onsdag 3 februari 2010

Moster Kristina

Moster Kristina var en logiskt konsekvent människa som få.

När jag tänker mig kring i min bekantskapskrets vet jag ingen, som i sitt liv som hon förverkligat med nästan krass sanningsenlighet principer och livsföring, Hon var lagd så att när hon ansåg att hennes sinnesfrid och böjelser mådde bättre av ensamheten, så proklamerade hon denna som högsta lag för sig och tog den med alla dess nackdelar, vad än yttervärlden än hade att invända.

Yttervärldens skandaler, dess lokalintriger och skvaller ville hon leva utanför, alltså hade hon inget annat val i det begränsade lilla samhälle, i vilket hon levde. Umgängesformerna i detta brukade hon benämna ”deras fina politik”, som hon avskydde och föraktade sedan hon genomskådat bevekelsegrundernas själviskhet och litenhet.

I sin självständiga verksamhet som småskollärarinna drog hon sig därför bekvämt ifrån världen och skapade av sin lilla våning en värld för sig. Man satt trevligt i den lilla soffan i det salongsaktiga, större rummet, därifrån såg man bort på en rätt stor tavla, porträtt av Mozart över pianot. Där hängde även ett kopparstick också föreställande Mozart spelandes för hovet i Wien. I sängkammaren skymtad en teckning i svartkrita som hon hade gjort själv. Även på pianot stod några mindre landskap inom glas och ram. Vid systerbarnens besök togs det fram tekoppar med ”till en snäll gosse” och ”till en snäll flicka” på.

Lediga stunder tillbringade hon med att brodera utsökt vackra dukar och annat i vitbroderi. Detta blev på äldre dagar en inkomstkälla, som jämte pension och räntan av en liten förmögenhet fullt betryggade hennes existens, en lycka för henne eftersom hon inte ville besvära sig med att ge åt andra och inte heller tvingade henne att ta emot något.

Detta var en av hennes principer, som hon ofta uttalade.

Under ferierna brukade hon ändå ta sin systers och svågers gästfrihet i anspråk och var då i vårt hem en vecka eller fjorton dagar. Hon var mycket rolig, slagfärdig och kvick i repliken, spelade gamla valser med schvung. Det blev en viss hemtrevnad då hennes ansenliga, flegmatiska kroppshydda sent på morgonen seglade in till frukostbordet. Min mors oro blev vid denna tid var tydligt märkbar, om min far eller någon av bröderna ännu var kvar i matrummet eftersom samtalet kunde leda till mer än intressanta diskussioner, det kunde bli riktiga bataljer. Horisonten kunde plötsligt förmörkas, ifall samtalet kom in på vissa farliga områden och kom det till explosion blev hela dagen fördystrad och glädjen av besöket något delad.

Hon avskydde nämligen männen, som hon påstod hade tillskansat sig en orättmätig härskarställning i universum. Vi kvinnor och i all synnerhet min blida mor, var slavinnor, vars självuppgivelse utnyttjades på ett upprörande sätt av skapelsens herrar. Hon för sin del tog hellre ensamheten, för att som jungfru dö i oberörd självständighet.

Alla speglosor och invändningar mot denna ståndpunkt återstudsade mot det pansar som utgjordes av hennes eget livs samstämmighet med hennes åsikter. Min far brukade avfärda det hela med att säga till oss att det kom sig av att hon inte blev gift med den hon ville ha. Vi visste ju mycket väl att det var så. En mångårig böjelse, som hade varit besvarad, för en ung prästkandidat, som var informator i mitt hem för mina båda äldsta bröder, hade av okänd anledning blivit avbruten eller runnit ut i sanden. De hade i många år brevväxlar och bytt porträtter tills han en dag gifte sig med dottern till den präst där han var adjunkt i huset. ”ja”, sa min far ibland, ”det hade väl inte varit så gott att vara gift med Kristina, som är så stridig”! För min del tror jag inte att den unge kryllhårige mannen och självintagne prästkandidaten hade varit den rätte mannen för henne.

De sista tio, femton åren tillbringade hon i ystad, sin födelsestad. Här där hon inte stod i någon form av beroendeställning gentemot människorna, kom hennes inre jag till sin rätt, ja, jag måste väl säga till en viss blomstring. Ensam i sin cell, som jag kan kalla hennes lilla lägenhet, vilken var nätt och prydligt iordninghållen av henne själv, levde hon med sitt handarbete och sina drömmar. Allt mildare skådande ut över den verklighet, som hon inte längre brydde sig om och som inte kunde sarga och nå henne längre. Livet tillförde henne ljusglimtar. Hon uppskattade det fina, eleganta och sant bildade hos människor med verklig förståelse. Hon trodde sig finna, att de stundtals kunde uppge sin ”fina politik” för det allmännas bästa.

En vacker sommardag i augusti samlades några av mina syskon i det gamla hemmet, och de kom överens om att det skulle vara roligt att uppliva gamla minnen och ha gamla moster med i kretsen.

Hon hämtades med vagn och följde gladeligen med, trots att hon hade lite ont i sin arm. Det blev en solig dag, min syster såg henne besöka gamla minnesplatser, hon talade om mina föräldrar och utropade gång på gång hur skönt alltsammans hade varit och var. Man skildes åt framåt kvällen, då moster helt plötsligt blev illamående. Mot hennes vilja flyttade min syster sin säng in i hennes rum för att vaka, och på morgonen beslöts att tillkalla doktor för att sedan forsla henne till lasarettet, hon vill inte ligga någon till last med sjukvård.

I väntan på transport och medan hon klädde sig, lutade hon plötsligt sitt huvud mot min systers axel och dog.

Vi båda flickor hade alltid varit helt i hennes tycke, och ingenting kunde i detta ögonblick ha varit lyckligare för henne än att ha min syster i sin närhet. Hon såg så lycklig och strålande ut där hon låg i sin kista att de få kvinnliga medlemmar, som var med vid begravningen, klädde sig i vitt istället för svart denna heta sommardag. Så fick hon inte, som vi så ofta befarat, sluta sitt liv i ensamhet utan i den lilla släktkrets, där hon under sitt livs långa arbetsdag tillbringat sina fristunder och högtidsdagar i känslan av att var i sitt hem.

Ett av min sista starka minnen av moster Kristina var en vårkväll i Ystad. Vi gick på Norra promenaden, det droppade av träden en fuktig, halvljum vårkväll, det kunde hända att näktergalen ville slå och så satte vi oss på en bänk. Min moster deklamerade gluntarna med känsla och övertygelse, den ena strofen efter den andra. Det gick så in i den nordiska aftonstämningen, så jag kan inte så säga. Hon kunde en oerhörd mängd poesi utantill, äldre och yngre skalder, vad man behagade, men hon drog fram detta endast då stämningen var där, och man kunde inte förmå henne att när som helst på begäran att ge av sin kunskap.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar