Från morföräldrahemmet del 2.

Barndomsminnen från min mormors sista hem i
Mossby 1877-1879

Åke, den av syskonen, som fått minst på huvudets vägnar och som det sista året brutit sitt ben, sattes till att klippa remsor till trasmattor. Dessa ibland lysande små lappar var mycket begärliga till dockkläder, men han blev mycket förnärmad om ag ville nappa någon av dem, och hötte och slog med kryckan. Det kunde ha sina sidor att få tag i ett litet himmelsblått sidenband.


Folkstugan


Min moster Hanna var omkring sjutton år, då jag skickades till mitt morföräldrahem. Hälsan kanske inte fattades men jag var ett klent barn som inte orkade med mina äldre bröders ystra och ibland halsbrytande lekar.

Jag visste inte någonting mer förtjusande än moster Hanna, att få gå med henne var helst det bar iväg. Moster Hanna hade strålande bruna ögon och ljust lockigt hår, som mörknade med åren, som den yngsta i en stor barnflock hade hon kanske haft mer frihet för sin livsglädje än de äldre systrarna.



Moster Hanna på trappan


Ibland gårdens djur hade hon sin favorit. Hunden Solo och hästen Svärting och framförallt duvan Adonis, som inte höll till i duvslaget, utan satt mest på sandlådan i köksförstugan. Han hade en gång råkat få ena vingen gråfärgad i en spillkum stekflott, som Edla satt att svalna på sandlådan.

Ibland om morgnarna var jag med när höns och ankor skulle matas och då kom givetvis duvorna också. Adonis satt ofta på mosters hand eller axel och tog ärter ur hennes mun, vilket även en del av de andra duvorna vågade sig på. Det var liv och rörelse.

Jag minns så väl en söndagseftermiddag, då jag hade placerats på halmstacken, medan moster Hanna sprang och lekte med Svärting. Det var inget nöje för mig för att jag trodde i varje stund att hästen kunde skada henne och blev för den skull mycket upprörd.

Jag har också i mitt minne en sommardag, då en ung man från trakten, som tagit musikdirektörsexamen, A. Nilsson, hade kommit på besök. Det ropades på moster Hanna, som ingen kunde hitta. När hon hörde ropen kom hon med ett hopp ned ur ett körsbärsträd, med kjolen upplyft och full med körsbär, för att roa mig hade hon satt en krans av körsbär kring huvudet och hängen i öronen. Hon stod där leende innan hon gick in för att ordna till sin dräkt till kaffet.

En kväll hade mostrarna bal och det spelades oavbrutet på den gamla taffeln, men jag hade fäst mig vid en flicka i klargrön klänning och smög mig till henne endast för att berätta hur mycket gott som skulle serveras till kvällsmaten. Till min stora häpnad skrattade hon och de andra åt mig och jag sprang mycket bedrövad ut. Helt övertygad om att jag hade gjort något helt galet.

Moster Kristina kom en dag hem från Tullstorp, där hon lärde sig finare matlagning och att väva damast hos fru Göransson. En av kvällarna, kanske hade hon bakat småbröd, klädd som hon var, på den tiden, vit kort tröja, kallad nattröja och ett stort vitt förkläde, ville moster försöka fång in mig. Vi sprang genom mormors sängkammare ut i dagligrummet, genom folkets rum ut i köket och min förskräckelse att hon skulle få tag i mig var stor. Hur det slutade har jag glömt, men jag kommer ihåg hur moster Kristina såg ut den kvällen.

Båda yngsta, hemmavarande mostrarna, hade lärt sig brodera, rita och en del andra små färdigheter hos några mamseller Borgström, vilka bodde i trakten. Att spela lite enklare musikstycken hade två flickor Liljeqvist, Terese och Emy, som utbildats till guvernanter, lärt mostrarna. Man kan knappast kalla det lektioner i egentlig mening.

I ett nothäfte som jag har finns valser av A. Nilsson, som tillägnats mostrarna Hanna, Kristina, Sofie och Emy.

Emy Liljeqvist var moster Hannas synnerligen goda vän. Hon var liten och hade mörkt hår. Till mitt stora förtret brukade hon flyga upp i moster Hannas knä, som jag tyckte att jag hade ensamrätt till.

Vid ett besök på en granngård i Tingaröd åt vi plommon och på väg till Nöbbelöv stannade man ibland vid vägkröken. Här låg ett rätt ansenligt lågt hus där träskomannen och snickaren Magnus Hansson bodde med sin hustru Charlotte. De var barnlösa med hade en hund, som hette Priffe. Efter Priffes död minns jag Charlotte gråtandes i hörnsoffan i dagligrummet, och jag kunde höra mostrarna säga att hon grät över Priffe, som om det varit ett barn.

Innersta rummet i frontespisen användes som garderob. Här hängde mostrarnas dansklänningar, en ljusröd som tillhörde moster Kristina, en vit med små gröna rosenbuketter som jag älskade att se moster Hanna bära. Ett kort skört med garnering nedtill prydde livstycket, vilket hade ett bälte om livet med rosett bak. Stora överklädda knappar dekorerade framsidan. Kjolen var vid, prydd med en liten garnering halvvägs mot knäet. En gång, långt efter detta, frågade jag moster Hanna om hon haft en sådan klänning och det hade hon så minnet var rätt.

Tvärs över vägen, snett mot mormors gård, låg ett hus där det fanns många barn. En av flickorna, Anna, var en trevlig lekkamrat. Redan rätt stor, hittade hon alltid på roliga lekar. Ofta lekte vi lantbruk, riste gräs och band kärvar som sattes i långa travar precis som de vuxna brukade göra.

En dag hände det fruktansvärda. Fadern till de många barnen hade hängt sig ute på logen. Jag måste ha begripit det eftersom jag ännu kan minnas det och den sorg som rådde på begravningen. Här trängdes man mycket i de små rummen, med högt uppbäddade sängar, vilka tog den mesta platsen av rummets yta.

Barn kan ha sina fördomar. Mormor hade byggt ett hus inne i en stor trädgård till morbror Nils och hans hustru, vilka båda var dövstumma. De hade flyttat och huset stod tomt. Ljust och trevligt var där inne med vita dörrar och fönster.

Någon gång gick moster Hanna och Edla dit för att se till det. Vi hade smörgåsar med oss, som gömdes i den inmurade grytan, det var smala svarta smörgåsar med korv på. Under tiden vi åt dessa hörde jag att det berättades att det spökade där. Ingen kunde förmå mig att nästa dag äta av de, som jag trodde, överblivna smörgåsarna, Det låg något hemskt över dem. Först sedan de visat mig att dessa smörgåsar var kvar på en hylla högt uppe i skafferiet kunde jag förmå mig att äta smörgås igen.

Moster Hanna har berättat att möllaredrängarna och en av sönerna från Möllaregården var de rätta spökena. De hade en sommarkväll, då trädgården besöktes av svärmande ungdomar, vilka nöt av bär och frukt i det övergivna husets trädgård, kört uppe på vinden med säckvagnar och även ställt till med annat buller. Påföljden blev att trädgården hädanefter fick vara ifred nattetid.

Kusinerna från Brönnestad hade en dag under påsken kommit på besök. Alla de tre äldsta bröderna svärmade för moster Hanna och de for stojande genom huset ut i trädgården och in igen, det rörde sig om ett färgat påskägg.

Ungdomarna skulle senare fara på bal och moster Hanna stod och klädde på sig i sängkammaren när de stormade in där. Vi flyttade in i mellangången och därifrån, tvärs över köksgolvet, in i skafferiet, for moster in, halvklädd, med kläderna i famnen. En av förföljarna grep häftigt skafferinyckeln så att den gick av. Han hade ingen aning om varför moster in ville släppa in honom. Han ville bara ha hjälp av henne att rädda sig och ägget undan sina bröder.

Vid detta tillfälle skrek jag oerhört och höll i moster då hon höll i låset och länge efter det var jag rädd för denne unge man, som efter många öden slutligen gifte sig med min moster. Mormor lär ha gett honom och bröderna en ordentlig skrapa vid detta tillfälle.

Moster Hanna brukade ofta sjunga om kvällarna tills jag somnade, melodier ur Fritiofs saga, Topelius samt andra barnvisor.

Ännu en sjuklig telning fanns i den stora syskonkretsen i morföräldrahemmet, moster Bengta, mycket flitig, tyst och tillbakadragen. Hon saknade varken förstånd eller hjärta. På söndagsförmiddagen brukade vi sitta tillsammans ute i bersån i trädgården och då sjöng hon med en något bruten stämma, visor ur sin sångbok som t.ex. ”Rocken surrar och lampan brinner” eller ”En herreman så stolt och båld, han ägde tunnor guld, hade många hemman i sitt våld, fick se en flicka huld, bland trädens stammar ensam gå, han talte då till henne så, trallilala trallillala. Mitt vackra barn, vad heter du, säg mig ditt ljuva namn, kom sätt dig vid min sida nu i dalens blomsterfamn, och låt oss språkas vid en stund förtroligt här i gröna lund, trallilala”

Fler verser minns jag inte och jag har förgäves letat efter den i de sångböcker som jag senare fått.


Huset i mossen


En dag fick jag följa med moster Hanna till ett ställe som låg i mossen utåt havet. Tydligt står detta landskap med sina gröna ängar, för mig, som jag inte återsett sedan dess, förr än i år, i en helt annan belysning. Gården låg omsvept av dis och på ängen stod en stork och en liten flicka i ljusröd klänning. Allt var högst fängslande.

Inomhus talades om vävnader och vi tittade på allt som förvarades i kistor och skåp.

Mormors lilla lantbruk sköttes av två trogna och pålitliga människor. Drängen Nils, en medelålders man som inte pratade så mycket. Han körde hästarna Svärting och ”Hongen”, den senare kallades så därför att han hade ovanan att bitas. Man fick inte slå honom för då vände han vagnen mitt på vägen om man inte såg upp.

En gång välte vagnen mitt på bron över Skivarpsån, en tänd lykta och rop är mitt minne från denna färd. Nils visste nog bättre besked med hästarna och det var Åke som körde. Många saker kunde skäras ut av de vita morötterna från stallet och drängen Nils var inte snål så ibland fick jag hela förklädet fullt.

Edla var lång och mager med ett otroligt rynkigt ansikte och med en mycket grov och skrovlig stämma sa hon små lustigheter. Hennes svartrödrandiga förkläde var smalt sammanrynkat och flög som en slöja när hon rörde sig hastigt.


Vägen mot Ystad från Mossbylund


Något av den tyngsta, mest omöjliga sorg gick igenom mig vid hemresan från morföräldrahemmet. Aldrig senare har jag känt en otröstligare värk i mitt inre än på den resan hem. Den saknade allt förnuft och alla begrepp, det var första gången jag skildes för alltid från något som jag älskat.

Vid krökningen av vägen tycktes vagnen ibland köra rätt ut i havet, denna rädsla tillsammans med min sorg hade ingen botten. Jag satt i någons famn och lutade mig mot någon, men jag var alldeles ensam med mina tysta snyftningar.

Väl hemma minns jag att min bror Olof kom emot mig i schackrutig kolt, med mörkare och ljusare rutor i brunt, han hölls under armarna och gick osäkert.


Möbler som blev kvar efter auktionen


Mormors sista hem i Mossby skingrades, gården såldes och bohaget gick på auktion. Min far köpte en del, som t.ex. väggpendylen, som är i min ägo, en stor silverpokal, fyra höga tennstakar och mycket annat. Men det stora, rikt skulpterade skåpet inköpets av kommersrådet Lundgren och står nu, återigen sålt, på Charlotteslund hos bankir Lachmann.

Moster Kristina hade kvar några av möblerna från dagligrummet. Mozarttavlan har hittat och återköpt, den hänger nu hos Estrid. Mycket silver, porslin och duktyg spreds för vinden och endas en spillra har jag sett hemma hos mostrarna.