Gården från söder
Gården från norrPå hemväg från en resa till mitt gamla hem, sitter jag och tänker på ställets historia, som jag sanningsenlig kan säga började med mina föräldrars inflyttning till trakten.
Förut hade den nuvarande gården, belägen i Herrestads härad i Skåne, bestått av flera olika hemman.
Mina föräldrar kom från Vemmenhögs härad, från den del av södra Skåne där befolkningen kallas för söder om landsvägen. Där har mina förfäder, såvitt jag vet, varit bofasta sedan urminnes tider, och jag antar, efter mina föräldrars berättelser att döma, att de varit fria brukare av en större eller mindre del mantal skånsk jord i Vemmenhögs och Skytts härader.
När mina föräldrar flyttade från orten var min far trettiofem och min mor tjugofem.
Far hade arrenderat mitt hem tillsammans med en köpman Raab från Ystad. Affären, som jag uppfattade den, rörde sig om trettiotusen kronor, en stor summa på den tiden. Raab gjorde konkurs några år därefter och min far blev utkrävd på hela denna summa, något som låg tryckande under hela min barndom.
Sedermera blev min far en välbärgad man, och kanske har denna motgång sporrat honom till ökad ansträngning att få sitt jordbruk i så givande skick som möjligt. Vid hans död var gården i hög kultur.
Trots att gården inte var hans egen lade han ned mycket, inte bara på hus och åkrar av egna medel, utan även en hel del försköningar utfördes, varhelst det sig göra och tillfälle gavs.
För att återvända till gårdens historia, så ägdes hela Borrie By, undantaget prästgårdsägorna, av greve Tom Piper, en gammal tjock herre, som jag endast på avstånd såg ett par gånger. Han levde som enstöring på Lyckås slott, beläget ca en mil från Borrie. Han drack sig vare dag till glömska av livet, och berättelserna om honom fyllde mig alltid med undran och deltagande.
Min far sade alltid, då någon berättade något om honom; ”Ni skulle sett honom som ung löjtnant, då såg han både trevlig och intelligent ut.” Min far berättade också att han i grunden var en snäll människa och en god överhet att ha att göra med. Han var värst mot sig själv, och vid hans död visste min far, att förståelsen för arrendatorns ställning, med en myckenhet tjänare och statfolk omkring sig, var slut.
Vid tiden för min fars inflyttande till orten fanns det en viss Tullberg, som var rik på svada och form omkring och predikade för folket, att det inte var mer än rätt, att de, som brukade jorden också skulle äga den. Han hade till detta uppviglingsarbete en god hjälp av sin hushållerska Metta, och båda lade sina ord passande för naivt och okunnigt folk.
Dessa småbrukare (åbor) gjorde uppror, inte bara i Borrie By utan överallt på godsen omkring, följden blev att de stackars godtrogna människorna fick sina arrenden uppsagda och respass från gårdarna.
En av dem var gamle Per Andersson och hans hustru Elna.
Han stannade kvar hos min far som förste ryktare under sin livstid, en präktig, vördnadsvärd man även till yttre skick och utseende. Vi barn tyckte mycket om den barske mannen, som kunde berätta så många lustiga historier från forna tider.
Hans hustru Elna var duktig, men tramsig och pratig, och alla sina dumheter skyllde hon på Per. Hon sade alltid; ”Per sa” och ”Per sier”, om det den hederlige mannen aldrig ens hade kunnat tänka.
Dessa små gårdar, fem till antalet, slogs samman till ett helt, och till att börja med bodde mina föräldrar i en liten stuga med ett rågfält strax intill stugväggen. Denna trångboddhet var kanske mest kännbar för min mor, som kom från ett vackert hem med en välhållen trädgård. Jag minns mycket väl mitt morföräldrahem och har bevarat många skönhetsintryck därifrån.
Då ingenting var ordnat i detta nybyggarnäste, så fick min mor hålla ”drängahushåll” för tolv drängar och hade till hjälp fem pigor, som på sitt vis ej var mycket lättare att handskas med än de många ohyfsade och råa manfolken.
Man tycker nästan att denna svåra uppgift vore omöjlig för en nygift och oerfaren kvinna, men det redde sig bra tack vare hennes mans rådighet och förmåga att inge respekt, samt gamla Annas pålitlighet.
Gamla Anna var trotjänarinna hos mormor och var de första fem åren som stöd och hjälp i huset.
Under dessa fem år revs husen till de gamla gårdarna delvis ned och de två stora gråstenslängorna med alnstjocka murar byggdes upp. Hushållet ökades då med byggmästaren och alla hans medhjälpare, som skulle ha kost och logi.
Upproret fortgick, och det jäste bland folket, under det att inte mindre än sex sådana sammanslagna gårdar bildades i angränsande byar.
Granngården arrenderades av en löjtnant Hallström. Där hade bostaden, tillfällig liksom i mitt hem, omringats av en upphetsad folkhop. Sten kastades så att fönstren slogs in och då husbonden utträdde på trappan, träffade ett tillhygge honom så att två tänder och mustaschen slets bort. Hans unga fru blev på natten sjuk och förskräckelsen hade förorsakat en för tidig förlossning av hennes förstfödde som, som dog strax efter födseln….
Hemma gick det lyckligare.
Drängarna gick högröstade in och förklarade att de inte ville arbeta längre och att de vill ta sig fritt när som helst. Till att börja med ville de hålla frimåndag i tre dagar.
Min far beviljade dem detta men fordrade att de då skulle gå sysslolösa och söndagsklädda för han ville inte se någon av dem på gården i vardagskläder, då fick de ingen mat, utan i så fall fick de ta vägen vart de behagade.
Första dagen såg man dem driva omkring de fallfärdiga husen, men snart tröttnade de på söndagsdräkten och soliga av dem återgick till sitt arbete samma dag.
Många historier kunde mina föräldrar berätta från denna tid, om hur drängarna kastade köttben efter tjänarinnorna vid måltiderna och om hur köksan i gengäld tog disktrasan och flög gärningsmannen om öronen.
Även kärleksscener utspelades.
En dräng, Mårten Simonsson, var mycket efterhängsen vår gamla Kersti Nils Nils, som då var ung sjuttonårs flicka. Hon sade alltid åt honom; ”La va mi” (Låt mig vara) och han svarade, oftast med gråten i halsen; ”Ja kan inte la va di!” (Jag kan inte låta dig vara!)
De fick inte varandra och det var ingenting ovanligt med det.
Något, som sysselsatte oss barn, var berättelsen om gamle Erlands stuga, vilken skulle ändras till brygghus. Då hans säng flyttades och golvet bröts upp fann man, blott en aln under jorden, ett sittande benrangel!
Om kyrkogården, som gränsade intill huset med blott en trång gång mellan, sträckt sig så långt, eller någon annan händelse förelåg, blev aldrig riktigt klart för oss.
Gamle Erland fick bostad i det nybyggda fattighuset och han gick på mycket handräckning i vår nyanlagda trädgård. Han gick klädd i gammalmodig dräkt, med kortbyxor och kortlivad tröja. Mor köpte en av hans tröjor på auktionen efter honom och jag så alltid med intresse på den, när vi solade kläder om våren.
Hans hustru hade dött några år förut. Hon var mycket sjuk en längre tid och mor brukade skicka mat till henne samt se till hur hon i övrigt hade det. Efter hennes död kom hennes svärson, Hans Persson, bosatt i en av de nybyggda gårdarna och gav mor ett rödlakanstäcke med hälsning från den avlidna, att det skulle ingen annan än mor ha för det att hon alltid varit så snäll och god mot henne.
Mor blev mycket förvånad över den stora gåvan från en så fattig och ringa givare. Täcket finns ännu i familjen och är mycket vackert.
I fattighuset bodde många. Gamle skräddare Nils, som haft en stuga vid Skräddarebacken, från vilken man hade utsikt över havet och slätten. Han gick även gammaldags klädd, var trind och liten. Jag minns ännu de röda strumpebanden dinglande om benen på honom.
Det gamla paret Pil hamnade även de på fattighuset. Han hade varit soldat, men satt nu mest inne och stödde sig mot väggen på en käpp, då solen någon gång lockade ut honom. Han hade varit med på brännvinsbränneriernas tid och då han en gång passerade bränneriet i Stora Herrestad pekade han med ena handen dit och sa; ”Därinne har ja tad mi många halva stop”.
Hans hustru Elna stickade stumpor åt oss och gav andra handräckningar, och fick alltid mat på köpet när hon kom med något arbete. När hon fick risgröt, nändes hon inte äta mer än det som flutit ut på kanten av tallriken. Det övriga bad hon att få ta med sig hem.
Inte unnade hon sig själv eller gubben det goda, utan det fick oftast stå i skåpet tills möglet dragit ett långt ulligt skinn över det.
Trots snålheten blev de gamla till åren. De var hederliga människor, som i stort som smått vill göra rätt för sig. Hon tog aldrig emot något utan att göra en liten tjänst igen. Hon älskade min moster Hanna, som efter mormors död bodde hemma i tio år fram tills hon gifte sig.
Efter denna händelse ärvde jag hennes tycke, hon påstod att jag gick i hennes fotspår och jag fick en gång dessa ord ett litet livstycke, som hon burit som ung flicka. Hon bad mig samtidigt att ej glömma hennes grav, som reddes åt henne borta i ett hörn på kyrkogården. Där växer nu gräs för jag kunde inte hålla den i ordning i längden.
Gamle Lundgren bodde länge i huset, som stod kvar från gården vid dammen. Där höll han skola, samtidigt som han lagade skor.
Han bar ständigt glasögon och lädertofflor utan klackar. Dess tofflor användes även att slå till barnen med då de inte kunde läxan. Det kunde hända att han med toffeln i högsta hugg förföljde en liten ostyring då denne tog till flykten genom dörren istället för att lydigt känna svedan av mästers plaggor.
Han kom också till fattighuset, inhyst hos en kvinnsperson som bar ett barn på armen. Hon fick snart heta Anna Lundgren, fast det var ingen mening med det.
Efter Lundgren fick församlingen sin första lärarinna. Hon drog in i den nybyggda skolan inte långt från korsvägen. Hon hette Bottilda Pålsson. Jag vet ingen som är henne lik. Hon hade ett gulblekt, tärt ansikte, skinnet blänkte och stramade över kindknotorna och håret vid tinningarna var inte mindre hårt åtdraget. Hon andades kort, hade insjunket bröst och bar alltid en böljande svart krinolinklänning och under det svarta silkesklädet hade hon en vit tresnibb, som något stack fram under den svarta duken över pannan.
Hon suckade mycket och spelade salmodicum och sjöng med en svag och pipig röst som ibland försvann i ett andetag. Hon var så kallad troende och skrämde mig mycket med sitt tal om de eviga straffen. Ibland kunde jag inte somna när jag tänkte på dessa möjligheter för en eller annan som hon låtit påskina kanske vore hemfallen åt ett dylikt öde.
Hon var min första lärarinna och jag fick en strut karameller av henne då jag i A.B.C-boken hunnit så långt som till tuppen. Jag fick en sitta efter till min stora förtvivlan för att jag stakat mig på altarets sakrament i lilla katekesen. En gång fick jag lugg då jag stickat fel på rödgrårandig strumpa till min bror Olof. Det var häluttagningen som vid mina sex, sju år var svår att göra.
Det gamla hus, som mina föräldrar flyttat in i, som var en tillfällig bostad, blev för alltid deras hem. Min far kunde inte utstå att i längden bo så trångt i väntan på en ny bostad. Sedan de stora uthusen blivit färdiga och ägaren något besinnat sig, reparerade min far huset så att det blev något trevligare.
Det låg något väl mycket tryckt mot kyrkogårdsmuren och mot norr skild från denna endast genom en trång gång, men åren gick i väntan på det nya huset skulle resa sig ett stycke därifrån.
Trädgården växte ut runt omkring med buskar, blomrabatter och gångar. Söder ut gick en lång gång längs häcken med höga björkar på båda sidor. In mot trädgården begränsades den av en jämnlöpande buxbomshäck. Upptill kyrkogårdsmuren lades sten, som bildade en terrass och här trivdes vårblommorna. Denna terrass slutade med en murgrönsgrotta omgiven av almar, som med tiden omslingrades av murgrönan.
Här i murgrönsgrottan, som var byggd av märkvärdiga stenar, hade jag en av mina lekplatser. I en sten med många urholkningar hade jag min handelsbod, det var mycket råkigt när murgrönan växte för mycket över den, men vanligtvis putsades den rätt snart igen.
Vid ingången stod två höga och vid foten vida stenar, som uppbar vars ett huvud. Den ena av dem var alltid fri från murgröna och den hade vi döpt till klockaren. Den andra var mycket övervuxen och den tyckte vi liknade prästen med sin långa kappa.
Kort före min fars ankomst till byn hade bönderna beslutat att låta kyrkan förfalla och flyttat kyrkans förmögenhet över till moderförsamlingen. På detta vis skulle slippa undan allt vidare underhåll av kyrkan. Åbornas beslut hade stöttas av den nye kyrkoherden. Han tyckte församlingen var liten, bestående av endast 140 personer allt som allt. Det var knappt lönt att fara den långa vägen uppför backarna varje söndag för en så fåtalig åhörarskara.
Min far tyckte att detta förhållande var tråkigt och hade gärna sett kyrkan stå kvar i brukbart skick, men det var inte mycket att göra. Innan den gamla klockstapeln revs, hade han hunnit ria av den jämte kyrkan. Han ställde även om att kyrkogården, som fortfarande skulle användas som begravningsplats åt Borrie församling, fick nödvändigt underhåll och att klockan skulle ringa in helgen varje lördagskväll.
Klockan var upphängd i före detta koret. Långskeppet och gaveln av tornet in mot kyrkan stod utan tak och dörrar, prisgivet åt förgängelsen. Murarna bestod av väl huggna sandstensblock sammanfogade med murbruk, som hållit genom tiderna. Nu, efter sjuttio år, ska den åter beläggas med tak och man påstår, att vår gamla kyrkoruin är enastående i sitt slag i vårt land. Den har ursprungligen varit byggd i anglosaschisk stil. Skulpturen och bården upptill tyder på detta.
Mina föräldrar planterade murgröna vid torngaveln och den har nu blivit ett stort träd, som också sett sina bästa dagar.
Resten av tornmurarna bildar en ned kulle eller vall upp mot gaveln och härifrån hade man god utsikt. Överst stod en bänk och runt om växte åkerbär i kalkbruket och i gruset. Vi barn lekte mycket inom och omkring den gamla helgedomens murar, men ibland kunde det väcka vår betänksamhet hela dagar. Till exempel då vi i någon nedfallande kalksten fann spår intrycka av snäckskal, blad eller dylikt. Hur vi än funderade, var det lika märkvärdigt för det. Naturligtvis var vi strängt förbjudna att röra klockan inne i koret, som var stängt med en grå dörr, men den stora nyckeln hänge på väggen.
Ibland var det intressant att titta in där i mörkret från solljuset och de vita väggarna utanför. Därinne stod bakom dörren på den gamla dopfunten av sten, den gamla pengastocken, järnbeslagen med kopparslantar i och så en hög majestätisk Kristusbild med tjock och mycket taggig törnekrona kring huvudet. Röda droppar föll med på bröstet, armarna hade fallit av och låg på dopfunten, som in sin tur var halvt gömd bakom gamla lämmar, som hört till kyrkan någon gång.
Somliga av mödrarna i stathusen brukade vi enstaka tillfällen skrämma sina barn med Kristusbilden och säga; ”Va nu snill ginast, annars kommer fräsaren och tar di!”
Vi var inte rädda för den, men jag kunde inte se på den länge, speciellt som där var så mörkt i vrån och vi snart nog alltid till sist sysselsatte oss med klockan. Den var ärggrön till färgen med en lång, latinsk vers ingraverad. Den hade för oss en egen ton, som jag än idag kan höra när jag vill, allvarligare och entonigare än andra klockor. Dess klang går till själens djup, den hör till snön på julafton och aftonstjärnan.
Vi lekte kyrkogård och hade en kopia av den riktiga nere i trädgården. Moster Hanns hund Solo hade den största graven, höns och kanariefåglar mindre. Alla var inramade med tegelsten och vi vårdade dem för det mesta varje lördag.
En gång ville jag se efter hur en död kanariefågel hade det. Jag hade lagt den i en blanksmörjeask väl i förvar, men fann till min förskräckelse asken full av små kryp och på länge vågade jag inte gå förbi min annars så kära lekplats.
Uppe på kyrkogården fanns förutom åkerbär och den lilla blå veronican även skrämmande föremål. Min far hade befallt att alla ben och huvudskålar skulle grävas ned under nyuppkastade gravar, vet jag dock, att gamle Glans någon gång lät dem ligga över natten och en gång såg jag några långa hårstrån på en av skallarna.
Tjänarinnorna sade, att människor som varit högfärdiga medan de levde straffades med att håret hängde vid så där hur länge den än låg i graven.
Ett besynnerligt tal av dem.
De var förresten så rädda att de aldrig vågade gå ensamma över kyrkogården när det var mörkt. En av dem fick en gång för sig att buskarna vid kyrkogårdsmuren var gestalter som spökade.
Nedanför kyrkan hade den gamla byn legat med sina stalldörrar vända mot en gemensam gödselstad. Det berättades att bönderna om morgnarna slog upp sina halvdörrar vid samma tid och hälsade ”God morgon!” och utbytte den första snapsen eller ”göken” (kaffe med brännvin). Superi och slagsmål var vid denna tid mycket i svang i orten på samma gång som arbetsamhet, uthållighet och enkla hedersbegrepp är något som man får ha i minne från vår gamla by.
Var den gamla byavägen gått fram syntes tydligt. Här växte det magrare säd och vi följde en ofta med nyhetens behag varje återkommande sommar, tänkandes på det som varit.
Rester av de gamla gårdarna fanns också och vi gjorde utflykter till Per Anders päronträd, Pils brunn och slånbären vid den gamla går där nu gårdsdrängen bodde.
Pär Anders päronträd
Buskarhejdan, ovanför InvattnagropenEn annan märgelgrav mot söder var full av vatten där det växte säv med stora borstar, som jag torkade ullen av och hade den sedan som fjäder i mina dockdynor. I denna grav var det djupt med vatten och mina bröder fick endast med särskild tillåtelse bada där. Jag följde då ofta med för att sittandes på sluttningen mot vattenytan se på gossarnas dykningar.
Inte lång därifrån låg grusgraven, som vi tyckte var gränslöst stor och vid med hela berg av grus inne i.
Längre ut mot Busjö mot Ågrens och Glans’ soldattorp fanns en igenvuxen, gräskantad liten grav med mörk vattenspegel. Småfisk trivdes där och bröderna sade att man även kunde finna kräftor där.
Den sjö vid smedens stuga belägna var pojkarnas vanliga badställe. Bakom den fanns återigen en torrlagd grav. Där bodde harar och smultron fanns i mängder, jämte hela små områden av styvmorsvioler och ranuculus mm. Man kunde hämta långa repor fulla med smultron därifrån och vackra vildbuketter.
Så hade vi österut den största märgelgraven med en mängd stora stenar i mitten. Snett därifrån, norrut, låg den stora stenen inte långt från den gamla vägen. Den stora stenen trodde vi nådde djupt under jorden och så långt ögat kunde nå. Den är i själva verket större än den låter sig sprängas bort. På den hade den gamla byns ”brydestuga” stått.
Rakt österut genom markerna kom man till Granet, en inhägnad, mörk grandunge mitt ute på fältet. Kom man utifrån och dit in tyckte man att där var förskräckligt mörkt och svart. Inifrån de mörka skymmande träden hördes rassel av fågel- och djurliv. Spår av sönderrivet villebråd samt döda fåglar i sin fjäderskrud påträffades. Från den mossiga lilla öppna platsen i dungens mitt hördes kuttrande duvor och flaxande vingar av vildfågel, som skrämts av de tillfälliga inkräktarna.
Det var en lång, ovan resa att ha varit därinne och så olikt allt annat.
Åter stående på slätten bländades ögonen av det alltför starka solljuset runt om i den vida världen till vilken vi återvänt.
Hängebjer var vår favoritvallfartsort. En hög, vidsträckt kulle, ja, ett berg på slätten med högsta toppen och två lägre kullar. Ett vågat företag var det åtminstone för mig att klättra dit upp, helst ville jag gå omvägen då syskonen stormade uppför branten. Väl kommen upp var utsikten överväldigande, man såg över nästan hela Skåne, från Sanhammarens fyr till Romele klint. Aldrig sedan har jag funnit mera skönhet eller rikare innehåll under himmelskupan.
Hängebjer
Utfartsvägen från Stora Herrestad till Borrie. Långt fram i bild syns Tinghällorna och Skräddarebacken
Till sist vill jag nämna utfartsvägarna.
Den första lilla obemärkta avtagsvägen gick till vår älskade stora mosse, här kunde man hitta åtskilligt nytt och gammalt. Stenåldersbyxor och svarta ekstockar kom fram i dagen vid torvupptagningen. I vattensamlingen sprattlade gäddan, vildänder samlades gärna där och tranan flög över innan hon övernattade i en däld strax bredvid.
Vid midsommartid var floran rikast med förgätmigej i oerhörda massor. Höjande sig från mossen låg ”Tinghällorna” med Robertsdals ”gäre” på sin rygg. En gång hade väl mossen varit sjö med sluttande, skogsklädda stränder. Vi tänkte därvid på skrammel och vapengny.
Utfartsvägen gick till Ystad, vår närmaste stad, och man for över Skräddarebacken och Herrestadsbacken. Mellan dem låg Hohatten, en dalsänka, där en huvudlös man sades springa nattetid.
Längre bort åt motsatta hållet såg man Galgbacken och då man sedan åkt genom Stora Herrestads bygata, låg på höger hand tre stora ättehögar, fågelvägen inte så lång från Tinghällorna.
På vägen till Högestad låg två gårdar som hörde till vår by. Den ena av dem låg skyddade mot nordan av en hög backe. Framom den gick ett bäckadrag, som stod i förbindelse med ”invattnagropen”, vilken gick norr och väster om våra ägor. Det var roligt att följa detta vattendrag och en bit ovanför det växte på sina ställen Primula farinosa och ulliga grästuvor stod tätt i sankmarkerna mellan hasselsnåren.
Kratt och småskog bildade här en övergång till den väldiga skogsrand som begränsade horisonten åt detta håll. Viporna höll till här.
Om kvällen såg alltsammans ut som en stor blå sjö och aldrig har jag sett solen gå ned vackrare än här. När allt höljdes i blå dis, väderkvarnarna, gårdarna och de oändliga vidderna. Ibland tycktes det som om grodorna sådana aftnar låg i ring runt cirkeln, kväkande sina två toner, som påminna om andetag.
Det tycktes som om hela jorden sjöng och andades innan solljuset helt försvann i den blå dimman.
Vände man härifrån ännu en gång blicken bortåt utfartsvägen mot Ystad, syntes havet glänsa fram, förande blicken och tanken ut över vida världen, långt bortom den hemvanda lilla vrån.
Den första delen är nu klar och vi fortsätter vår resa i Borrie och berättelser om Hannas familj i nästa del.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar