Reseminnen Stralsund 1928

Resan till Stralsund
Natten mellan den 19 och 20 juli 1928 for Adelheid, Kerstin Sandeborg och jag ner mot Skåne över Trelleborg-Sassnitz till Stralsund, och fram på morgonen fick vi Rügens kritklippor i sikte. Havet lyser smaragdgrönt, där svallvågen slår i vikarna mot de vita stupen. Bokskogen når på sina ställen ända ned till stränderna. Königstuhl reser sin hjässa högt bland de andra djärvt framspringande bergkonturerna. Där uppe åsåg Carl XII en för honom avgörande strid på havet. Längre bort skymtar det sägenomspunna Arkona, medan vårt fartyg klyver en bred väg genom vattenmassorna.

Det var med skilda intressen och sinnesstämningar, som vi steg över färjans landgång vid Stralsunds hamn. För Adelheid var det egen barndoms och fädernesläkts gamla hembygd, för Kerstin första steget på utländsk mark, och för mig var att se Adelheids hembygd ett förverkligande av vad jag förut endast hört omtalas.

Vår förvåning var stor, då vi mötte vår blågula flagga överallt, insatt mellan den pommerska ljusblå-vita, Stralsunds röd-vita samt den gamla svart-vit-röda från kejsardömets tid. Den nya republikanska svart-röd-gula syntes föga, utom på de byggnader som tillhörde staten, den tycktes var mycket impopulär.

Staden firade sin sedvanliga årsfest av dagen för Wallensteins av tågande från Stralsund den 24 juli 1628. Han hade hårt ansatt den en lång tid utan att ha nått sitt mål, nämligen stadens fullständiga underkastelse. Nu hade tre hundra år förflutit sedan denna för staden så lyckliga dag, och det hade beslutats att riktigt extra fira den.

Alla gator och torg var flaggprydda, vimplar i brokiga färger hängde mellan träden i alléerna, och från kyrktornen vajade långa flaggdukar. I flera salar rymdes en historisk utställning med tonvikt lagd på den svenska tiden. I en annan byggnad hade Malmö hemslöjd ordnat en utställning av textilier. Svalövs folkhögskola hade ett danslag i folkdräkter, som för fulla hus visade upp en del av vårt lands nationaldanser.

Eftersom den egentliga högtidsdagen först inföll några dagar senare kom vi i mycket god tid för att få se allt. Staden var redan smyckad och då vi kom till vår bostad hade värdfolket prytt våra rum med svenska flaggor. Vi var inkvarterade i ett ganska vackert och trevligt hem, hos en ritlärare på någon skola, herr Sellentin, Tribseerdamm 17, samma väg som Carl XII kom när han anlände från Bender.

Vår värd var änkling sedan endast fyra veckor, men två husliga döttrar skötte om hemmet än så länge. En av dem var redan förlovad, den andra ville också gifta sig. Hennes förlovning skulle firas några dagar efter vår avresa. Att fadern snarast möjligt måste gifta om sig så de åter fick ordnade förhållanden, yttrade de flera gånger och tog den saken mycket lugnt och nyktert.

Tänkande vid detta tal på sina föräldrar upprördes den unga Kerstin över minnet av den bortgångna modern inte tycktes ha någon betydelse för dem. Herr Sellentin såg sig helt säkert samvetsgrant om efter en ny livsledsagarinna och lät inget tillfälle gå förbi honom.

Kvällen innan vi reste hemifrån hade Lisa Fast, som var på Tagel just då, spått Kerstin med att lägga en ”stjärna” för henne. Där förekom ju som vanligt en resa, ja, den inträffade mycket snart och på denna resa tre friare.

Efter ett par dagar frågade herr Sellentin Kerstin artigt; ”Nun wie gefällt Ihnen Stralsund?” – ”Åh”, ropade Kerstin entusiastiskt på sin något bristfälliga tyska, ”ich bin verliebt in Sie!” – Herr Sellentin var inte sen att tyda sig detta till godo och svarade förtjust: ”Ah in mich? Nun meine ganze Wohnung steht Ihnen zur Verfügung!” – Se där, det var nummer ett, konstaterade vi skämtsamt.

Söndagsförmiddagen användes till vila. Vid middagstid gick vi till hotel Bahnhof och fick där ett bord med utsikt åt torget. Vi ville, om möjligt, se ögonblicket, då de svenska fanorna från de regementen anlände, som på Gustav Adolfs tid sänts till stadens undsättning i slutstriden mot Wallenstein.

En överste och några andra officerare följde fanorna. Det var fyra vackra standar med fladdrande band. Torget vimlade av skådelystna, alla var i feststämning. Sedan tog vi spårvagn till en trädgård, som till sista plats var fylld av människor i alla åldrar. Ett par gamla fruar gav oss vänligt plats vid sitt bord.

På en friluftsscen gavs en tablå, föreställande Wallenstein, då han yttrade de hotfulla orden: ”Die Stadt muss herunter, und wäre sie auch mit Ketten an den Himmel gebunden.” – För övrigt förekom där Kasperteater och folkmusik.

På hemvägen gick vi förbi lämningar av muren vid Frankentor med stenplattan där, som högtiden till ära klätts med granriskrans. I upphöjda bokstäver stod på densamma: ”Schwedens Köning Carl XII hatte hier sein gewöhnliches Nachtlager, als Stralsund von drei Köningen belagert wurde, vom 10 Oktober bis zum 22 Dezember 1715.”

Mitt för denna mur åt hamnen till reste sig gaveln av den forna Heiligen Geistkirche. En trång gata av envåningshus förde fram till den. Vi gick in på en gård med pelarrader, liknande den i rådhuset. Innanför dessa låg en rad av enrumslägenheter, före detta klosterceller, nu bostad åt gamla fruntimmer, ”Heiligen Geistspital”. Dessa hade dagen till ära vid varje pelare satt ut en liten pall klädd med blått och gult papper. Ovanpå hade de placerat sitt lilla förråd av fönsterblommor, somliga rätt torftiga med tynande små blomstersticklingar men lika full rörande.

Flera dörrar öppnades på glänt vid vårt inträde, andra ställde upp sina dörrar på vid gavel, så att man hade överblick över deras hemtrevliga bohag. En gumma kom ut, hälsade och yttrade några älskvärda ord till oss svenskor, att se oss var anledning till stor glädje för henne.

Snart därefter var vi framme vid Marienkirche, som reser sig hög och mäktig framför den öppna plasten vid Neuer Markt. På motsatta sidan begränsas den delvis av den gamla muren och speglar sig i Frankenteich.

Måndag.
Föredrag av professor Johannes Paul från Greifswald om Stralsunds politik under trettioåriga kriget. Adelheid och Kerstin kom hem därifrån mycket begeistrade, i all synnerhet över professorns utseende och uppträdande där han stod på katedern i militärisk hållning med järnkorset på sin svarta rock.

Vi hade tidigare sett Carl XII-filmen och köpte därför inga biljetter till den. Flickorna Sellentin såg den, ”aber die mussten weinen”.

Till de svenska folkdanserna var det alldeles slutsålt. På kvällen såg vi fackeltåget och lyssnade till Zapfenstreich på Alte Markt. Vi stod på en hotellbalkong och såg den böljande folkmängden gå av och an. Närmast facklorna och det uppställda regementet var en tät mur av människor.

En strålkastare upplyste Nicolaikyrkans vackra torn i skarp kontrast till det mörkt liggande, rödgröna rådhuset, som med sina tinnar mjukt framträdde mot den ljusa sommarnattshimlen. Flaggorna vajade lugnt och värdigt från alla hus och från flera skyhöga flaggstänger mitt på torget. Så underligt att överallt i ett främmande land se våra färger, älskade och hedrade. Vi hade alltså uträttat något gott även för ett annat folk, som fortsatte att behålla detta i trofast minne.

Efter det gamla 1600-talets vilda stridsmarscher med pukors, trumpeters och lurars härskri spelades den tyska folksången och därefter kom den vid jämförelsen milt klingande ”Kungssången” och ”Du gamla, du fria”. Allt föreföll oss främlingar så ljust och lyckligt, och folkmassorna tätnade och upplöstes som av sig själva.

Vilka svåra öden hade inte denna gamla stad överlevt och för blott tio år sedan hade tyngden av ett världskrig dragit förbi.

Om striderna i forna dagar vittnade bland annat de båda statyer över två av stadens hjältemodiga försvarare, som på olika ställen står uppställda i staden. Den ene, borgmästaren Lambert Steinwich, var den, som ledde försvaret 1628. Han står där lugn och värdig med samlad kraft.

Den andre är den unge hjälten major Schill, som under fransmännens ockupation 1807 mötte döden för hembygdens försvar. På platsen där han stupade står med mässingsbokstäver inlagt i trottoaren: ”Hier fiel Schill:” Med högburet huvud och dragen värja skyndar han fram, liksom det vore till livets högsta fest.





Tisdag.
Jag hade gärna sett barnbespisningen, om jag vetat om den i tid eller tänkt på det. Adelheid och Kerstin gick till Marienkirche för att höra den plattyska gudstjänsten. De var mycket gripna. Prästen hade till sist frågat den församlade menigheten, om de var beredda att än en gång offra sina liv och blod för fäderneslandet. Alla reste sig då upp och svarade med ett samfällt JA!

Innan vi gick till Alter Markt kvällen före, hade vi lyssnat till orgeln i samma kyrka. En konsert gavs med endast andlig musik och körsång från 1600-talet. Fromt och innerligt tonade dessa fulländade harmonier genom de höga valven. En svunnen tids ideal svävade förbi, vi kände, vad vi hade att tacka dem för, och man ville nästan för ett ögonblick dra tidurets visare tillbaka.

Tisdag kväll var Adelheid och Kerstin åter ute för att se på folkfesten. Denna gång var det fackeltåg av Greifswalds studenter. De tågade fram i sina färgrika dräkter och efter dem följde olika hantverksskrån med sina beteckningar, alla åtföljde av musik och fanor. Det liknade mest medeltid. De, som dock mest tilljublades av mängden, var stahlhelmformationerna.



Adelheid hade strax tidigare varit med om högtidsakten på teatern. Till denna fanns det endast ett antal begränsade biljetter och en välvillig herre på rådhuset hade i sista stund skaffa Adelheid en biljett på grund av hennes historiska namn i Stralsund.

Festen började med att en av de två borgmästarna framträdde. Smyckade med sina två rader, tunga, breda guldkedja och hälsade de män välkomna, som i officiella ärenden infunnit sig, samt ättlingarna av de gamla stralsundssläkterna, som var närvarande.

Statsrådet Ribbing med vänlig hälsning från konung Gustaf, svenske ministern i Berlin, en tysk representant för den lutherska kyrkan framträdde sedan, en efter annan, besvarade de borgmästarens tal. Högtidstalet hölls av en tysk professor. Det innehöll bland annat betydelsen för nutid och framtid av att minnas Stralsunds tappra försvar och dess självständiga utveckling och att ett folks självuppgivande tapperhet är det stränga villkoret för dess framtida bestående och blomstring. Detta senare betonades i alla föredrag och predikningar.

Samma dag kunde den, som hade lust, vara med om kringsegling av ön Dänholm. På denna ö hade Wallenstein förlagt huvudstyrkan av sin här. Borgmästare Steinwich hade då samlat ihop alla fartyg, även den obetydligaste fiskebåt, för att förhindra varje tillförsel av livsmedel åt fiendehären, som genom detta led stort nederlag. Därför roade man sig varje år denna dag med att segla runt ön, som är ganska liten.

Varje år upprepades även från Nicolaikyrkans torn samma ”Hohnblasen” som den gång Wallenstein drog bort. Där vi befanna oss hördes detta så svagt att intrycket gick oss förbi.

Onsdag och torsdag.
Dessa dagar togs vår tid mest upp av besök på utställningen. I flera salar rymdes den historiska avdelningen som innehöll porträtter, landskapsmålningar, kopparstick, böcker, handskrifter mm från olika tidsskeden efter 1628.

Första rummet fylldes av gestalter från reformationens och trettioåriga krigets dagar. Bilder av Martin Luther, Melanchton, reformationsförkunnaren i Stralsund Ketelhot samt många andra.

I andra rummet fanns porträtt av Gustaf Adolf, Axel Oxenstierna, Wallenstein. Ett av Gustaf Adolfs-porträtten hade jag aldrig sett förut. Det var mycket sympatiskt men i själva dragen olikt andra porträtt.

Nästa rum inhöll en fortsättning på trettioåriga krigets män, Königsmark, Wrangel, ett utomordentligt skickligt målat porträtt av Holk, den danske hjälten, helt i brunt, dessutom ett ganska bra porträtt av Liewen. Intill fanns tavlor ur svenska uniformernas historia samt även riktiga uniformer.

Det femte rummet hade stora skåp, fyllda med böcker, gamla holländska landskap prydde väggarna och inne i en monter fanns bland annat Carl XII:s dödsmask jämte en hårlock, som skänkts av hans kammartjänare Neuman till Liewen. Hårlocken var ljusbrun till färgen, de porträttmålare, som framställt Carl XII på äldre dagar som svarthårig, är inte sanningsenliga. Hårlocken hade Neuman klippt av vid Fredrikshald.

I salen intill hängde ett ryttarporträtt av hjältekonungen, målat av Ehrenstrahl. Det är det vackraste porträtt jag sett av honom och troligen har konstnären verkligen sett sin modell, vilket inte är fallet med flertalet av de senare Carl XII-porträtten. Tydligen har det varit förebild för Ulriksdals-porträtten, som vid jämförelse är en dålig kopia.

En svensk skeppsredare, Helge Axelson-Jonson, hade begåvat Stralsund med ännu ett Carl XII-porträtt, en nymålad kopia eller vad det var. Han hör väl till den sortens folk, som vill visa sig generösa med att skänka bort det de inte själva vill ha. Porträttet var dåligt målat, dessutom en ger det en vrång bild. Det finns ingen väg mellan detta porträtt och de två, som staden redan ägde, det ena i rådhuset, det andra i stadens museum. Måtte detta nytillkomna slutgiltigt hängas upp i en vrå, där det inte syns eller ställas ner i en källare!

Rummet innehöll för övrigt en byst av Gustaf III, en kopierad dräkt efter den Carl XII bar vid Fredrikshald samt porträtt av Ulrika Eleonora d.ä., Carl X Gustaf, Lovisa Ulrika och Adolf Fredrik.

Sista salen innehöll svensk-pommerska familjeporträtt, främst bland dem de svenska guvernörerna. Bland andra fanns ett porträtt av Hans Georg Schmiterlöw, det samma, som hänger här i salen.

Malmöhus läns hemslöjd kände vi så väl till, och därför gjorde vi där endast ett flyktigt besök. De gamla svenska danserna var mer intressanta. Ett värdigt äldre par, också i folkdräkt, tronade i ungdomens mitt och gav hela sällskapet en vederhäftig prägel. En stund dröjde vi där utanför och såg flygningarna längs Hindenburgufer. Maskinerna såg ut som havsvidunder, som upprörde vattnet i höga svallvågor, där de rusade fram med bullrande fart för att efter en hastig sväng höja sig över vattenytan och i ett nu flyga bort ur sikte.

Fredag.
På morgonen tog vi åttatåget till Greifswald, Adelheids födelsestad. Vi fick genast en bil med en bra chaufför och vi åkte ut till kyrkogården. Under vägen hade vi köpt rosor, vita dahlior och fyra krukväxter. Strax vid inkörsvägen till kapellet stannade bilen. Vi gick ett par steg, spanade efter blommande lidar, för en sådan skulle finnas på gravplatsen, men den hade blivit så väldigt stor och skuggrik, sedan Adelheid såg den sist.



Vi hade inte gått många steg förrän Adelheid utropade; ”Se. Där är de fyra korsen!” De fyra korsen hade alla inskription på yttersidan, namnen stod på andra sidan kullarna. Bakom den stora linden stod en bänk. Allt var väl i ordning. Sedan vi prytt kullarna med blommor, satt Adelheid en stund kvar, medan näktergalen sjöng i de lummiga kronorna.

Kerstin tog några bilder därifrån och sedan åkte vi ifrån detta minnenas fridlysta område. Bilen körde långsamt genom Langestrasse upp till torget, genom detsamma, ut genom staden, ned till Eldena, den gamla klosterruinen vid havet. Solen lyste blekt och dämpat in genom valven, som en gång hyst så mycken andakt och så många villfarelser. Vid ingången till denna begränsade skogsdunge stod ett minnesmärke över de stupade i världskrigen, ännu höljt i blommor.

Eftersom denna sommar varit ovanligt regning, gladde vi oss så mycket mera över solen och ljuset, som lät horisonten vidga ut sig i det oändliga.

Ett par vita segel, som orörliga stack upp bakom åkrarna, talade om flodens närhet, och snart var vi också ute vid de vassbeklädda, låga stränderna och havet vid Wieck. Det smal, till synes fullkomligt stillastående vattendraget Ryck, vid vilket staden Greifswald ligger, når här Östersjön.

Vi åt middag på fiskelägets gästgivargård, och vid ettiden var vi åter i staden. Vi lämnade bilen vid Vallarna och fortsatte till fots, tills vi kom fram till Langestrasse vid den plats, där Adelheids föräldrahem en gång låg och i vilket hon tillbringat sina tidigaste år. Allt var mycket förändrat, den stora trädgården var fylld av skräpiga tillbyggnader, portgången hade flyttats och ena fönstret hade satts igen. Lägger man till att det hela var i stort förfall, så förstår man, att det var med stort vemod vi gick därifrån.

Adelheid gick efter detta för att söka upp några gamla vänner, Julchen Wohlfrath och flickorna Berger. Men alla var borta från staden. Kerstin och jag satt under tiden kvar under höga träd ute på vallarna, just där den gamla stadsmuren bildar ett hörn, en vacker plats med utsikt åt en vidsträckt parkanläggning. Här flyter Ryck tätt bakom vallarna. På höger sida låg kaféet Die Giftbude. Detta namn kom sig av att apoteket i gamla dagar haft ett litet utskänkningsställe där för läskedrycker och små snapsar, och nu hade kaféet på allvar antagit detta öknamn.

Till sist gick vi runt universitetet och Marienkirche, som vi varit inne i en stund förut. Även här är kyrkornas höjd mer än vanliga dimensioner, men de är inte på långt när så rikt utsmyckade som Nicolaikirche i Stralsund. De hade nämligen alla med undantag av denna undergått bildstormning på reformationstiden, att Nicolaikirches konstskatter räddades, hade skett, tack vare det energiska ingripande av Stralsunds dåvarande borgmästare Nicolaus Schmiterlöw.

Vi försökte också finna det ställe på Greifswalds stadsmur, där denne fader, borgmästare i Greifswald, i slutet av 1400-talet, eftersatt av politiska fiender, räddades av gråbrödraklostrets gardian, som firade ner honom på stadsmurens yttersida, där en sadlad häst väntade och han undkom då på detta sätt.

Det gamla klostret vid stadsmuren fanns kvar, om än inte i sitt medeltida skick så i alla fall på samma plats.

Lördag.




Åter i Stralsund gick vi på förmiddagen till stadsmuseet. Mest intresserade mig det gamla arkonatemplet i miniatyr, en rekonstruktion av en fornnordisk sal, delvis täckt med halmtak. Det vackra fornsmycket av rent guld, som hittats på stranden vid Hiddensee, låg där nu sammanfogat jämte spänne. Man föreställde sig att det kunde ha tillhört Olof Tryggvason, som omkom i böljorna där utanför efter slaget vid Svoldr.

Från Mönchgut fanns en mängd mycket originella folkdräkter. Jag minns särskilt ett par sådana med utsökt färgsammansättning, samt hemslöjd i färgen, som liknade havets med övervägande blått och grönt. Synnerligen fängslande var en hel vägg av porslin med brokigt målade fåglar i oändlig variation.

Vid vår hemkomst utbröt ett länge väntat åskväder, och senare på eftermiddagen for vi i den oförgätligaste solnedgång över Altefähr. Vattnet glittrade av små gyllene vågkammar, staden gled allt längre bort, omstrålad av ljus med bakgrund av blånande, fjärran belägna kuststräckor. Bilen, som vi hade med oss över på färjan, för på Rügen fanns besynnerligt nog inte en enda sådan att hyra, hade snart nog fast mark och rullade mot Datzow, en herrgård, belägen ett par mil inåt Rügen.





Vägen var usel, stenlagd en bit. Av Stralsund såg vi till sist endast tornen och de höga, lånande kyrkskeppen försvinna bakom sädesfälten. Vi vek sedan in på mycket smala, sandiga vägar, blöta av åskregnet innan på dagen. Vi åkte förbi trevliga hem bakom höga häckar. Vi for om Gitsows herrgård och kyrka, och efter änne en stunds vaggande med bilen var vi framme vid Warkosow, som även ägts av Adelheids farfar.

Vid Datzow stannade vi länge och gick genom rummen och trädgården. Den senare var stort tilltagen och begränsades av stenmurar. Själva boningshuset hade en gång brunnit ner och gården hade bytt ägare åtskilliga gånger. På Datzow var alla byggnader i förfall. De ständiga ombyten av ägare, kriget och därav följande dryga beskattning hade väl bragt dessa vidsträckta och före detta rika gårdar i sitt nuvarande läge.

En gammal änkefru satt nu som ägare. Hon var bortrest, men hennes inspektor visade oss stället. Han verkade vara en driftig man och de ändlöst stora sädesfälten var väl skötta och bar en lovande gröda. Det oaktat såg han betryckt ut. Förra året hade en liknande gröda förstörts av regn och landets politik och sociala anordningar försvårade lantbruket, sa han. Barnen vi såg var trasiga och allt var i ett bedrövligt skick.

Vi var helt svårmodiga och den omgivande storslagna naturen kunde inte helt jaga bort intrycket av alltings förgänglighet.

Nu ville Adelheid också gärna se kyrkan, som rymmer hennes farföräldrars gravkor. Kyrkan syntes på avstånd mellan två kullar, vid närmare påseende liggandes på en kulle omgiven av en stilla, ålderdomlig by. Tornet lutade betänkligt på sned, klätt med ett mörknat tegeltak. Allt var så olikt våra välmående byar, fastän landskapet mycket påminde om Skåne.

Söndag.
Vi gick och hörde en predikan som berörde oss djupt. Predikanten sa bland annat; ”Folk i våra dagar vill ibland förneka att människan har en själ. Men påminn eder endast er konfirmationskyrka, eller tänk på denna helgedom, där vi nu befinner oss, känner ni inte då att den har något, som man inte kan undgå att förnimma och som man är frestad att kalla för dess själ. Om nu en livlös stenkyrka har detta, hur mycket mer har då inte människan?”



Denna byggnad, Nicolaikyrkan, hade vi förut gjort oss grundligt förtrogna med. Den glimmar av guld och färger, krucifix, madonnor, vapensköldar, allt vad forna tider vördat och älskat fanns här. Man skulle kunna kalla den ”korsriddarnas dröm om orientens tempelbyggnader”.

På eftermiddagen var Adelheid i Franzburg för att hälsa på en släkting. Kerstin och jag gick till Hindenburgufer för att se på kappseglingen. Vi fick mest se människor i söndagsstass.

Hemvägen tog vi om Heiligengeststrasse och AlterMarkt. Bakom S:t Nicolai i Badestrasse ligger Carl XII:s hus, betecknat genom en porträttmedaljong över ena fönstret. Han hade sitt högkvarter här 1715.

Måndag.
Vi besökte Schwedenschantze, och sedan tog vi en promenad längs Knieperwall utanför stadsmuren, som ännu står kvar här.


Tisdag.
Vi reste hem.

Då vi satte oss på tåget vid hemresan, valde jag platsen inne i kupén för att kunna genom dörrens öppning se genom fönstret åt söder på landskapet, vars vidsträckta, nästan horisontala linjer förlorar sig i det oändliga. Vassklädda sjöar, där man ibland ser hägrar gå och vada, är egentligen havsbukter och översvämningar, förtrollande sagoängder, som skymtar fram.

Solgenomdränkt havsluft dallrar i ett milt, ljusstrålande sken. Men allt detta fick jag inte mycket av. I vår andraklasskupé upptogs den andra soffan av två herrar. Den äldre bort vid fönstret, lång, smärt och elegant trots sin löst hängande, något opressade resdräkt, hade artigt börjat konversation med några fraser. Den andres ansikte grimaserade av återhållet skratt vi varje lustigt infall av honom. I en aldrig sinande svada beskrev denne sin resa till Lourdes, processionerna och underverken, som han med en världsmans överlägsenhet betecknade som vidskepelse.

Då vi började komma med några av våra små upplevelser i Stralsund, märkte vi att han visste allting om denna stad och dess historia. Då vi passerade en kyrka berättade han, att sjutton medlemmar av familjen von der Lancken låg begravda där.

För övrigt talade han mycket intelligent och sakkunnigt om politik, men detta omväxlade med de mest befängda historier om läsaremöten i Norrland och reseskildringar från färder i olika länder tillsammans med hans gamla mamma. Han påstod att då man passerade tullvisitation, gick det mestadels till så att hyggliga herrar påvisade tullnären eventuella inköp, under det att damerna brukade dra upp axlarna och se oskyldiga ut och säga; ”Var så god och se efter.”

En gång hade han lurat sin kära mamma – den hedrliga själen – med att viska till tullsnoken; ”Pass på, detta är en av de värsta smugglerskorna i Europa!”, så att det blev grundligt omrört i hennes ordentliga koffert. Då han sa sig komma direkt från södra Frankrike, fick han plötsligt infallet att stäcka sig upp och öppna sin kappsäck, som låg i nätet, där han drog fram ett par härliga persikor som han förgäves bjöd oss. När turen kom till Kerstin, var lite ängsliga att hon skulle låta sig lockas av de vackra frukterna, men till vår lättnad avböjde även hon. ”Men varför inte det?” frågade han och skrattande svarade Kerstin; ”hur kan ni tro, att jag skulle vilja ha persikor, som legat huller om buller med era reseffekter.” ”Alldeles riktigt,” medgav han, ”fröken är en mycket ordentlig ung dam,” och han önskade henne en lika ordentlig man. ”Skulle inte till exempel jag passa?” ”Nej,” svarade hon, ”det där med persikorna tydde inte på någon större ordentlighet.” ”Bravo!” utropade han, ”nu ska jag tala om för er att det är av gummi, se själv. Jag ska ha dem att överraska mina små barn med när jag kommer hem till Djursholm.”

Vid överresan på färjan var det åter stark sjögång. Kerstin var sjösjuk och vår intressante medresenär försvann för oss. Vi såg honom igen vid passkontrollen vid landstigningen. Tyvärr kunde vi inte uppfatta namnet, där han stod och viftade med passet. Vi ångrade nu att vi inte låtit honom presentera sig, som han varit nära att göra ett slag, för nu hade vi blivit nyfikna på honom. En sigillring med vapensköld på ena handen gav föga upplysning. Men spådomen om det andra frieriet hade slagit in och vi hoppades, att Kerstin i Ystad, dit hon från Trelleborg for för att besöka sin mormor, skulle råka ut för en tredje, mera antagbar friare.

Huruvida hon gjorde det, undandrager sig vår vetskap.

Vi skyndade in i nattsnälltåget och i dagbräckningen var vi åter i det välbekanta Alvesta, där bilen hemifrån stod och väntade.