Från morföräldrahemmet del 3

Barndomsminnen från min mormors sista hem i
Mossby 1877-1879

Vägen mellan Öremölla och Abbekås fiskeläge

Tidigare har jag nämnt, att min länge närda önskan att återse det morföräldrahem, som jag minns från min barndom, blev denna sommar verklighet.

Min syster och jag gjorde på vårsidan 1936 i en hyrd bil, färden från Svedala genom Anderslöv, Grönby och Wemmenhög ned till Hörtevall, som min far arrenderade vid den tiden före sitt giftermål.

Inte långt därifrån ligger Strandåkra, som enligt den mans utsago, som nu bodde på Hörtevall, ägdes av min farfar och idag förstår jag varför min far ofta talade om Öremölla. Båda dessa gårdar ligger i denna socken.

Därifrån gick färden vidare till Brasakallt, förr ett litet värdshus på vägen till Ystad, som går utmed kustvägen.

Östersjöns vågor brusade och det klara, ljusgröna vattnet, bröt mot stranden.

Hörtevall

Vid Brasakallt vek vi av mot Mossby, där kände jag genast igen husen och den gård, som jag inte sett sedan jag var mellan fem och sex år gammal. Min mormor bodde där, sedan hon blivit änka fram till sin död på sommaren 1879. Hon dog av lunginflammation.

Strandåkra

Vägen i Mossby

Nu skulle det fastlås om behållit mina rätta minnen om detta hem.

Till min stora glädje fann jag att minnesbilden i huvudsak var riktig. Förändringarna var inte större än att det gick att se igenom dem. Endast de rummen längst bort kändes större än jag mindes dem. Stället hade genomgått en del reparationer, svart papptak hade ersatts av det halmtak som en gång funnits och den runda frontespisen hade blivit en spetsig sådan med bibehållande av de tre fönstren.

Den lilla mellandörren mellan köket och sängkammaren var borta. Skafferiet var också förändrat, men rummen i övrigt var sig lika.

På väg till Mossby

Bostället i Mossby. Min mormors sista hem

Häcken utanför var densamma, men träden hade vuxit betydligt. De båda dungarna var kvar, som skilde boningshuset från ekonomibyggnaden.

Människorna, som nu bodde här verkade inte lyckliga. Ett sådant ställe med ett litet jordbruk är inte detsamma som förr, det kan inte ensamt bära och räcka till för nutidens pretentioner.

All den poesi, som stället en gång hade var nu helt borta. Det var rena rama prosan både inne och ute. När vi möttes av en gråtande uppsvälld husmor, som hela tiden grät och beklagade sig för allt och alla. På detta vis var återseendet väldigt vemodigt och minnesbilden från lyckliga barndomsdagar kom först tillbaka sedan vi för länge sedan lämnat denna plats bakom oss.

Detta hem, som jag hr skildrat här, var inte så enkelt att leva i på den tiden, som det kan synas för en nutidsmänniska, som är van vid all tänkbar komfort och mer därtill. Vid en jämförelse med andra likställda hem ägde det mer kultur och skönhet över sig än flertalet i orten och man såg upp till det som ett hem för sig.

Familjemedlemmarnas utrustning var mycket ojämn och man får erkänna att mormors överlägsna personlighet och morfars duglighet gått i arv till endast några av döttrarna och äldste sonen i faderns första äktenskap.

De tre styvbarnen ägde en förmögenhet, men sonen var den ende av dem som förnuftigt använde sitt arv. Den enda skada han gjorde var att han som mycket ung jagade på olovlig mark men slapp att bötfällas. Han flydde till Amerika.

Ständigt längtade han hem och fem gånger besökte han Sverige. Sista gången stannade han en längre tid i mitt hem med sin fru, som var tyska, men kunde lite svenska. Han kom hit för att lyfta arvet från sin morbror Åke Rasmusson i Hönsinge, som dog barnlös.

Gärna hade amerikanen bosatt sig på den vackra gården men familjen hade sina rötter i det nya landet, där alla hans barn haft framgång.

De två styvdöttrarna ansågs mycket vackra och gifte sig snart med män som slösade bort deras arv. En av dem till och med sin ärvda gård, som i många hundra år hade ägts av hans släkt. Men deras barn lyckades väl och hjälpte föräldrarna till en tryggad ålderdom.

En av sönerna kände jag mycket väl, en verksam och betydande man på sin ort. Känd för sin stora hjälpsamhet och sitt kulturintresse. Han dog ogift och hans värdefulla samlingar gick på auktion. Bland annat fanns till exempel en bibel som Gustaf II Adolf fått av sin lärare, Skytte, vilket stod präntat i densamma. Ett altarskåp av silver från 1600-talet mm.

Av mormors egna söner var Magnus mycket klen och dog ung. Nils var dövstum till följd av sviter från scharlakansfeber, en redbar och försynt man som var gift två gånger. Första gången gifte han sig med en kamrat från dövstumskolan Manilla. Barnen i båda äktenskapen var normala, men de två äldsta dog i tyfus samtidigt som deras mor.

Nils hade lärt sig skomakeri och livnärde sig så gott han kunde på detta, sedan hans första hustru slösat bort allt han ägt.

Om Åke, som var mycket under medelmåttan, hade av någon sjukdom blivit hämmad i sin utveckling, vet jag inte så mycket.

Olof, den yngste sonen, hade kunnat sköta sig bättre om han inte varit för mycket begiven på sällskaplighet och försummat sitt eget. Att han blev tvungen att gå från en mycket bra gård, som mormor köpt åt honom, var inte hans hustrus fel. Han var gift med en syster till min far, en förnuftig och verksam människa. De hade tre barn. För att komma ifrån allt reste familjen till Amerika.

Moster Sofie minns jag mycket väl. Hon var en mycket behaglig och stillsam kvinna som hade bruna ögon och regelbundna drag. De söta barnen, som vimlade omkring henne, kunde ha varit en lycka, men hennes snälle, men oföretagsamme man ägde inte förmågan att försörja en talrik familj. Han var bror till min far och mycket pengar och annan hjälp gick till dem från vårt hem.

Mina föräldrar hade mycket tyngd i att alltid stödja och hjälpa någon i misär ställning i släkten, när det ena upphörde tog nästa vid. Det blev aldrig lättare för dem under deras livstid.

Kristina och Hanna var de enda av min mors syskon som det var någon reda med. Det var praktmänniskor till utseende, sätt, väsen och i all synnerhet till karaktären. Mostrarna var i grunden mycket olika, men vi barn har ljusa och glada minnen av dem båda. Mest av allt älskade vi moster Hanna, som vid mormors död flyttade över till mitt hem tillsammans med Åke, den trogne hunden Solo och duvan Adonis.

Hennes vakna intelligens, hennes livliga blick och lockiga hår, hennes oförskräckta duglighet och påtänksamhet fängslade alla i hennes närhet. Som min mors bästa vän var hon en god hjälp i hemmet, tills hon några år innan hon gifte sig startade vävskola i Göteborg tillsammans med par kamrater från handarbetets Vänner, Lotte Grönvall och Ida Drakenberg. Det var innan hemslöjdsföretagen kommit igång i landet i den utsträckning det i dag är.

Under vistelsen i mitt hem fick moster Hanna ofta offra månader på att hjälpa behövande inom syskonskaran. Det var inte roligt och jag har ännu i minnet hennes lycka, då hon kom hem från dessa resor. En av dessa resor medförde den svåra tyfusepidemi, vilken rasade i mitt hem och som också höll på att ta hennes liv.

Sedan hon gift sig, var det alltid vår stora glädje att ha henne och hennes familj, den kära Anna inräknad, i vårt hus under glada och festliga högsommartider.

Hennes sista blick, som mötte mig kort före hennes död, gav mig intrycket av hur stor, underbar och gåtfull en människosjäl kan vara. Den rymmer helt enkelt universum i sin mot det Högsta riktade åtrå.

Morföräldrarnas gravplats på Skivarps kyrkogård

Minne av
Lantbrukaren Lars Olsson
född i Anderslöv 19 februari 1806
död i Skivarp 28 januari 1862
och hans hustru Hanna Jönsdotter
född i Grönby 1814
död i Mossby 19 juli 1879