Mina brorsbarn som känt mig och som sett en del teckningar och målningar av min hand, kanske undrar över varför min produktion ej blev större, varför den avstannade.
Hade jag inte kunnat ge mer?
Kanhända att ni, liksom vissa av mina forna konstnärskamrater, förebrår mig detta?
Till er riktar jag dessa rader som en förklaring.”
Hanna Borrie
Första dagen av Adelheids vistelse på Valand, våren 1900, satte vår lärare Carl Wilhelmson hennes staffli intill mitt och bad mig ge henne upplysningar om ett och annat, som kunde vara till gagn i de nya förhållandena. Detta brukade han ofta göra med nykomlingar och således fästes ingen vikt vid detta.
Efter lektionstimmarnas slut gick vi tillsammans till den sedvanliga färghandeln. Under promenaden såg jag hennes ansikte då och då lysas upp av ett svårtytt litet leende vid de infall som föll under samspråket.
Dagarna gick, jag hade många släktingar i staden, tidigare kamrater och dessutom bodde jag i ett mycket livligt och befolkat pensionat och hade redan en termin bakom mig.
Mitt liv hade många möjligheter att gestalta sig på ett annat sätt än det gjorde och intresset för konststudierna behärskade mig vid denna tid oerhört.
Då jag ibland mötte Adelheid och hörde henne tala, tyckte jag alltid att hennes tankar kom med ord som jag länge hopplöst väntat att någon skulle uttala just så och tänkte; vem är denna människa?
Efter några veckors förlopp på hemfärd med en av de små ångbåtarna som gick på älven, från ett besök hos en kamrat, kom vi att tänka på Svenborgs indelning av människorna i olika ringar och att vi möjligen hörde samman inom en sådan.
Vi bytte ringar, som vi hade på handen, under en vecka och skämtade även om att byta själar.
Då hade vi inte ens den ringaste aning om att vi, i ett långt liv, skulle komma att bo under samma tak och ha glädje och sorger tillsammans.
Tiden gick under glad kamratskap. Adelheid var den muntraste och påhittigaste kamrat man kunde önska sig och hennes lätta steg fann aldrig en utflykt för lång. Alla ville gärna ha henne med och i vår nätta sammanslutning av kamrater intog hon hos oss alla en betydande plats.
Hennes konstnärsanlag var också betydande och i hennes svärmiskt vemodiga ögon glimmade stundtals helt plötsligt en skämtsamhetens glada låga, ett ljusskimmer for ett ögonblick över hennes bleka älskliga drag. Men i hennes inneslutna väsen fanns något, som endast förnams av de få.
Adelheid hade som barn utan syskon omplanterats ensamstående i en stor släktkrets, som i Adelheid såg ägaren till hennes och deras morföräldrahem. Alla tyckte sig ha rätt till detta hem, men hon ägde det och hade ansvaret om dess omvårdnad en gång. Jag tror detta tyngde henne ibland och ställde henne i särklass i släkten. Den del av hennes värld, som hon lämnat bakom sig i ett annat land fanns det ingen förståelse för. Det skulle vara ett avslutat kapitel.
De första kamratåren av vår bekantskap visste jag inte mycket om Adelheids förhållanden, men hur det var fick jag veta efter en tid. Hennes hurtiga väsen var på något sätt ensamställd och att hennes mor också kände detta. Ofta vid samtal med Adelheid förnam jag hennes älskade moders närvaro och denna känsla styrde stundtals mina ord till Adelheid.
Vad var det för makt, som liksom ställde mig till ansvar inför mina ord och tankar, då det gällde Adelheid? Ofta har jag tänkt på detta utan att finna svar. En moders kärlek är stark och går kanske ibland ut över givna gränser.
Adelheids mor dog plötsligt, oförberett. Genom denna händelse stod hon nu verkligen helt ensam i livet med sin stora uppgift.
Året dessförinnan hade jag under en resa gjort ett kort besök i hennes hem.
Utan att tillräckligt ha satt sig in i vad ett gods skötsel vill säga, utan föreställning om affärer, föga människokännedom och ringa vana vid att hantera tjänstefolk och underlydande, var saken inte så lätt, upptagen som hon var av helt andra problem. Detta slag blev en svår omsvängning för henne.
Den på gården invande inspektorn gav henne till att börja med undervisning lantbrukets huvuddelar och meddelade också lite om affärers skötande. Men det fanns inga grannar i närheten att vända sig till. Hennes hem låg avlägset från grannarna i trakten, de bodde vid den tiden för långt borta för livligare umgänge, då varken bussar, bilar, telefon eller daglig postgång existerade. Alltså var det att lita på det egna omdömet, allt efter som saker och ting stod där med sina krav på ett förståndigt ingripande eller bedömande.
Kunde jag neka att bistå henne någon månad, nej, jag ville av hela mitt hjärta detta, i synnerhet eftersom jag visste en del om dessa ting, genom mitt eget hem, en större lantgård. Uppfostrad som jag var i sträng disciplin inför den omsorg en gård kräver både mot tjänare och mot de förhållandena i den trakt där gården är belägen, trodde jag mig vara till någon nytta en liten tid, i synnerhet som Adelheid behövde mig personligen, nedsatt till krafterna som hon vid denna tid var.
Det blev den ena månaden efter den andra, alltid kom något emellan, som sköt upp den tilltänkta avresan, under det jag inte alls släppte taget för att fortsätta mina studier så fort tillfälle gavs.
Adelheid skulle helst gifta sig och få kraftig manlig hjälp, menade jag. Till dess måste jag lyda den inre rösten att tidtals stanna tills detta hände.
Så kom det sig att jag i tolv års tid vistades min mesta tid på Tagel, utan att stå skriven i församlingen och utan att jag hade eget rum med samlade tillhörigheter, som band mig vid stället. Lätt skulle jag ha att återvända till mitt eget arbete, ifall så var meningen.
Att jag stannade, ja, där ingår något ödesbestämt, som kanske ligger bakom varje människas liv; vi kan vända och vrida på det, men, vi vet inte något om det, ett är säkert, vi är alla redskap i guds hand och veta detta; om vi har förmåga och bli varse om detta.
Oförutsedda händelser och tillfälligheter gör mycket också. Flera på varandra följande, djupt ingripande händelser inträffade och sa mig att jag måste stanna, så länge Gud sa till mig att vara stöd, råd och hjälp på denna plats, så gott det går för en människa med mångahanda brister.
Adelheid behövde någon fast punkt i tillvaron som inte rubbades, alla andra kunde flytta, resa, säga upp sig, men någon måste stanna under alla förhållanden…..
Måhända att många klandrar mig för att jag slängde mitt eget liv över bord, men Gud som är kärleken, vill förlåta mig.
Att göra Adelheid förstådd och älskad i sin gärning här, var det mål jag tror jag blivit tilldelad att hjälpa till med. Detta hade jag stadigt haft för ögonen under hela den långa samvaron, de gångna 40 åren.
En ärlig strävan går inte alltid endast framåt, utan även genom många misstag. Men har Försynen utsett vägen man har att gå genom jordelivet, då är allt gott, både med- och motgång, man följer, utan att se tillbaka, den angivna riktningen.
Evighetsproblemen vidga sig och vid vår levnads slut kan man säga att vi på allvar bytt själar i dessa mått att vår inställning till livet, dess mångfald och åskådningar oskiljaktigt blivit till ett hjärta och en själ.
Människoödens olikhet och mångfald berikar livet. Människors domslut över dem må sedan falla efter deras egna mått att se företeelser, det betyder så föga i det stora sammanhanget.
Tagel den 7 juli 1940
Adelheid & Hanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar