saken inte så lätt, upptagen som hon var av helt andra problem. Detta slag blev en svår omsvängning för henne.

Den på gården invande inspektorn gav henne till att börja med undervisning lantbrukets huvuddelar och meddelade också lite om affärers skötande. Men det fanns inga grannar i närheten att vända sig till. Hennes hem låg avlägset från grannarna i trakten, de bodde vid den tiden för långt borta för livligare umgänge, då varken bussar, bilar, telefon eller daglig postgång existerade. Alltså var det att lita på det egna omdömet, allt efter som saker och ting stod där med sina krav på ett förståndigt ingripande eller bedömande.

Kunde jag neka att bistå henne någon månad, nej, jag ville av hela mitt hjärta detta, i synnerhet eftersom jag visste en del om dessa ting, genom mitt eget hem, en större lantgård. Uppfostrad som jag var i sträng disciplin inför den omsorg en gård kräver både mot tjänare och mot de förhållandena i den trakt där gården är belägen, trodde jag mig vara till någon nytta en liten tid, i synnerhet som Adelheid behövde mig personligen, nedsatt till krafterna som hon vid denna tid var.

Det blev den ena månaden efter den andra, alltid kom något emellan, som sköt upp den tilltänkta avresan, under det jag inte alls släppte taget för att fortsätta mina studier så fort tillfälle gavs.

Adelheid skulle helst gifta sig och få kraftig manlig hjälp, menade jag. Till dess måste jag lyda den inre rösten att tidtals stanna tills detta hände.

Så kom det sig att jag i tolv års tid vistades min mesta tid på Tagel, utan att stå skriven i församlingen och utan att jag hade eget rum med samlade tillhörigheter, som band mig vid stället. Lätt skulle jag ha att återvända till mitt eget arbete, ifall så var meningen.

Att jag stannade, ja, där ingår något ödesbestämt, som kanske ligger bakom varje människas liv; vi kan vända och vrida på det, men, vi vet inte något om det, ett är säkert, vi är alla redskap i guds hand och veta detta; om vi har förmåga och bli varse om detta.

Oförutsedda händelser och tillfälligheter gör mycket också. Flera på varandra följande, djupt ingripande händelser inträffade och sa mig att jag måste stanna, så länge Gud sa till mig att vara stöd, råd och hjälp på denna plats, så gott det går för en människa med mångahanda brister.

Adelheid behövde någon fast punkt i tillvaron som inte rubbades, alla andra kunde flytta, resa, säga upp sig, men någon måste stanna under alla förhållanden…..

Måhända att många klandrar mig för att jag slängde mitt eget liv över bord, men Gud som är kärleken, vill förlåta mig.

Att göra Adelheid förstådd och älskad i sin gärning här, var det mål jag tror jag blivit tilldelad att hjälpa till med. Detta hade jag stadigt haft för ögonen under hela den långa samvaron, de gångna 40 åren.

En ärlig strävan går inte alltid endast framåt, utan även genom många misstag. Men har Försynen utsett vägen man har att gå genom jordelivet, då är allt gott, både med- och motgång, man följer, utan att se tillbaka, den angivna riktningen.

Evighetsproblemen vidga sig och vid vår levnads slut kan man säga att vi på allvar bytt själar i dessa mått att vår inställning till livet, dess mångfald och åskådningar oskiljaktigt blivit till ett hjärta och en själ.

Människoödens olikhet och mångfald berikar livet. Människors domslut över dem må sedan falla efter deras egna mått att se företeelser, det betyder så föga i det stora sammanhanget.

Tagel den 7 juli 1940


Adelheid & Hanna

onsdag 31 mars 2010

Lite om folket på Borrie gård 1869-1904

Till gårdens brukning var anställda sju stadigvarande familjer; en gårdsdräng, två ryktare (ladugårdsskötare) samt fyra statkarlar eller kördrängar. Dessutom sköttes stallet av en ogift stalldräng, som gärna ville heta kusk, eftersom han körde vagnhästarna, men denna fåfänga ogillades av min far. Det fanns även en yngre karl, som användes till allmän handräckning och en ”höre”, som hade som uppgift att se till fåren och vakta gässen mm.

Ett par daglejare, anställda för längre eller kortare tid med eget kosthåll, hörde till det mera varierande inslaget av gårdens personal. Extra folk till bärning av skörden och potatisplockning fanns alltid att få från en del husmän i Bussjö by. De fick ett visst mått potatis satt i vår jord mot sex dagsverken i skördetiden. Dessutom hade de att vänta del i den stora skördefesten i september.

Festen började med att en spelman klämtade på en fiol framåt ettiden på dagen, sedan över hundra stora smörgåsar packats ned i en stor korg och alla övriga tillredelser var i full gång.

Den gamla logen, ett tomt sädesmagasin i två avdelningar, kläddes med blommor och grönt, här samlades folket med barn och blomma.

Klockan ett stämde spelmannen upp och så tågade alla upp till boningshuset för att bänkas till festmåltiden. Den bestod av buljong med grönsaker och klimp samt kokt oxkött. Som åts till soppan. Därefter kom lutfisk med senapssås och potatis och till sist vankades risgröt och mjöl, dessutom öl och dricka.

Dansen började strax därefter med vals, polka och ”svingedans”, som inte ens 80-års gummor, klädda i träskor, inte ens drog sig för att pröva. De gammaldags kjolarna stod ut och bildade en vid krets omkring dem.

Glädjen stod högt i tak och den gamla kadriljen var höjdpunkten med sina många turer.

Fram mot kvällen blev det kafferast och klockan tolv avslutades festen med utdelning av de stora smörgåsarna på fint bröd med tumstjocka ostskivor. Brännvinssup togs före måltiden och vid några andra tillfällen med sockerbitar till. Det fick inte bli för mycket, de var i förväg ransonerade, men gårdsdrängen, som hade hand om utdelningen, gjorde ibland mannamån så att en och annan kunde bli lite dragen. Senare vid smörgåsutdelningen, kunde man få se dem, på ostadiga ben, utföra brännvinsdansen. Två, mot varandra, figurerande manspersoner med tummarna instuckna i västens armhålor, bands vi rytmen, som jämt stegrades av spelmannen. Till det yttersta ansträngde de sin förmåga att balansera belastningen och uttrötta varandra och den uthålligaste fick naturligtvis åskådarnas bifall. Det var en bild av hedenhös.

Före skördefesten kunde man ibland möta barn, förväntansfullt sjungande: ”Imorgon är det höstagille!” Under festen lekte de utanför på gårdsplanen.

Under julen, trettonafton, var det också en fest, men då endast för statfamiljerna. Då bjöds smörgåsmat, sylta, rödbetor, lutfisk och potatis, risgröt samt klenäter och sylt. Till sist kaffe med dopp, då mannarna efter tidens sed fick var sin toddy. Barnen bjöds på äpplen och karameller och mina föräldrar satt en stund inne och sällskapade med gästerna, vilket inte förekom vid höstgillet.

På den tiden var inte människorna bortskämda och det var en oerhört stark feststämning rådande, alla sorger och bekymmer var för ett ögonblick som bortblåst och allas ansikte sken av belåtenhet.

Till hemmets skötsel var fyra tjänarinnor anställda; köksa, städerska, hjälppiga och brygghuspiga, den senares titel kom sig av att allt öl och dricka bryggdes hemma. Tre av flickorna mjölkade, men på senare tid, då vi endast hade tre anställda, ersattes mjölkningen och brygghusets skötande genom en av statarhustrurna. I kosten vid folkets bord satt stalldrängen, en något yngre man samt en ”höre”. Den sistnämnde i konfirmationsåldern, som ett par gånger i veckan högeligen plågade sig med att läsa katekesen och psalmverser utantill.

Bland dem minns jag Nils Addesen, gamla Agdas son, som senare blev en duktig karl, men på den tiden var ganska trög. En dag frågade han alla, som han mötte på vägen; ”Här e väl ingen som set fååren idag?”. Han hade förlorat hela sin fårhjord ur sikte.

En eller två daglejare fyllde ut de luckor på arbetsfältet som kunde uppstå. Bland dem fanns en inställsam gammal gubbe, som så snart han såg min far i någon dörr, beskäftigt började flytta kvastar och skovlar för att se ut som fliten själv. När han pratade med mina bröder anslog han gärna en fin ton. En gång då han hörde Edward öva sig på flöjt sa han; ”Jag tror det blåses flykt idag.”

De fasta arbetarna bestod av sju familjer och jag nämner några av dem i all korthet.

Gamle Per Andersson var förste ryktare i många år, tills krafterna tröt. Han bar ofta i sin hand en stång med ringar, sammanbundna vid en käpp. Med den skramlade han för att sätta sig i respekt hos djuren och de elaka tjurarna, inte för att han behövde dessa hjälpmedel eftersom hans tordönsstämma var tillräcklig för att sätta skräck i både djur och människor.

Han var storväxt och imponerande och en bottenärlig natur. Hans hustru, Elna, måtte ha tröttat den fåordige mannen obeskrivligt med sitt prat och narrigheter.

Av bröderna Storm, Anders och Nils Andersson, var den förre i tjänst under hela tiden min far hade gården. De var ett märkligt brödrapar, inte alltid vänner, men efter ”bläcka” i Ystad, då Nils tagit in alldeles för mycket, så att han stupfull låg i en av hästspiltorna, skyndade sig brodern då husbonden syntes, att slänga ett fång halm över sin brors elände. Tyvärr, i hastigheten, glömdes benen bort. Min far låtsades denna gång inte om vad han sett utan lät nåd gå före rätt.

Anders var vården varmt tillgiven, men han hade en oförvägen mun. Som förste kördräng ansåg han sig ha de bästa hästarna, ingen annan än han själv var värdig att köra dem. Dessa hästar var av Hannoverstyp men gråvita till färgen. Vid höstskördningen var han självskriven till att mata tröskan inne på logen. Vid ett sådant tillfälle måste doktor i hast hämtas, vagnhästarna var tillfälligtvis borta och det blev ingen annan råd än att en av de andra drängarna fick ta Anders Anderssons hästar och köra iväg.

Då doktorn och drängen på hemvägen kommit mitt för västra logdörren, hade Anders hoppat ned från sin plats vid inläggningsbordet och stod mitt i porten full av vrede och gormade; ”Ska svin också aga etter gråa ög!”.

Egentligen hade han ett gott hjärta och räckte gärna en hjälpande hand åt ensamma hjälpbehövande i det närbelägna fattighuset. Hans hustru Karna var stor och tjock och i högsta grad flegmatisk och godmodig. Deras båda flickor hette Hanna och Maria, precis som vi två systrar. På senare år tog de på sig att uppfostra ”Karna Klockares” son, som ingen far hade och de tog den lille, som modern ville förgöra, i sin kärleksfulla omvårdnad tills han var mogen att stå på egna fötter.

Nils Andersson var mera sävlig och hans hustru Kersti var raka motsatsen, en rörlig och ordningsam människa. Deras två barn, Sven och Kersti, kom tidigt ut för att tjäna. En tid hade Nils Andersson stalldrängstjänsten, far hade tröttnat på att ha ogifta stalldrängar.

Ett par av dem hade han skickat till körskola, men då de kom därifrån var de av högfärd alldeles obrukbara för vårt enkla hem. Fastän far bekostat deras utbildning fick de rätt snart söka sig högre upp. En av dem, Mårten Frank, kom i kungens stall. En dag uppenbarade han sig snören och galloner och bad att ännu en gång få köra för far. Ja, men, inte i den kostymen, sade far. Jag vet inte om han i det stycket fick sin vilja fram, men det är föga troligt.

Nils Andersson hade emellertid stalldrängstjänsten i många år. Till sist såg han inte så bra, en gång for han ned i ett dike med båda hästarna, men både han och de hade turen att komma upp igen oskadda.

Han kände alla hästar i trakten och genom dem visste han också reda på alla han mötte på vägarna. En gång då han körde för min syster Maria på hemväg från Ystad, kom en vagn med ett par skinntorra hästar skramlande förbi. ”Vem var det?” frågade Maria. Nils såg efter dem och sa med dov röst; ”Det var faen!” ”Åh det kan jag väl aldrig tro att han är ute och åker idag.” ”Nä” sa Nils, ”men jag kunde inte veta vem det kunde vara.”

På gamla dar köpte både Nils och Anders egna hem med ett litet lantbruk till. Men den lilla lön folka hade då, var det förunderligt att de kunde spara ihop till sådana köp utan någon vidare skuldsättning.

Kersti Nils Nils var vår hjälpreda vid alla utomordentliga tillfällen som bak, tvätt, storstädningar och annat som var för handen av en eller annan orsak. Hon kom som ung i tjänst hemma och stannade i sju år. Då for plötsligt rapsus i henne att hon skulle gifta sig. Men hon hade valt fel person, för han, den utvalde, hade redan en av medtjänarinnorna till fästmö, Johanna Böker. Kersti tog då Nils Nilsson, en stilla välmenande man, som verkligen blev en av rätta sortens trotjänare med tiden och höll ut så länge han orkade.

Om vi ropat på hennes hjälp mitt i natten, skulle hon glatt ha stigit upp och hörsammat kallelsen. Hon brukade säga; ”Det är ente å annat än kaffe och arbej som jag har min hälsa!”

Rättaren eller gårdsdrängen som han kallades, Jöns Larsson, var en av de bästa på den platsen, som far haft, och han stannade i många år. Ärlig, gladlynt och arbetsam var han mycket i min fars tycke, även om hans ordningssinne inte alltid var det bästa.

Hans flit räckte till för så väl husbondens arbete som hans eget. På lediga stunder brukade han göra träskor åt folket vida omkring och ibland såg man honom ha detta arbete bredvid sig samtidigt som han vid tröskning eldade ångpannan. Jag tror, att han arbetade ihjäl sig och till stor sorg och saknad öppnades åt honom en som man kan tycka för tidig grav.

Han hade en stor barnskara, som man ofta såg följa honom i en lång rad över gårdens gräsplaner. Ingar, hans hustru, var en ståtlig kvinna, men jag tror trots de mjuka flätorna kring hennes huvud, att hon var något hård.

Hon gifte om sig rätt snart med sin svåger och flyttade från orten.

En av våra sista stalldrängar var Måns Harvidsson, gift med Elna, som var dotter till en skogvaktare. Harvig, som vi kallade honom, hade varit betjänt och farit omkring på olika herrgårdar och till och med varit utomlands.

Hans karaktär lämnade i övrigt mycket att önska, men han stannade det oaktat i flera år. En stor barnskara växte upp omkring honom och alla hade märkliga namn, William, Hoffgard, Arne, Golge, Gregor Bogislaus, Letitia, Umberto. Hans yngste son föddes hemma och min far tyckte att Harvig denna gång kunde ge sin son ett svenskt namn. ”Ja då får han heta Måns efter mig.” Så blev det.

Tre av pojkarna tog värvning. En av dem for med den lilla skara svenskar, som hjälpte till att hålla efter rövarbanden i Persien. Han skötte sig väl och steg högt i graderna.

Vid stensprängning, utdikning och grundläggning anlitades soldaterna Glans och Ågren. De var parhästar i allt sådant arbete, den ene lång och smal och en smula filosofisk, den andre tjock med ett brett ansikte, flegmatisk, trög och godmodig. Ågren kunde i ett drag tömma en halv lägel dricka på en tio, tolv liter. En ren orimlighet.

Till sist råkade de två bli ovänner till oförsonlighet, ingen kunde utgrunda orsaken. Då de var grannar, husen låg ett stenkast från varandra, kunde man inte fatta att det höll i sig in i döden.

Jag vet inte om torpen står kvar men de är i så fall inte längre soldathem.

Detta var den sista berättelsen från Hannas hemtrakter på den tid det begav sig. Vi fortsätter att följa henne, närmast,hur hon kom att stanna på Tagel, på ett par resor utomlands och därefter hennes år på Tagels Gård i Småland. Mycket nöje!

onsdag 17 februari 2010

Vandringsmän på skånska slättbygden


En gammal skånsk gård




”Runken

Han kom en morgon framåt vårsidan vid sjutiden och man vaknade plötsligt och oförväntat vid att höra strängarna på en fiol röra sig i munter valstakt. Samtidigt hördes ett tyst tassande och ofrivilliga dunkningar mot golvtiljorna i folkets rum.

Det var våra fyra tjänarinnor, som tog sig en svängom på morgonkvisten och de dansade i strumplästen, för att de inte skulle störa dem som ännu sov.

”Runken” hade kommit.

Familjefar till många barn gjorde väl sitt till att han större delen av året var still i sin torftiga stuga. Men vandrarlusten tog ut sin rätt, sedan snön smält och när aprilsolen lyste över fälten, och då måste han ge sig av ett slag från skogsbygden, där han bodde, ut på den i vårdis simmande slätten.

I mitt hem brukade han spela några dansmelodier för att få en stadig frukost, som för folket på den tiden, bestod av hel spicken sill, potatis, flott, grovt bröd och tjock grädde.

I stället för kaffe serverades det ölsupa, dricka och grovt bröd sammankokt, tillsatt med lite tjock mjölk. Det var värmande och smaklig dryck, om man vant sig vid den.

”Runken” hörde till det slag av fattigfolk, som ännu fanns kvar här och var i bygderna och som hade för vana att äta på förlag. Han tömde ett stort lerfat med potatis, lika stor mängd tjocka skivor av grovt bröd, allt ätbart på bordet försvann. Han åt för fem, tackade och gick, för att nästa år vid samma tid återkomma lika regelbundet som årstidens växlingar.

”Blinga Maria-an”

Och så var det ”Blinga Mari-an”, som gick ärenden åt Åsumspågen vissa dagar i veckan. Hon for den långa vägen mellan den 50-årige undergöraren och någon av hans patienter.

Varje söndag fanns hon i kyrkan, under hela predikan stående upprätt i bänken, vaggande kroppen sakta fram och tillbaka, upprepade bibelspråken halvhögt och då och då utstötande en suck eller ett stönande som i vånda.

De icke seende ögonens vita vände sig för det mesta oroligt under de halvslutna ögonlocken. Munnens överläpp drogs uppåt till en darrande trekant, ansiktet, på en gång förklarat och stelnat, såg ut som hos en, den där i vaken dröm mottager en benådad uppenbarelse.

”Ola Krykk

”Ola Krykk" brukade komma en vacker vårdag, då vägarna var halvtorra och barnen hade börjat med att rulla skyttel eller kasta boll.

Han satte sig gärna i ett dike eller halvstod med ryggen mot en stenmur, ena kryckan gled nedåt, han hade alltid något att sälja, som han måste plocka upp ur en påse som hängde på bröstet.

Skam den barnunge som stal kryckan ifrån honom, ibland kanske bara på lek, men ett vemodigt, tärt ansikte med klara, milda, förebrående ögon följde ostyringen och kom snart nog få de kringstående barnens skratt att tystna.

”Ola Krykk” var givmild och gav gärna åt någon för intet. Förlägenhet att inte säga tack tyngd en gång den lycklige mottagaren till en av hans skönt arbetade och mångfärgade bollar.

Till kvinnorna sålde han räckepinnar till deras vävar, som skulle blekas av vårsolen.

Ungdomen lyssnade gärna till hans många visor mestadels av sentimentalt innehåll, föredragna men en tvåtonig, darrande röst.

Vi barn brukade följa honom med ögonen så långt vi kunde, när han på hemväg hasade sig fram på sina kryckor, till ett trångt litet kyffe i ett fattighus. Det föreföll ändå som om han tog markernas solmättade doft och mötet med människorna med sig dit.

”Långe Lars”

”Långe Lars” gick vägen fram, vilt svängande en järnkäpp, han såg alltid omkring sig något djur som han måste freda sig för.

Man betraktade honom på nära håll helst genom den skyddande glasrutan, där han närmade sig tjänstefolkets rum med tussilago eller andra vårblommor instuckna runt brättet på en kullrig hatt.

Ett par tunga grå och eldröda påsar svängde på hans rygg och föll turvis från den ena sidan till den andra, då han lyfte sin tunga fot, omvirad med trasor till över en halv alns längd. Benen var omlindade på samma sätt med röda, blå och grå trasor, det ena byltet ovanpå det andra. Foten var sedan beklädd med jättelika, järnbeslagna träskor, som ekade mot stenläggningen vid varje steg.

Han gick framåtlutad, ansiktet var stort och grovt. Bredare nedåt beredde det plats åt en stor, fyllig mun, som alltid mumlade halvhögt. Ett par kisande ögon plirade, stundtals blinkande för dagern och då ryste vi barn av förskräckelse.

Det var också en onaturlig längd mellan näsan, munnen och hakan, som ingen annan människa bestod sig med. Han talade gärna i siarestil så här; ”Si en världsdel haver fallit neder uti Österrike.” ”jag vill bespotta Tsar Peter med en stor bladda,” eller ”Jag skall predika, så att tallrikarna skola dansa på Månstorp och alla gamla kärringar skola rista på sina huvuden.”

En liten flicka tyckte en gång synd om honom och ville ge honom några krusbär. Det skulle ske helt omärkligt, hon stod länge och väntade vid grinden utåt vägen bakom avenbokshäcken med syskonen. Krusbären var varma i handen, hjärtat klappade och i det ögonblick då han skred förbi med förbannelser och svängande järnkäpp, vågade hon inte lämna den skyddande grinden utan slängde på måfå krusbären mot honom. Där låg de nu osedda och onjutbara i byvägens damm.

Mina bröder såg honom dock en gång på gott humör, fri från sina lidanden. Han satt i ett dike vid vägen i hällande regn. Både yttre och inre orosstiftare lugnades väl en stund av vätan, han sjöng;

”Linden den bär löv och löven falla av, men jorden bär alla gröna skogar.”




”Karolina Lundkvist, Loppan”

Vid bläddrandet i en gammal skissbok fann jag även denna skiss, och den följer då i raden av de människor jag skildrat från livets skuggsida.

Ofta såg vi henne i folkets rum, drucken vandra upp och ned, högljutt svärande, förtäljande sitt livs historia, som jag inte vill skriva om här. Den handlar om förnedring till bottnen, med minnet hägrande, lyckliga barndoms- och ungdomsdagar.

Karolina Lundkvist, kallad ”Loppan” för sin hoppande gång, kom från ett någorlunda bra hantverkarhem i Ystad. Nu strök hon omkring på vägarna, sov i diken eller på krogarna.

En julafton kom hon spik nykter till mitt hem, satt tyst och ruelsefull nere vid dörren. Tjänstefolket kunde inte få ett ord ur henne. Min mor letade upp linne och kläder åt henne och hade inte hjärta att släppa ut henne i vinterkölden igen, utan lät bädda en säng åt henne. På morgonen försvann hon lika tyst i stor hast.

Vi barn var djupt gripna av hennes tysta sorg, som vi inte helt förstod.

I våra dagar har stor upprensning skett på landsbygden och de flesta vandringsmän måste hålla sig stilla på ålderdomshemmen, där de får bästa tänkbara vård, eller också hålls de efter på annat sätt. En förbättring, som inte nog kan lovprisas.

Människor som uppehöll sig med allmänt tiggeri var en svår tyngd för folket i bygderna i gångna tider och sätten var många. Somliga gick omkring med björnar, ibland ett par tre stycken, bundna med grova järnlänkar. Stående upprätt flyttade de sig i en cirkel, och efter den dansen fick de stackars djuren en skål mjölk, och deras förare begärde slantar.

En man minns jag, som kallades ”den skånske höken”. Det hade funnits en tid, då han haft gott om pengar och drivit storhandel med kreatur, men nu vandrade han omkring med en viss överlägsenhet i sitt sätt. Han stal vad han behövde för sitt livs uppehälle. En dag sålde han i ett soldattorp deras eget lingarn, som hängde till blekning bakom stugan, grep en höna, som hustrun fått steka åt honom, först senare upptäcktes misstaget.

Jag vill inte trötta ut er med uppräknandet av alla dem, som hade landsvägen till sitt hem, för det fanns alltför många kringvandrande. Men vid jultiden gick fattiga barn genom byarna, förande med sig en stor julstjärna, minst en och en halv aln i genomskärning och ganska bred. Den stod på golvet och svängdes runt med ena handen. Över det hela var den prydd med färgrika bilder ur Jesu liv, från det ljusomstrålande barnet i krubban, tills han med törnekrona och gloria kring sitt huvud dog för mänsklighetens synder skull.

Ord till sångerna, som sjöngs, minns jag inte men början till en melodi till en av dem gick så här;


En gång årligen hade byns drängar en stor fest med dans, brännvin och kokta ägg, ibland råa. Till festligheten hörde ofta ett eller annat slagsmål. De bjöd var sin tärna, och festen stod några dagar efter Valborgsmässoafton. Denna kväll drog de kring bygderna, samlade in slantar samt ägg, lagrade ovanpå varandra i en stor ”agnakorg”, som några småpojkar snarare drog än bar mellan sig.

En munter dragspelman och en skicklig fiolspelare ackompanjerade sången, som lätt rätt nätt om de anlände tidigare på kvällen, men efter hand hördes den hes och skrålig. Sommaren sjöngs in och vi barn sprang lyssnade utåt vägen och tjänarinnorna gick från och tills, spanande genom förstugudörren.

En kylig kväll med genomskinlig luft, som svalkade våra heta kinder, en klar aftonrodnad vid horisonten och späda ljusgröna skott på måbär och krusbärsbuskar väckte en aning om kommande sol och grönska.

Hundarnas skall från när och fjärran ekade och gav en viss oroa samt förväntan, men vi måste gå i säng senast klockan tio, och vi vaknade vanligen först vid tolvtiden vid sångens egendomliga rytm.

Det var som om naturen själv sjöng. Fiolen klämtade, dovt och underligt lät det i vårnatten genom de stängda fönstren. Vi sprang upp men fick inte gå ut, såg vi genom rutan oredig massa gestalter. Melodin sjönk alltid ner med dunk i slutrefrängen.

Orden i majvisan är allmänt kända och så här går den;









Denna berättelse är skriven av Hanna till Adelheid von Schmiterlöw på Tagel 1939

onsdag 3 februari 2010

Moster Kristina

Moster Kristina var en logiskt konsekvent människa som få.

När jag tänker mig kring i min bekantskapskrets vet jag ingen, som i sitt liv som hon förverkligat med nästan krass sanningsenlighet principer och livsföring, Hon var lagd så att när hon ansåg att hennes sinnesfrid och böjelser mådde bättre av ensamheten, så proklamerade hon denna som högsta lag för sig och tog den med alla dess nackdelar, vad än yttervärlden än hade att invända.

Yttervärldens skandaler, dess lokalintriger och skvaller ville hon leva utanför, alltså hade hon inget annat val i det begränsade lilla samhälle, i vilket hon levde. Umgängesformerna i detta brukade hon benämna ”deras fina politik”, som hon avskydde och föraktade sedan hon genomskådat bevekelsegrundernas själviskhet och litenhet.

I sin självständiga verksamhet som småskollärarinna drog hon sig därför bekvämt ifrån världen och skapade av sin lilla våning en värld för sig. Man satt trevligt i den lilla soffan i det salongsaktiga, större rummet, därifrån såg man bort på en rätt stor tavla, porträtt av Mozart över pianot. Där hängde även ett kopparstick också föreställande Mozart spelandes för hovet i Wien. I sängkammaren skymtad en teckning i svartkrita som hon hade gjort själv. Även på pianot stod några mindre landskap inom glas och ram. Vid systerbarnens besök togs det fram tekoppar med ”till en snäll gosse” och ”till en snäll flicka” på.

Lediga stunder tillbringade hon med att brodera utsökt vackra dukar och annat i vitbroderi. Detta blev på äldre dagar en inkomstkälla, som jämte pension och räntan av en liten förmögenhet fullt betryggade hennes existens, en lycka för henne eftersom hon inte ville besvära sig med att ge åt andra och inte heller tvingade henne att ta emot något.

Detta var en av hennes principer, som hon ofta uttalade.

Under ferierna brukade hon ändå ta sin systers och svågers gästfrihet i anspråk och var då i vårt hem en vecka eller fjorton dagar. Hon var mycket rolig, slagfärdig och kvick i repliken, spelade gamla valser med schvung. Det blev en viss hemtrevnad då hennes ansenliga, flegmatiska kroppshydda sent på morgonen seglade in till frukostbordet. Min mors oro blev vid denna tid var tydligt märkbar, om min far eller någon av bröderna ännu var kvar i matrummet eftersom samtalet kunde leda till mer än intressanta diskussioner, det kunde bli riktiga bataljer. Horisonten kunde plötsligt förmörkas, ifall samtalet kom in på vissa farliga områden och kom det till explosion blev hela dagen fördystrad och glädjen av besöket något delad.

Hon avskydde nämligen männen, som hon påstod hade tillskansat sig en orättmätig härskarställning i universum. Vi kvinnor och i all synnerhet min blida mor, var slavinnor, vars självuppgivelse utnyttjades på ett upprörande sätt av skapelsens herrar. Hon för sin del tog hellre ensamheten, för att som jungfru dö i oberörd självständighet.

Alla speglosor och invändningar mot denna ståndpunkt återstudsade mot det pansar som utgjordes av hennes eget livs samstämmighet med hennes åsikter. Min far brukade avfärda det hela med att säga till oss att det kom sig av att hon inte blev gift med den hon ville ha. Vi visste ju mycket väl att det var så. En mångårig böjelse, som hade varit besvarad, för en ung prästkandidat, som var informator i mitt hem för mina båda äldsta bröder, hade av okänd anledning blivit avbruten eller runnit ut i sanden. De hade i många år brevväxlar och bytt porträtter tills han en dag gifte sig med dottern till den präst där han var adjunkt i huset. ”ja”, sa min far ibland, ”det hade väl inte varit så gott att vara gift med Kristina, som är så stridig”! För min del tror jag inte att den unge kryllhårige mannen och självintagne prästkandidaten hade varit den rätte mannen för henne.

De sista tio, femton åren tillbringade hon i ystad, sin födelsestad. Här där hon inte stod i någon form av beroendeställning gentemot människorna, kom hennes inre jag till sin rätt, ja, jag måste väl säga till en viss blomstring. Ensam i sin cell, som jag kan kalla hennes lilla lägenhet, vilken var nätt och prydligt iordninghållen av henne själv, levde hon med sitt handarbete och sina drömmar. Allt mildare skådande ut över den verklighet, som hon inte längre brydde sig om och som inte kunde sarga och nå henne längre. Livet tillförde henne ljusglimtar. Hon uppskattade det fina, eleganta och sant bildade hos människor med verklig förståelse. Hon trodde sig finna, att de stundtals kunde uppge sin ”fina politik” för det allmännas bästa.

En vacker sommardag i augusti samlades några av mina syskon i det gamla hemmet, och de kom överens om att det skulle vara roligt att uppliva gamla minnen och ha gamla moster med i kretsen.

Hon hämtades med vagn och följde gladeligen med, trots att hon hade lite ont i sin arm. Det blev en solig dag, min syster såg henne besöka gamla minnesplatser, hon talade om mina föräldrar och utropade gång på gång hur skönt alltsammans hade varit och var. Man skildes åt framåt kvällen, då moster helt plötsligt blev illamående. Mot hennes vilja flyttade min syster sin säng in i hennes rum för att vaka, och på morgonen beslöts att tillkalla doktor för att sedan forsla henne till lasarettet, hon vill inte ligga någon till last med sjukvård.

I väntan på transport och medan hon klädde sig, lutade hon plötsligt sitt huvud mot min systers axel och dog.

Vi båda flickor hade alltid varit helt i hennes tycke, och ingenting kunde i detta ögonblick ha varit lyckligare för henne än att ha min syster i sin närhet. Hon såg så lycklig och strålande ut där hon låg i sin kista att de få kvinnliga medlemmar, som var med vid begravningen, klädde sig i vitt istället för svart denna heta sommardag. Så fick hon inte, som vi så ofta befarat, sluta sitt liv i ensamhet utan i den lilla släktkrets, där hon under sitt livs långa arbetsdag tillbringat sina fristunder och högtidsdagar i känslan av att var i sitt hem.

Ett av min sista starka minnen av moster Kristina var en vårkväll i Ystad. Vi gick på Norra promenaden, det droppade av träden en fuktig, halvljum vårkväll, det kunde hända att näktergalen ville slå och så satte vi oss på en bänk. Min moster deklamerade gluntarna med känsla och övertygelse, den ena strofen efter den andra. Det gick så in i den nordiska aftonstämningen, så jag kan inte så säga. Hon kunde en oerhörd mängd poesi utantill, äldre och yngre skalder, vad man behagade, men hon drog fram detta endast då stämningen var där, och man kunde inte förmå henne att när som helst på begäran att ge av sin kunskap.

onsdag 13 januari 2010

Barndomsutflykter

God fortsättning på er alla!

Nu fortsätter Hanna's berättelser med vackert beskrivna barndomsberättelser. Dessa skrev hon 1942 på Tagels Gård. Mycket nöje!!


Då jag ofta ser på Agnes Wieslanders oljemålning med motiv från mitt hem, Store Mosse och Tinghällorna, går tankarna till min barndoms marker, där jag tillsammans med min äldre bror Edward vandrade.

Hand i hand strövade vi ut ibland på långtur till Hängebjer och Tinghällorna som låg alltför långt bort för mina korta ben och svaga krafter. Edvard fick många gånger dra mig efter sig, som en pråm, som bogseras in.

Med händernas fasta grepp i hans rockskört och med kängorna ibland leriga upp över skaften fortskred hemfärden inte så förväntansfull som utfärden varit. Det kunde hända att lite bannor vankades vid hemkomsten då någon utav tjänarinnorna drog av skor och strumpor.

Dessa färden var likafullt oemotståndliga och vi gick iväg så fort vädret var någorlunda lämpligt. Vägen till Store Mosse gick nedförbacke men ett mellanstycke av vägen var rak och hade inget av intresse, endast några små röllekor eller prästkragar vinkade vid vägkanten.

Vid ena sidan ute i åkern var en fläck med tussilagoblad och vi måste stanna och avsky dem för att de ansågs mycket farliga i en välvårdad träda.

Sista vägbiten stupade brant ned mot mossen och innan vi satt i språngmarsch nedför denna bit brukade vi hämta andan och skåda ut över ängen och mossen. Den var så vacker med alla sina skatter som låg därnere.

Edvard samlade både blommor och insekter. En gång fastnade en liten gädda i håven där han låg utsträckt med denna i ena handen, hängande med nästan halva överkroppen ut över torvgravens mörkbruna vatten. Jag satt lite längre in på gräskanten för vattnet var djupt, dyigt och farligt att komma för nära.

Rester av gamla ekstammar sköt upp över vattenytan, multnande, rödbruna eller också svarta som ebenholts.

Ett stort fält av blå förgätmigej lockade bakom vattenspegeln. Här hade marken åter satt sig något och torkat ut efter de gamla torvupptagningarna och man kunde gå ut på detta gungfly endast från motsatta sidan och med allra största försiktighet plocka några av eftertrådda blommorna. Små ljusröda fläckar av tjärvblomster och gula och vita små blomliv skymtade här och där. Alltför långt ut var det inte rådligt att gå och bättre gick det att få lite blommor vid kanalerna, som gick längs hela mossen och hade nog så djupt vatten.

Uppåt sluttande, torra väggar mot vilka man satte spjärn med ena foten för att på så sätt få fäste när man med till hjälp av ena handen höll fast vid skräntens tuvor och grässtrån.

Tryggast var det ute på den riktiga ängen bland alla slags gräs, humleblomster, barsärkar (ängskrasse), smörblommor, fladdrande fjärilar, någon gång en apollofjäril och surrande insekter. Om allt detta skulle man med min syster Marias utrop kunna säga; orkestern var i full gång. Vinden, surret, fladdret och lärksången, de dallrande solstrålarna, allt förenade sig till knappt hörbara toner, som förnams med sövande välbehag.

Edvards jubelrop över att ha funnit ett eller annat intressant småkryp löste förtrollningen och gemensamt häpnade vi över ett nytt under.

Solen stod ännu högt på himlen, eftermiddagen var lång, vi kunde kanske fortsätta färden upp för Tinghällorna till Robertsdals ”gäre”. För mig var detta som en bergsbestigning, nästan mer tröttsamt än nöjsamt. När vi nådde höjden och steg upp på stenkammen (en kullrig mur av jord och sten, som var gräns mellan vår by och St Herrestads och Bussjö byar), såg vi en blå strimma av Östersjön och S:t Marias kyrktorn i Ystad skymta bakom sädesvångarna, vilka skiftade i olika förger och mötte horisonten och havet långt, långt borta.

Lite smultronrevor växte runt omkring oss där vi klev upp och ned på gärdesgården. Blåklockor, gul och vit måra, backglim, som man kunde smälla med, darrgräs och mossor omväxlande. Det kändes lite tungt i huvudet av allt solsken och det var tid att gå hem. En om väg över de vidstäckta klöverfälten, där det bar upp och nedförbacke. Eller också stannade vi för att se ned i en eller annan källa, som fanns i markerna, en liten stenlagd inte vidare djup brunn, som tog emot vattnet från dräneringsrören från åkrarna. Om ett sådant rör mynnade ut i en grop för att rinna vidare var vi tvungna att sätta os ned och begrunda detta lilla vattenfall.

Det var så litet men i fantasin såg vi väldiga vattenmassor falla från höjder som kanske var en aln, ack ja, mycket högre, många alnar! Vattendropparna gnistrade riktigt ståtligt och ett dån likt åskan mullrade, det hade Edvard läst i en beskrivning av ett vattenfall.

Hur roligt det än var att inbilla sig denna syn, skulle det nog ändå vara mycket roligare att få se det en gång. Det första verkliga vattenfallet upplevde jag vid de tre broarna, som går över ån vid Högestad, det endast obetydligt, men brusade över kullerstenarna och band syn och hörsel med sin förtrollning.

En gång senare minns jag en vandring till Fyledalen, även Olof var med. Det var en söndagsmorgon vi började vår vandring och vi hann inte hem förrän i solnedgången. Vi passerade de tre broarna vid Högestadsån, fortsatte uppför Benestads backar, där en mångfald små vattenrännilar letar sin väg ner till ån, som nästan tycks stå stilla nere i dalen. Stundtals kan man knappt skönja vattnet för säv och åkanneblad.

En övergiven skvaltkvarn låg halvvägs i ena backen och vattenhjubenranglet hängde ännu snett och grått fast vid en liten väggstump, vilken trotsat storm och underminering av snömassor, vår- och höstregn. Fyledalen är i minnet lika lugn som dess omärkligt glidande vattendrag. Ännu ligger krit- och kalkbackarna orörda, plogen gör fåror, liten går däröver och kor betar på dess gräs och klövervallar.

Om Edvard hade några rara växter med sig hem efter våra utfärder minns jag inte, men prästkragar och blåklockor var här jättar mot de vanliga. De flesta höjdsträckningarna i Fyledalen är skogsklädda och rådjuren har det lätt att från att ta ett skutt ut på ängarna lika blixtsnabbt åter göra reträtt in i det skyddande skogsdunklet. Här rinner klara källsprång upp, det frustar ut från en skreva och är härligt att dricka ur handen, pojkarna drack ur sina mössor, men jag tyckte vattnet fick en bismak av det.

Hängbjer var berget i min barndoms landskap, man såg det österut med sina tre kullar, en av dem var ganska hög sluttande utför i två lägre åt söder. När vi ställde färden dit, var vi tvungna att gå in på främmande mark och vi fick hålla oss i rågångarna mellan sädesfälten och följa diken, som förde vattnet från dräneringsrören vidare. Till sist uppnåddes stenmuren, som avgränsade höjden på alla sidor, eftersom den brukades till gräsbete och ingenting annat.

Gräset var avgnagt och blomfattigt, en källa rann sakta fram på östra sidan och bildade lite sankmark nere i hörnet vid stenmuren där lite kabbalök lyste mellan tuvorna. Uppe på höjden kunde man se skeppen på havet och ut över halva Skåne. Romeleklints blå höjder i dis och Sandhammarens sandfält lyste vita i solskenet. När vi blev äldre fick vi ibland låna fars kikare och då var det högtidsstund där uppe. Där darrade luften av intensivt ljus och lärkornas jubelsång förenade sig med den i en och samma rytm.

Vid hemkomsten tyckte vi att vi hade gjort en märkvärdig och minnesrik resa, trötta och fyllda av upplevelser somnade vi gott.

En tredje utfärd kunde gå till Skräddarebacken, här kunde man sommartid se kornblixtar över en liten strimma av havet vid synranden. Ingen boning syntes i förgrunden, endast vidsträckta sädesfält. I månskenet glänste kornvångarnas silvervågor svagt dallrande för vinden och en och annan lysmask glimmade till.

Grodorna kväkte sin vanliga sång som det tycktes runt om jordens skiva. Kornknarren snurrade i ängen nedanför backen på den sida som vette mot hemmet. Över Skräddarebacken gick vägen mot Ystad. Våra marker gick upp till backens krön på ena sidan av vägen, men på andra sidan låg en bit åker, vilken hörde till Herrestads klockareboställe. Detta ställe var mycket vanskött och den flammande av vallmo, blåklint och ljusröda, vita och gula inslag av allsköns blommor. Mitt på backen låg en gammal gärdsgårdsrygg och där frodades blåeld, kungljus, jordrök och backglim.

Man kunde vända blicken åt ett annat håll, sittandes vi en vägkant kund man mot väster i solnedgången följa de tunga vågorna av gyllene veteax. Raka och höga stod de mot horisonten, föga berörda av vindes led så lyste de med guldglans stilla över de vidsträckta fälten.

Det händer ibland att det man som barn upplever i smått får man senare se långt större skala. Jag tänker på att jag som barn i ett litet vattendrag, ”Invattnagropen”, som mest liknade ett brett dike, upplevt allt det och att jag senare sett mäktiga floders lynnesdrag. Deras mörka bråddjup, det glidande loppet och omkastningarna, all det gåtfulla i mörknande djup, dess genomskinlighet vid vadställena, de hastiga ljusfårornas vindklingar på ytan endast den klang saknades som de mäktiga vattenfallen kan ge och de toner som klingar i bergsbäcken, då den rasslar över stengrunden.

I dalsänkorna kunde vi uppleva ensamheten, ingenting fanns att sen förutom den solbelysta stubbåker över nyss skördade fält och skyarnas glidande skuggor över dem.

Deras spel av mörker och ljus över åkrarna och de av denna växelverkan oanade färgerna kunde få oss att stå stilla en lång stund, alldeles ensamma mellan himmel och jord, med den trygga känslan av att likväl vara hemma.