Barndomsminnen från Borrie del 2

Hannas föräldrar, Kerstin (född Larsson) och Nils Jönsson, som sedan tog namnet Borrie


Min fars porträtt blev aldrig målat, men ett par förstudier till ett porträtt av min mor finns.

Efter Parisvistelsen 1907 hade jag tänkt försöka besvära min far att sitta modell för porträttets förverkligande. Hans sjukdom och bådas död, kort efter varandra 1908, gjorde hela planen om intet.

Porträttet hade jag tänkt mig i knäbild med dem båda sittandes på var sin sida om den, av dem, mycket älskade linden. Den stod strax utanför trädgårdsdörren och där satt man lugnt i skydd av sidobyggnadens utskjutande muryta. En på samma gång sval, fridfull och solig viloplats.

Västersolen gled in mellan löven och min mor kunde från soffplatsen se säden över denna blomsterrabatt, som framför de övriga blomlanden hade hennes hjärta.

Detta land gick med en rak buxbomshäck framför boningshuset, strax bakom denna stod en rad stamfuchsior med en undergrund av fuchsia riccatornia, en säregen blomprakt.

Just härifrån denna plats hade jag tänkt fånga min fars drag, den fjärrskådande, genomträngande blicken ur de stora, mörkblå ögonen. Hela detta allvarliga, stränga ansikte, som endast glimtvis, upplystes av den inneboende skämtsamheten och humorn. Hans temperamentsfulla, aldrig vilande energi sysselsatte sig med mångahanda, och det var inte så få ämnen, han satt sig in i.

Hans tankevärld var vittomfattande och vi kunde alltid få råd eller en och annan upplysning, när vi talade med honom om våra intressen.

Med föräldrarna hade vi barn den förmånen att kunna säga vad vi hade på hjärtat öppet och fritt, trots den stora respekt vi hyste för dem.

På lediga stunder, då gården och de allmänna uppdragen gav honom andrum, sysslade han med ritning, träsnideri eller med att uppfinna något verktyg, vilka kunde underlätta arbetet utomhus eller i lantbruket.

Han konstruerade en vridmaskin och en kokinrättning för tvätten och mycket annat. En radsåningsmaskin förbättrades och gick under namnet Borrie.

I sin ungdom hade han drömt om att studera och gå ingenjörsvägen, men han måste istället använda sin ungdoms krafter till att upphjälpa faderns lantbrukssvårigheter.

I min fars inre verkstad fanns allt, som jag åstundade för mina många önskningars realiserande. Han hjälpte mig ofta med små husgeråd till mina dockor.

Bland hans ritboksblad fanns även skrivna noter för sång, men flöjten kom endast senare till heders sällsynta gånger, då den ena muntra melodin efter den andra inbjöd till dans och glättighet.

Hans rastlösa verksamhet och ordningssinne kompletterades av min mor, som inte var mindre flitig och ansvarsfull inom sitt område, om än på sitt tysta sätt. Hennes ljusa ansikte, omgivet av vitt, något lockigt hår, hade ett blitt uttryck, mer tankfullt än drömmande. Detta till trots att hon levde i sin egen skönhetsvärld, som omgav henne med en rymd omkring sig, vilken vi barn förstått att värdesätta all mer med åren.

Hon talade sällan eller aldrig om människor, men man visste ändå hennes tycken. Om någon diskussion blev för häftig brukade hon säga; ”Vänta med att kivas tills jag inte hör det!” Ofta kunde en blick ur hennes milda, blågrå ögon vara tillräcklig för att en förflugen tanke skulle bli outtalad.

Min mor levde uteslutande för det mödosamma arbetet i det stora hemmet för man och barn. Den enda vännen utanför var min moster Hanna, som i många år vistades i mitt hem. Hade hon inga vänner så hade hon inte heller några fiender och hennes barmhärtighet och givmildhet mot fattiga och sjuka var en given sak.

Trots sin stora verksamhet tog min mor sig regelbundet tid till en stund lugn efter middagen sittandes vid fönstret i matrummet eller, om det var kallt, vid kaminen där. Hon hade då oftast en stickning eller en bok i sin hand. Gärna återkom hon till böcker så som Jesu liv, Evighetens hopp av Pharrar, Vapensmeden av Viktor Rydberg m.fl. Jag lyssnade gärna till hennes reflektioner om det lästa.

Kärast för min mor var dock blommorna. En mångfald av vida blommor var planterade i buskagen och stenpartiet, på så sätt samlade och nära att gå till. Vid hennes död stod fönstren i hennes rum fulla av blommande julrosor.

Borriegården invändigt på 1800-talet

1888 reste moster Hanna till Lund för att hjälpa till att sköta sin dövstumme bror Nils’ fru, som låg i tyfus, vid hemkomsten insjuknade hon svårt. Min yngsta bror och syster skickades bort och vi andra fyra var i Ystad i skola, men min yngste bror kom hem igen sjuk.

Min far följde efter. Två drängar, en lantbrukselev och tre av tjänarinnorna insjuknade dagen efter varandra. Inte mindre än nio sjuka hade min mor att sköta om med endast en ovan köksa och tre gamla gummor, som inte hade aning om sjukvård, till sin hjälp.

Eftersom det var mycket sjukdom inne i Ystad fanns ingen sjuksyster att få hjälp av därifrån. Varannan dag kom läkaren ut och varannan dag reste min mor in för att lämna rapport angående de sjuka.

Mor berättade att doktorn alltid först brukade fråga om hon själv var frisk och styrkte henne med orden; ”Gott, det är bra!” I tjugoåtta dygn svävade min moster Hanna mellan liv och död. Min far drogs efter tillfrisknandet med svår nervvärk. Min lillebror, som var sex år gammal, fick man på nytt lära att gå genom att hålla honom under armarna som ett litet barn.

Så varade denna epidemi i nära tre månader och ingen av de sjuka dog. Till min mors stora glädje blev alla friska igen så småningom.

Man trodde att smittan spridit sig så våldsamt genom mjölkkällaren, som var belägen under min mosters rum. För sent tänktes på detta förhållande.

Vi barn kom den gången inte hem förrän till midsommar. Allt såg så övervuxet och besynnerligt ut. Min far såg tärd och avfallen ut. Gårdsdrängen och två av statkarlarna hade passat på med lite affärer till egen förkovran under självständighetstiden, oaktat de sutto bra efter den tidens förhållanden. Karlarna tick stanna kvar, men gårdsdrängen, som borde ha föregått med gott exempel, fick flytta då tid kom.

Vad min mor hade fått utstå under hela denna tid är ofattligt, men samma tysta plikttrohet och uppoffring för sina egna och tjänarna har väl då som alltid burit henne uppe utan tanke på sig själv och tröttheten.

I forna tider var man sparsam med beröm. Det ströddes inga rosor. Allt som gjordes var självfallet och inte något att göra affär av.

Utanför den vidsträckta trädgården böljade sädesfälten sommartid för den lätta bris, som ständigt for över dem. Mina föräldrars gravplats blev den, som är belägen invid trappan, som leder från kyrkogården och ned i trädgården.

Förut har jag beskrivit den gamla kyrkan i Borrie och dess öde, hur den låg innesluten i vår trädgård och hur min far sörjde för att de halvrasade murarna inte fick förfalla. Hur traditionen bevarades genom klockstapelns höjande och helgmålsringning året om, och hur kyrkogården hölls i stånd med mera.

Så snart min bror Carl övertagit gården efter min fars död, ivrade även han för en grundlig restaurering av kyrkan. Åtminstone borde den kunna bli till ett kapell och vara till nytta istället för att mer och mer gå sin undergång till mötes.

Några sakkunniga i Stockholm anlitades och den ritning gjordes, enligt vilken kyrkan skulle ha uppstått i sitt medeltida skick med trappgavel, torn och vapenhus. Kraftiga hinder reste sig, man ville inte släppa till den gamla kyrkoruinens innestående medel, varför arbetet efter denna plan blott skulle ha kostat sjutusen kronor. Ett ytterligare hinder tillkom genom första världskrigets utbrott.

Min bror släppte dock inte taget utan i början av 1920-talet togs frågan åter upp och vann den gången gehör. Det uppstod ett livligt intresse för saken, man upptäckte nya skönheter inom murarna och fann, att denna kyrka tillhörde de äldsta i Skåne, byggd i anglosachsisk stil och en i sitt slag som sådan.

Nya ritningar kom till och arbetet sattes igång. Den lilla ruinen blev ett härligt Guds hus och invigningen väntade.

1928 hade min brorsdotter Estrid funnit sin blivande man häruppe i vår krets i Småland och bröllop utfästes till våren därpå, den 23 mars 1929.

Det märkliga hände, att den första, som böjde knä inför det dagen förut anlända altaret i den ännu oinvigda kyrkan, var dotter och sondotter till de män, som i första hand ivrat för kyrkans återuppbyggande.

Dammen speglande klocktornet och Åkes hus