Från morföräldrahemmet del 1.

Barndomsminnen från min mormors sista hem i
Mossby 1877-1879

Min morfar ägde flera gårdar på sin tid och bodde på många olika orter. Han lär ha varit en umgängsam och vänsäll natur, äktskånsk typ med ljusblå ögon, ljuslätt hy och blont hår. Han dog vid femtiosex års ålder precis som senare mina två äldsta bröder.

Mormor hade en lång änketid, ensam med en stor barnskara. Säkert hade hon ett mödosamt liv bakom sig, inte minst genom dessa ständiga flyttningar, som förde med sig ombyte av tjänstefolk och förhållanden.

Hennes bruna ögon skådade ut i världen med lugn och styrkan till att bära livet låg förankrad på en fast gudsförtröstans grund, många var de som hon räckte en hjälpande hand i nödens stund.

Som barn hörde jag ofta henne nämnas med kärlek och tacksamhet av ortens fattiga. På den tiden fanns det mycket nöd och verklig fattigdom bland folket ute i bygderna. Jämte egna nio barn hade mormor tre styvbarn att ta hand om.

No 5 Stora Herrestad

Hennes barn hade olika födelseorter, min mor i Stora Herrestad, gård nr 5, byggd av sten med stort boningshus i tre våningar och med tjocka murar. Av ekonomibyggnaderna att döma var lantbruket ringa. Mormor använde utrymmet delvis åt uthyrning åt häradsrättens notarier, som på den tiden höll ting i Stora Herrestad. Senare har gården sålts flera gånger och boningshuset förändrades till mejeri.

Efter sitt giftermål fick min mor sitt hem bara någon fjärdingsväg avlägset från denna församling i en liten by. Denna rymde endast ett par hundra människor.

På morföräldrarnas tid var det avsigkommen trakt, känd för sina många fattiga och för en rik förekomst av allehanda ofog. Fattigdomen höll nog i sig länge, men ordningen förbättrades avsevärt.

Svenstorps Mölla

En tid hade min morfar kvarnen i Stora Köpinge. Den ligger vackert, man åker ned för en krokig backe och ser då en vit länga skymta fram. Det är det gamla boningshuset från morföräldrarnas tid. Strax bakom svänger kvarnens stora hjul omkring i dånande vattenmassor, som far vidare kring små albevuxna öar i ån, som här är ganska bred och vid.

Man åker över en lång bro och färden går vidare norrut allt längre in över den skånska slätten. En villa i 1880-talsstil hör nu till stället. Den ligger på andra sidan vägen, mitt för bron och har kommit till på senare tid.

Åkersholm

Vid tiden för min mors konfirmation i St. Marie’s kyrka var morföräldrarna bosatta på Åkersholm, en gård nära Ystad.

Under min barndom bodde där vänner till mina föräldrar och på så sätt har jag själv upplevt denna gård. Gården var en typisk fyrlängagård med låga hus. Man körde igen en bred port in på en stor gård belagd med kullersten.

Gården ligger inte långt från havet. Stor hemtrevnad rådde inomhus och det lilla förmaket med sina gula björkstolar och dito soffa samt en tavla, som föreställde flykten från Egypten, drog mig alltid till sig.

Nu är det gamla boningshuset rivet och en dyster, röd tegelvilla upptar mitten av trädgården.

Hemmet i Ystad

Innan flyttningen till Åkersholm bodde morföräldrarna en längre tid i Ystad och moster Hanna föddes där.

Moster Kristina är också född i Ystad och morföräldrarna bodde i en fastighet nära hörnet av Kloster- och Sladdergatan, ett gammalt korsvirkeshus som bar namnet Betlehem. Huset låg mitt emot ett hus, större och nyare, som kallades Jerusalem.

Under denna tid gick min mor i skola hos mamsell Vedström, en beskedlig och snäll människa. Det var inte mycket man fick lära sig där av nutidens allmänna kunskaper, mest att hyggligt kunna läsa innantill, att plugga in katekesen i minnet och en del psalmverser, skriva, sy, sticka och brodera samt hjälpligt kunna räkna. Denna sistnämnda undervisning stod en yngling från Lancasterskolan för.

Några av de andra barnen gick också i privatskola, som ett gift par vid namn Göransson hade. Skolundervisningen var då mycket lite ordnad och ofta av tillfällig art.

Senare lärde sig mor att sy kläder hos Fru Niehoff, Ystads dåvarande skickligaste sömmerska. Hon var gift med en musiksergeant och han spelade, sjöng och gick på jakt och hade ett intresse för teatern. Fru Niehoffs spiskammare var för det mesta helt tom och många magra måltider kryddades endast av ett oavikligt gott humör. Ett av de många barnen blev sedan den berömda sångerskan Dina Niehopp-Edling.

Barnen där i huset kom tätt efter varandra och till det barndopen, som min mor upplevde att syflickorna dagen innan fick tvätta och stryka Fru Niehoffs enda klänning och därför fick hon gå utan klänning hela dagen.

Under Ystadstiden tog mina morföräldrar, som på den tiden, den långa resan genom kanalvägen Göteborg-Stockholm. Mormor var klen och i behov av lite vila. En gammal sekter, vars namn jag glömt, vän till morfar, hade fått i uppdrag att se till huset under deras frånvaro.

Sektern underhöll barnen bland annat med historier om kvällen, man sa god natt och kröp ner under täcket. Min mor berättade att hon en av nätterna upplevde en spökhistoria i övre våningen i det ålderdomliga korsvirkeshuset. Mor och ett par av hennes syskon bodde i ett rum däruppe.

I väggen fanns en nisch och i den hade mor sina dockor. Denna nisch hade en dörr, som mor kunde låsa med nyckel, men mor hade den aldrig låst. Sömnen hade inte varit lång när min mor vaknade och såg en grå skepnad gå tvärs över golvet bort till nischen med en skramlande nyckelknippa, röra om därinne och försöka låsa dörren.

Min mor blev förskräckt för sina dockors skull, men skepnaden tassade snart tillbaka igen och i förbigående ville den dra dynan av barnen och försvann sedan. Mor visste inte vart eftersom hon gömde sig av rädsla i sängen. Hon berättade sin upplevelse på morgonen ingen ville riktigt tro att det var sant. Av denna anledning kom det fram att just i detta rum hade det en gång bott en girigbuk och han hade haft sitt penningskrin i just denna nisch.

Det stora koleraårats fasor i all dess våldsamhet upplevdes någon tid i denna boning, då ett av husen mittemot användes som sjukstuga.

Sista natten innan portarna stängdes för all trafik från staden flydde mina morföräldrar med hela familjen ut ur staden till en gård i Hönsinge som de ägde. Jag har inte hört att någon av dem blev sjuk. De hölls i karantän några veckor, då det gick en vakt omkring gården.

De flyttade tillbaka till Ystad samma dag staden förklarades smittfri. Min mor mindes livligt stämningen och klockornas klang den dagen. Solen bröt fram och säkert sände förut beklämda människor en tacksamhetens suck mot höjden och allt livs ursprung.

Skivarps Gästgivaregård

Därefter, vilket år vet jag inte, bosatte de sig i Skivarps Gästgifvargård. Där hade morfar skjutsarna och lantbruket att ta hand om för egen räkning medan gästgiveriet arrenderades till en man som hette Nilsson, som senare köpte hela gården efter morfars död.

Nilsson levde sedan endast några år och hans änka och ende son överlät gästgiveriet till en man som hette Lorentz Boklund. Denne man var gift med en lärarinna i trakten.

Då Karl XV en gång passerade Skivarp stod min mor bland andra där för att niga. Han vinkande henne till sig, klappade henne på axeln och frågade vad hon hette.

Min mormors sista hem var det lilla bostället i Mossby, som jag minns från min barndom och återsåg först igen sommaren 1936 under en biltur tillsammans med min syster Maria.

De flesta av teckningarna i denna skildring är enbart minnesbilder och måste betraktas som sådana.

Många gånger har jag försökt teckna mig till minnesdetaljer från detta hem. Ofta i minnet har jag vandrat omkring i rummen och i trädgården. Likadant har jag gjort över fälten och de kringliggande gårdarna för att få fram bilderna i den dimmiga bilden av det förflutna, med havet som yttersta randen mot söder.

Alla dagar är idel solskensdagar, sådant som åska, regn och storm finns inte till, inte heller annat som gör tillvaron oroväckande och mindre tilltalande. På kvällarna somnade jag ofta i moster Hannas knä och på morgonen var det till att få kläderna på sig kvickt och komma ut i solskenet. Det var alltid någon av de stora som tog särskild hand om den lilla flickan.

Så här minns jag ungefär mitt morföräldrahem. Sedan man kört eller gått genom båda grindarna och svängt upp på den sandade gången kring cirkeln av gräs, stigit uppför trappan och kanske sänt en blick över blomsterrabatterna på båda sidor, kom man in i en lång, smal förstuga.

Mossby boställe

För det mesta gick den besökande in i dagligrummet och stannade där. Det var ett trevligt, inbjudande rum med en soffa i fonden, divanbord och en tavla, som föreställde Mozart spelandes för hovet i Wien, denna tavla fanns senare i moster Kristinas hem.

I hörnsoffan med sitt blårandiga överdrag fick jag inte lov att vara. Jag satt i soffan när moster Kristina lärde mig att sticka, det blev en grön ”kattastrumpa”.

Mormor, klädd i grönbrunrandig ripsklänning, klippte ibland pappersgubbar och gummor till mig i långa rader. De fick stå mot fönsterrutan bakom blomkrukorna. Dessa fönster vette mot söder med utsikt över gården.

Jag minns inte mattgångar mer än i detta rum och möjligen i sängkammaren, där den förgyllda klockan hängde inom de vi omhängena kring mormors ljusgula säng. Vid bordet framför fönstret satt mormor och åt sina måltider. En smörgås på förmiddagen fick jag medan jag satt bredvid mormor på den gröna kistan mellan järnugnen och sängen.

Denna kista var mormors kassaskrin och, förgäves, frågade jag vad som fanns i den.

Gula länsstolen mellan dörren och ugnen är densamma som nu Gian äger. Stolen vid bordet är en av de båda vita, vilken en nu står hos Estrid. I den brukade mormor sitta och från detta fönster såg man ut i trädgården.

På andra sidan rummet stod moster Hannas säng och en gul björkbyrå som var hennes och i vilken hon ibland gömde äpplen till lill-Hanna (jag).

Från detta rum gick en dörr ut till salen, som mest användes vid festliga tillfällen, kanske var det sand på golvet i vardagslag för det fanns inga mattor. Stora slagbord stod framför fönstren, en gammal taffel vid kortväggen, ett stort skåp fullt av porslin och glas, även goda kakor fanns där som man fick smaka om man passade på.

En gång, när salen storstädades, såg jag moster Hanna hjälpa till att skura golvet, gående upprätt fösande en björkriskvast fram och tillbaka med ena foten. Edla låg på golvet och sköljde av efter hand. Det såg lustigt ut och fort gick det.

Förmaket tyckte jag var tråkigt och fick inte gå in där. Där stod en liten docklampa på byrån, som jag gärna ville ha men jag var förbjuden att röra den och jag fick den aldrig heller. Moster Sofie hade vid ett tillfälle förlorat sin förlovningsring och hittat den liggande i den lilla lampkupan.

Jag förstod aldrig hur det gått till eftersom kupan var mycket liten.

Näst köket var folkstugan arbetsrummet. Där kardades, spanns ull och lin, syddes linne och lagade säckar mm.





Interiör från Mossby