Lite om folket på Borrie gård 1869-1904

Till gårdens brukning var anställda sju stadigvarande familjer; en gårdsdräng, två ryktare (ladugårdsskötare) samt fyra statkarlar eller kördrängar. Dessutom sköttes stallet av en ogift stalldräng, som gärna ville heta kusk, eftersom han körde vagnhästarna, men denna fåfänga ogillades av min far. Det fanns även en yngre karl, som användes till allmän handräckning och en ”höre”, som hade som uppgift att se till fåren och vakta gässen mm.

Ett par daglejare, anställda för längre eller kortare tid med eget kosthåll, hörde till det mera varierande inslaget av gårdens personal. Extra folk till bärning av skörden och potatisplockning fanns alltid att få från en del husmän i Bussjö by. De fick ett visst mått potatis satt i vår jord mot sex dagsverken i skördetiden. Dessutom hade de att vänta del i den stora skördefesten i september.

Festen började med att en spelman klämtade på en fiol framåt ettiden på dagen, sedan över hundra stora smörgåsar packats ned i en stor korg och alla övriga tillredelser var i full gång.

Den gamla logen, ett tomt sädesmagasin i två avdelningar, kläddes med blommor och grönt, här samlades folket med barn och blomma.

Klockan ett stämde spelmannen upp och så tågade alla upp till boningshuset för att bänkas till festmåltiden. Den bestod av buljong med grönsaker och klimp samt kokt oxkött. Som åts till soppan. Därefter kom lutfisk med senapssås och potatis och till sist vankades risgröt och mjöl, dessutom öl och dricka.

Dansen började strax därefter med vals, polka och ”svingedans”, som inte ens 80-års gummor, klädda i träskor, inte ens drog sig för att pröva. De gammaldags kjolarna stod ut och bildade en vid krets omkring dem.

Glädjen stod högt i tak och den gamla kadriljen var höjdpunkten med sina många turer.

Fram mot kvällen blev det kafferast och klockan tolv avslutades festen med utdelning av de stora smörgåsarna på fint bröd med tumstjocka ostskivor. Brännvinssup togs före måltiden och vid några andra tillfällen med sockerbitar till. Det fick inte bli för mycket, de var i förväg ransonerade, men gårdsdrängen, som hade hand om utdelningen, gjorde ibland mannamån så att en och annan kunde bli lite dragen. Senare vid smörgåsutdelningen, kunde man få se dem, på ostadiga ben, utföra brännvinsdansen. Två, mot varandra, figurerande manspersoner med tummarna instuckna i västens armhålor, bands vi rytmen, som jämt stegrades av spelmannen. Till det yttersta ansträngde de sin förmåga att balansera belastningen och uttrötta varandra och den uthålligaste fick naturligtvis åskådarnas bifall. Det var en bild av hedenhös.

Före skördefesten kunde man ibland möta barn, förväntansfullt sjungande: ”Imorgon är det höstagille!” Under festen lekte de utanför på gårdsplanen.

Under julen, trettonafton, var det också en fest, men då endast för statfamiljerna. Då bjöds smörgåsmat, sylta, rödbetor, lutfisk och potatis, risgröt samt klenäter och sylt. Till sist kaffe med dopp, då mannarna efter tidens sed fick var sin toddy. Barnen bjöds på äpplen och karameller och mina föräldrar satt en stund inne och sällskapade med gästerna, vilket inte förekom vid höstgillet.

På den tiden var inte människorna bortskämda och det var en oerhört stark feststämning rådande, alla sorger och bekymmer var för ett ögonblick som bortblåst och allas ansikte sken av belåtenhet.

Till hemmets skötsel var fyra tjänarinnor anställda; köksa, städerska, hjälppiga och brygghuspiga, den senares titel kom sig av att allt öl och dricka bryggdes hemma. Tre av flickorna mjölkade, men på senare tid, då vi endast hade tre anställda, ersattes mjölkningen och brygghusets skötande genom en av statarhustrurna. I kosten vid folkets bord satt stalldrängen, en något yngre man samt en ”höre”. Den sistnämnde i konfirmationsåldern, som ett par gånger i veckan högeligen plågade sig med att läsa katekesen och psalmverser utantill.

Bland dem minns jag Nils Addesen, gamla Agdas son, som senare blev en duktig karl, men på den tiden var ganska trög. En dag frågade han alla, som han mötte på vägen; ”Här e väl ingen som set fååren idag?”. Han hade förlorat hela sin fårhjord ur sikte.

En eller två daglejare fyllde ut de luckor på arbetsfältet som kunde uppstå. Bland dem fanns en inställsam gammal gubbe, som så snart han såg min far i någon dörr, beskäftigt började flytta kvastar och skovlar för att se ut som fliten själv. När han pratade med mina bröder anslog han gärna en fin ton. En gång då han hörde Edward öva sig på flöjt sa han; ”Jag tror det blåses flykt idag.”

De fasta arbetarna bestod av sju familjer och jag nämner några av dem i all korthet.

Gamle Per Andersson var förste ryktare i många år, tills krafterna tröt. Han bar ofta i sin hand en stång med ringar, sammanbundna vid en käpp. Med den skramlade han för att sätta sig i respekt hos djuren och de elaka tjurarna, inte för att han behövde dessa hjälpmedel eftersom hans tordönsstämma var tillräcklig för att sätta skräck i både djur och människor.

Han var storväxt och imponerande och en bottenärlig natur. Hans hustru, Elna, måtte ha tröttat den fåordige mannen obeskrivligt med sitt prat och narrigheter.

Av bröderna Storm, Anders och Nils Andersson, var den förre i tjänst under hela tiden min far hade gården. De var ett märkligt brödrapar, inte alltid vänner, men efter ”bläcka” i Ystad, då Nils tagit in alldeles för mycket, så att han stupfull låg i en av hästspiltorna, skyndade sig brodern då husbonden syntes, att slänga ett fång halm över sin brors elände. Tyvärr, i hastigheten, glömdes benen bort. Min far låtsades denna gång inte om vad han sett utan lät nåd gå före rätt.

Anders var vården varmt tillgiven, men han hade en oförvägen mun. Som förste kördräng ansåg han sig ha de bästa hästarna, ingen annan än han själv var värdig att köra dem. Dessa hästar var av Hannoverstyp men gråvita till färgen. Vid höstskördningen var han självskriven till att mata tröskan inne på logen. Vid ett sådant tillfälle måste doktor i hast hämtas, vagnhästarna var tillfälligtvis borta och det blev ingen annan råd än att en av de andra drängarna fick ta Anders Anderssons hästar och köra iväg.

Då doktorn och drängen på hemvägen kommit mitt för västra logdörren, hade Anders hoppat ned från sin plats vid inläggningsbordet och stod mitt i porten full av vrede och gormade; ”Ska svin också aga etter gråa ög!”.

Egentligen hade han ett gott hjärta och räckte gärna en hjälpande hand åt ensamma hjälpbehövande i det närbelägna fattighuset. Hans hustru Karna var stor och tjock och i högsta grad flegmatisk och godmodig. Deras båda flickor hette Hanna och Maria, precis som vi två systrar. På senare år tog de på sig att uppfostra ”Karna Klockares” son, som ingen far hade och de tog den lille, som modern ville förgöra, i sin kärleksfulla omvårdnad tills han var mogen att stå på egna fötter.

Nils Andersson var mera sävlig och hans hustru Kersti var raka motsatsen, en rörlig och ordningsam människa. Deras två barn, Sven och Kersti, kom tidigt ut för att tjäna. En tid hade Nils Andersson stalldrängstjänsten, far hade tröttnat på att ha ogifta stalldrängar.

Ett par av dem hade han skickat till körskola, men då de kom därifrån var de av högfärd alldeles obrukbara för vårt enkla hem. Fastän far bekostat deras utbildning fick de rätt snart söka sig högre upp. En av dem, Mårten Frank, kom i kungens stall. En dag uppenbarade han sig snören och galloner och bad att ännu en gång få köra för far. Ja, men, inte i den kostymen, sade far. Jag vet inte om han i det stycket fick sin vilja fram, men det är föga troligt.

Nils Andersson hade emellertid stalldrängstjänsten i många år. Till sist såg han inte så bra, en gång for han ned i ett dike med båda hästarna, men både han och de hade turen att komma upp igen oskadda.

Han kände alla hästar i trakten och genom dem visste han också reda på alla han mötte på vägarna. En gång då han körde för min syster Maria på hemväg från Ystad, kom en vagn med ett par skinntorra hästar skramlande förbi. ”Vem var det?” frågade Maria. Nils såg efter dem och sa med dov röst; ”Det var faen!” ”Åh det kan jag väl aldrig tro att han är ute och åker idag.” ”Nä” sa Nils, ”men jag kunde inte veta vem det kunde vara.”

På gamla dar köpte både Nils och Anders egna hem med ett litet lantbruk till. Men den lilla lön folka hade då, var det förunderligt att de kunde spara ihop till sådana köp utan någon vidare skuldsättning.

Kersti Nils Nils var vår hjälpreda vid alla utomordentliga tillfällen som bak, tvätt, storstädningar och annat som var för handen av en eller annan orsak. Hon kom som ung i tjänst hemma och stannade i sju år. Då for plötsligt rapsus i henne att hon skulle gifta sig. Men hon hade valt fel person, för han, den utvalde, hade redan en av medtjänarinnorna till fästmö, Johanna Böker. Kersti tog då Nils Nilsson, en stilla välmenande man, som verkligen blev en av rätta sortens trotjänare med tiden och höll ut så länge han orkade.

Om vi ropat på hennes hjälp mitt i natten, skulle hon glatt ha stigit upp och hörsammat kallelsen. Hon brukade säga; ”Det är ente å annat än kaffe och arbej som jag har min hälsa!”

Rättaren eller gårdsdrängen som han kallades, Jöns Larsson, var en av de bästa på den platsen, som far haft, och han stannade i många år. Ärlig, gladlynt och arbetsam var han mycket i min fars tycke, även om hans ordningssinne inte alltid var det bästa.

Hans flit räckte till för så väl husbondens arbete som hans eget. På lediga stunder brukade han göra träskor åt folket vida omkring och ibland såg man honom ha detta arbete bredvid sig samtidigt som han vid tröskning eldade ångpannan. Jag tror, att han arbetade ihjäl sig och till stor sorg och saknad öppnades åt honom en som man kan tycka för tidig grav.

Han hade en stor barnskara, som man ofta såg följa honom i en lång rad över gårdens gräsplaner. Ingar, hans hustru, var en ståtlig kvinna, men jag tror trots de mjuka flätorna kring hennes huvud, att hon var något hård.

Hon gifte om sig rätt snart med sin svåger och flyttade från orten.

En av våra sista stalldrängar var Måns Harvidsson, gift med Elna, som var dotter till en skogvaktare. Harvig, som vi kallade honom, hade varit betjänt och farit omkring på olika herrgårdar och till och med varit utomlands.

Hans karaktär lämnade i övrigt mycket att önska, men han stannade det oaktat i flera år. En stor barnskara växte upp omkring honom och alla hade märkliga namn, William, Hoffgard, Arne, Golge, Gregor Bogislaus, Letitia, Umberto. Hans yngste son föddes hemma och min far tyckte att Harvig denna gång kunde ge sin son ett svenskt namn. ”Ja då får han heta Måns efter mig.” Så blev det.

Tre av pojkarna tog värvning. En av dem for med den lilla skara svenskar, som hjälpte till att hålla efter rövarbanden i Persien. Han skötte sig väl och steg högt i graderna.

Vid stensprängning, utdikning och grundläggning anlitades soldaterna Glans och Ågren. De var parhästar i allt sådant arbete, den ene lång och smal och en smula filosofisk, den andre tjock med ett brett ansikte, flegmatisk, trög och godmodig. Ågren kunde i ett drag tömma en halv lägel dricka på en tio, tolv liter. En ren orimlighet.

Till sist råkade de två bli ovänner till oförsonlighet, ingen kunde utgrunda orsaken. Då de var grannar, husen låg ett stenkast från varandra, kunde man inte fatta att det höll i sig in i döden.

Jag vet inte om torpen står kvar men de är i så fall inte längre soldathem.

Detta var den sista berättelsen från Hannas hemtrakter på den tid det begav sig. Vi fortsätter att följa henne, närmast,hur hon kom att stanna på Tagel, på ett par resor utomlands och därefter hennes år på Tagels Gård i Småland. Mycket nöje!

Vandringsmän på skånska slättbygden

En gammal skånsk gård




”Runken”

Han kom en morgon framåt vårsidan vid sjutiden och man vaknade plötsligt och oförväntat vid att höra strängarna på en fiol röra sig i munter valstakt. Samtidigt hördes ett tyst tassande och ofrivilliga dunkningar mot golvtiljorna i folkets rum.

Det var våra fyra tjänarinnor, som tog sig en svängom på morgonkvisten och de dansade i strumplästen, för att de inte skulle störa dem som ännu sov.

”Runken” hade kommit.

Familjefar till många barn gjorde väl sitt till att han större delen av året var still i sin torftiga stuga. Men vandrarlusten tog ut sin rätt, sedan snön smält och när aprilsolen lyste över fälten, och då måste han ge sig av ett slag från skogsbygden, där han bodde, ut på den i vårdis simmande slätten.

I mitt hem brukade han spela några dansmelodier för att få en stadig frukost, som för folket på den tiden, bestod av hel spicken sill, potatis, flott, grovt bröd och tjock grädde.

I stället för kaffe serverades det ölsupa, dricka och grovt bröd sammankokt, tillsatt med lite tjock mjölk. Det var värmande och smaklig dryck, om man vant sig vid den.

”Runken” hörde till det slag av fattigfolk, som ännu fanns kvar här och var i bygderna och som hade för vana att äta på förlag. Han tömde ett stort lerfat med potatis, lika stor mängd tjocka skivor av grovt bröd, allt ätbart på bordet försvann. Han åt för fem, tackade och gick, för att nästa år vid samma tid återkomma lika regelbundet som årstidens växlingar.

”Blinga Maria-an”

Och så var det ”Blinga Mari-an”, som gick ärenden åt Åsumspågen vissa dagar i veckan. Hon for den långa vägen mellan den 50-årige undergöraren och någon av hans patienter.

Varje söndag fanns hon i kyrkan, under hela predikan stående upprätt i bänken, vaggande kroppen sakta fram och tillbaka, upprepade bibelspråken halvhögt och då och då utstötande en suck eller ett stönande som i vånda.

De icke seende ögonens vita vände sig för det mesta oroligt under de halvslutna ögonlocken. Munnens överläpp drogs uppåt till en darrande trekant, ansiktet, på en gång förklarat och stelnat, såg ut som hos en, den där i vaken dröm mottager en benådad uppenbarelse.

”Ola Krykk”

”Ola Krykk" brukade komma en vacker vårdag, då vägarna var halvtorra och barnen hade börjat med att rulla skyttel eller kasta boll.

Han satte sig gärna i ett dike eller halvstod med ryggen mot en stenmur, ena kryckan gled nedåt, han hade alltid något att sälja, som han måste plocka upp ur en påse som hängde på bröstet.

Skam den barnunge som stal kryckan ifrån honom, ibland kanske bara på lek, men ett vemodigt, tärt ansikte med klara, milda, förebrående ögon följde ostyringen och kom snart nog få de kringstående barnens skratt att tystna.

”Ola Krykk” var givmild och gav gärna åt någon för intet. Förlägenhet att inte säga tack tyngd en gång den lycklige mottagaren till en av hans skönt arbetade och mångfärgade bollar.

Till kvinnorna sålde han räckepinnar till deras vävar, som skulle blekas av vårsolen.

Ungdomen lyssnade gärna till hans många visor mestadels av sentimentalt innehåll, föredragna men en tvåtonig, darrande röst.

Vi barn brukade följa honom med ögonen så långt vi kunde, när han på hemväg hasade sig fram på sina kryckor, till ett trångt litet kyffe i ett fattighus. Det föreföll ändå som om han tog markernas solmättade doft och mötet med människorna med sig dit.

”Långe Lars”

”Långe Lars” gick vägen fram, vilt svängande en järnkäpp, han såg alltid omkring sig något djur som han måste freda sig för.

Man betraktade honom på nära håll helst genom den skyddande glasrutan, där han närmade sig tjänstefolkets rum med tussilago eller andra vårblommor instuckna runt brättet på en kullrig hatt.

Ett par tunga grå och eldröda påsar svängde på hans rygg och föll turvis från den ena sidan till den andra, då han lyfte sin tunga fot, omvirad med trasor till över en halv alns längd. Benen var omlindade på samma sätt med röda, blå och grå trasor, det ena byltet ovanpå det andra. Foten var sedan beklädd med jättelika, järnbeslagna träskor, som ekade mot stenläggningen vid varje steg.

Han gick framåtlutad, ansiktet var stort och grovt. Bredare nedåt beredde det plats åt en stor, fyllig mun, som alltid mumlade halvhögt. Ett par kisande ögon plirade, stundtals blinkande för dagern och då ryste vi barn av förskräckelse.

Det var också en onaturlig längd mellan näsan, munnen och hakan, som ingen annan människa bestod sig med. Han talade gärna i siarestil så här; ”Si en världsdel haver fallit neder uti Österrike.” ”jag vill bespotta Tsar Peter med en stor bladda,” eller ”Jag skall predika, så att tallrikarna skola dansa på Månstorp och alla gamla kärringar skola rista på sina huvuden.”

En liten flicka tyckte en gång synd om honom och ville ge honom några krusbär. Det skulle ske helt omärkligt, hon stod länge och väntade vid grinden utåt vägen bakom avenbokshäcken med syskonen. Krusbären var varma i handen, hjärtat klappade och i det ögonblick då han skred förbi med förbannelser och svängande järnkäpp, vågade hon inte lämna den skyddande grinden utan slängde på måfå krusbären mot honom. Där låg de nu osedda och onjutbara i byvägens damm.

Mina bröder såg honom dock en gång på gott humör, fri från sina lidanden. Han satt i ett dike vid vägen i hällande regn. Både yttre och inre orosstiftare lugnades väl en stund av vätan, han sjöng;

”Linden den bär löv och löven falla av, men jorden bär alla gröna skogar.”




”Karolina Lundkvist, Loppan”

Vid bläddrandet i en gammal skissbok fann jag även denna skiss, och den följer då i raden av de människor jag skildrat från livets skuggsida.

Ofta såg vi henne i folkets rum, drucken vandra upp och ned, högljutt svärande, förtäljande sitt livs historia, som jag inte vill skriva om här. Den handlar om förnedring till bottnen, med minnet hägrande, lyckliga barndoms- och ungdomsdagar.

Karolina Lundkvist, kallad ”Loppan” för sin hoppande gång, kom från ett någorlunda bra hantverkarhem i Ystad. Nu strök hon omkring på vägarna, sov i diken eller på krogarna.

En julafton kom hon spik nykter till mitt hem, satt tyst och ruelsefull nere vid dörren. Tjänstefolket kunde inte få ett ord ur henne. Min mor letade upp linne och kläder åt henne och hade inte hjärta att släppa ut henne i vinterkölden igen, utan lät bädda en säng åt henne. På morgonen försvann hon lika tyst i stor hast.

Vi barn var djupt gripna av hennes tysta sorg, som vi inte helt förstod.

I våra dagar har stor upprensning skett på landsbygden och de flesta vandringsmän måste hålla sig stilla på ålderdomshemmen, där de får bästa tänkbara vård, eller också hålls de efter på annat sätt. En förbättring, som inte nog kan lovprisas.

Människor som uppehöll sig med allmänt tiggeri var en svår tyngd för folket i bygderna i gångna tider och sätten var många. Somliga gick omkring med björnar, ibland ett par tre stycken, bundna med grova järnlänkar. Stående upprätt flyttade de sig i en cirkel, och efter den dansen fick de stackars djuren en skål mjölk, och deras förare begärde slantar.

En man minns jag, som kallades ”den skånske höken”. Det hade funnits en tid, då han haft gott om pengar och drivit storhandel med kreatur, men nu vandrade han omkring med en viss överlägsenhet i sitt sätt. Han stal vad han behövde för sitt livs uppehälle. En dag sålde han i ett soldattorp deras eget lingarn, som hängde till blekning bakom stugan, grep en höna, som hustrun fått steka åt honom, först senare upptäcktes misstaget.

Jag vill inte trötta ut er med uppräknandet av alla dem, som hade landsvägen till sitt hem, för det fanns alltför många kringvandrande. Men vid jultiden gick fattiga barn genom byarna, förande med sig en stor julstjärna, minst en och en halv aln i genomskärning och ganska bred. Den stod på golvet och svängdes runt med ena handen. Över det hela var den prydd med färgrika bilder ur Jesu liv, från det ljusomstrålande barnet i krubban, tills han med törnekrona och gloria kring sitt huvud dog för mänsklighetens synder skull.

Ord till sångerna, som sjöngs, minns jag inte men början till en melodi till en av dem gick så här;


En gång årligen hade byns drängar en stor fest med dans, brännvin och kokta ägg, ibland råa. Till festligheten hörde ofta ett eller annat slagsmål. De bjöd var sin tärna, och festen stod några dagar efter Valborgsmässoafton. Denna kväll drog de kring bygderna, samlade in slantar samt ägg, lagrade ovanpå varandra i en stor ”agnakorg”, som några småpojkar snarare drog än bar mellan sig.

En munter dragspelman och en skicklig fiolspelare ackompanjerade sången, som lätt rätt nätt om de anlände tidigare på kvällen, men efter hand hördes den hes och skrålig. Sommaren sjöngs in och vi barn sprang lyssnade utåt vägen och tjänarinnorna gick från och tills, spanande genom förstugudörren.

En kylig kväll med genomskinlig luft, som svalkade våra heta kinder, en klar aftonrodnad vid horisonten och späda ljusgröna skott på måbär och krusbärsbuskar väckte en aning om kommande sol och grönska.

Hundarnas skall från när och fjärran ekade och gav en viss oroa samt förväntan, men vi måste gå i säng senast klockan tio, och vi vaknade vanligen först vid tolvtiden vid sångens egendomliga rytm.

Det var som om naturen själv sjöng. Fiolen klämtade, dovt och underligt lät det i vårnatten genom de stängda fönstren. Vi sprang upp men fick inte gå ut, såg vi genom rutan oredig massa gestalter. Melodin sjönk alltid ner med dunk i slutrefrängen.

Orden i majvisan är allmänt kända och så här går den;









Denna berättelse är skriven av Hanna till Adelheid von Schmiterlöw på Tagel 1939

Moster Kristina

Moster Kristina var en logiskt konsekvent människa som få.

När jag tänker mig kring i min bekantskapskrets vet jag ingen, som i sitt liv som hon förverkligat med nästan krass sanningsenlighet principer och livsföring, Hon var lagd så att när hon ansåg att hennes sinnesfrid och böjelser mådde bättre av ensamheten, så proklamerade hon denna som högsta lag för sig och tog den med alla dess nackdelar, vad än yttervärlden än hade att invända.

Yttervärldens skandaler, dess lokalintriger och skvaller ville hon leva utanför, alltså hade hon inget annat val i det begränsade lilla samhälle, i vilket hon levde. Umgängesformerna i detta brukade hon benämna ”deras fina politik”, som hon avskydde och föraktade sedan hon genomskådat bevekelsegrundernas själviskhet och litenhet.

I sin självständiga verksamhet som småskollärarinna drog hon sig därför bekvämt ifrån världen och skapade av sin lilla våning en värld för sig. Man satt trevligt i den lilla soffan i det salongsaktiga, större rummet, därifrån såg man bort på en rätt stor tavla, porträtt av Mozart över pianot. Där hängde även ett kopparstick också föreställande Mozart spelandes för hovet i Wien. I sängkammaren skymtad en teckning i svartkrita som hon hade gjort själv. Även på pianot stod några mindre landskap inom glas och ram. Vid systerbarnens besök togs det fram tekoppar med ”till en snäll gosse” och ”till en snäll flicka” på.

Lediga stunder tillbringade hon med att brodera utsökt vackra dukar och annat i vitbroderi. Detta blev på äldre dagar en inkomstkälla, som jämte pension och räntan av en liten förmögenhet fullt betryggade hennes existens, en lycka för henne eftersom hon inte ville besvära sig med att ge åt andra och inte heller tvingade henne att ta emot något.

Detta var en av hennes principer, som hon ofta uttalade.

Under ferierna brukade hon ändå ta sin systers och svågers gästfrihet i anspråk och var då i vårt hem en vecka eller fjorton dagar. Hon var mycket rolig, slagfärdig och kvick i repliken, spelade gamla valser med schvung. Det blev en viss hemtrevnad då hennes ansenliga, flegmatiska kroppshydda sent på morgonen seglade in till frukostbordet. Min mors oro blev vid denna tid var tydligt märkbar, om min far eller någon av bröderna ännu var kvar i matrummet eftersom samtalet kunde leda till mer än intressanta diskussioner, det kunde bli riktiga bataljer. Horisonten kunde plötsligt förmörkas, ifall samtalet kom in på vissa farliga områden och kom det till explosion blev hela dagen fördystrad och glädjen av besöket något delad.

Hon avskydde nämligen männen, som hon påstod hade tillskansat sig en orättmätig härskarställning i universum. Vi kvinnor och i all synnerhet min blida mor, var slavinnor, vars självuppgivelse utnyttjades på ett upprörande sätt av skapelsens herrar. Hon för sin del tog hellre ensamheten, för att som jungfru dö i oberörd självständighet.

Alla speglosor och invändningar mot denna ståndpunkt återstudsade mot det pansar som utgjordes av hennes eget livs samstämmighet med hennes åsikter. Min far brukade avfärda det hela med att säga till oss att det kom sig av att hon inte blev gift med den hon ville ha. Vi visste ju mycket väl att det var så. En mångårig böjelse, som hade varit besvarad, för en ung prästkandidat, som var informator i mitt hem för mina båda äldsta bröder, hade av okänd anledning blivit avbruten eller runnit ut i sanden. De hade i många år brevväxlar och bytt porträtter tills han en dag gifte sig med dottern till den präst där han var adjunkt i huset. ”ja”, sa min far ibland, ”det hade väl inte varit så gott att vara gift med Kristina, som är så stridig”! För min del tror jag inte att den unge kryllhårige mannen och självintagne prästkandidaten hade varit den rätte mannen för henne.

De sista tio, femton åren tillbringade hon i ystad, sin födelsestad. Här där hon inte stod i någon form av beroendeställning gentemot människorna, kom hennes inre jag till sin rätt, ja, jag måste väl säga till en viss blomstring. Ensam i sin cell, som jag kan kalla hennes lilla lägenhet, vilken var nätt och prydligt iordninghållen av henne själv, levde hon med sitt handarbete och sina drömmar. Allt mildare skådande ut över den verklighet, som hon inte längre brydde sig om och som inte kunde sarga och nå henne längre. Livet tillförde henne ljusglimtar. Hon uppskattade det fina, eleganta och sant bildade hos människor med verklig förståelse. Hon trodde sig finna, att de stundtals kunde uppge sin ”fina politik” för det allmännas bästa.

En vacker sommardag i augusti samlades några av mina syskon i det gamla hemmet, och de kom överens om att det skulle vara roligt att uppliva gamla minnen och ha gamla moster med i kretsen.

Hon hämtades med vagn och följde gladeligen med, trots att hon hade lite ont i sin arm. Det blev en solig dag, min syster såg henne besöka gamla minnesplatser, hon talade om mina föräldrar och utropade gång på gång hur skönt alltsammans hade varit och var. Man skildes åt framåt kvällen, då moster helt plötsligt blev illamående. Mot hennes vilja flyttade min syster sin säng in i hennes rum för att vaka, och på morgonen beslöts att tillkalla doktor för att sedan forsla henne till lasarettet, hon vill inte ligga någon till last med sjukvård.

I väntan på transport och medan hon klädde sig, lutade hon plötsligt sitt huvud mot min systers axel och dog.

Vi båda flickor hade alltid varit helt i hennes tycke, och ingenting kunde i detta ögonblick ha varit lyckligare för henne än att ha min syster i sin närhet. Hon såg så lycklig och strålande ut där hon låg i sin kista att de få kvinnliga medlemmar, som var med vid begravningen, klädde sig i vitt istället för svart denna heta sommardag. Så fick hon inte, som vi så ofta befarat, sluta sitt liv i ensamhet utan i den lilla släktkrets, där hon under sitt livs långa arbetsdag tillbringat sina fristunder och högtidsdagar i känslan av att var i sitt hem.

Ett av min sista starka minnen av moster Kristina var en vårkväll i Ystad. Vi gick på Norra promenaden, det droppade av träden en fuktig, halvljum vårkväll, det kunde hända att näktergalen ville slå och så satte vi oss på en bänk. Min moster deklamerade gluntarna med känsla och övertygelse, den ena strofen efter den andra. Det gick så in i den nordiska aftonstämningen, så jag kan inte så säga. Hon kunde en oerhörd mängd poesi utantill, äldre och yngre skalder, vad man behagade, men hon drog fram detta endast då stämningen var där, och man kunde inte förmå henne att när som helst på begäran att ge av sin kunskap.

Barndomsutflykter

God fortsättning på er alla!

Nu fortsätter Hanna's berättelser med vackert beskrivna barndomsberättelser. Dessa skrev hon 1942 på Tagels Gård. Mycket nöje!!

Då jag ofta ser på Agnes Wieslanders oljemålning med motiv från mitt hem, Store Mosse och Tinghällorna, går tankarna till min barndoms marker, där jag tillsammans med min äldre bror Edward vandrade.

Hand i hand strövade vi ut ibland på långtur till Hängebjer och Tinghällorna som låg alltför långt bort för mina korta ben och svaga krafter. Edvard fick många gånger dra mig efter sig, som en pråm, som bogseras in.

Med händernas fasta grepp i hans rockskört och med kängorna ibland leriga upp över skaften fortskred hemfärden inte så förväntansfull som utfärden varit. Det kunde hända att lite bannor vankades vid hemkomsten då någon utav tjänarinnorna drog av skor och strumpor.

Dessa färden var likafullt oemotståndliga och vi gick iväg så fort vädret var någorlunda lämpligt. Vägen till Store Mosse gick nedförbacke men ett mellanstycke av vägen var rak och hade inget av intresse, endast några små röllekor eller prästkragar vinkade vid vägkanten.

Vid ena sidan ute i åkern var en fläck med tussilagoblad och vi måste stanna och avsky dem för att de ansågs mycket farliga i en välvårdad träda.

Sista vägbiten stupade brant ned mot mossen och innan vi satt i språngmarsch nedför denna bit brukade vi hämta andan och skåda ut över ängen och mossen. Den var så vacker med alla sina skatter som låg därnere.

Edvard samlade både blommor och insekter. En gång fastnade en liten gädda i håven där han låg utsträckt med denna i ena handen, hängande med nästan halva överkroppen ut över torvgravens mörkbruna vatten. Jag satt lite längre in på gräskanten för vattnet var djupt, dyigt och farligt att komma för nära.

Rester av gamla ekstammar sköt upp över vattenytan, multnande, rödbruna eller också svarta som ebenholts.

Ett stort fält av blå förgätmigej lockade bakom vattenspegeln. Här hade marken åter satt sig något och torkat ut efter de gamla torvupptagningarna och man kunde gå ut på detta gungfly endast från motsatta sidan och med allra största försiktighet plocka några av eftertrådda blommorna. Små ljusröda fläckar av tjärvblomster och gula och vita små blomliv skymtade här och där. Alltför långt ut var det inte rådligt att gå och bättre gick det att få lite blommor vid kanalerna, som gick längs hela mossen och hade nog så djupt vatten.

Uppåt sluttande, torra väggar mot vilka man satte spjärn med ena foten för att på så sätt få fäste när man med till hjälp av ena handen höll fast vid skräntens tuvor och grässtrån.

Tryggast var det ute på den riktiga ängen bland alla slags gräs, humleblomster, barsärkar (ängskrasse), smörblommor, fladdrande fjärilar, någon gång en apollofjäril och surrande insekter. Om allt detta skulle man med min syster Marias utrop kunna säga; orkestern var i full gång. Vinden, surret, fladdret och lärksången, de dallrande solstrålarna, allt förenade sig till knappt hörbara toner, som förnams med sövande välbehag.

Edvards jubelrop över att ha funnit ett eller annat intressant småkryp löste förtrollningen och gemensamt häpnade vi över ett nytt under.

Solen stod ännu högt på himlen, eftermiddagen var lång, vi kunde kanske fortsätta färden upp för Tinghällorna till Robertsdals ”gäre”. För mig var detta som en bergsbestigning, nästan mer tröttsamt än nöjsamt. När vi nådde höjden och steg upp på stenkammen (en kullrig mur av jord och sten, som var gräns mellan vår by och St Herrestads och Bussjö byar), såg vi en blå strimma av Östersjön och S:t Marias kyrktorn i Ystad skymta bakom sädesvångarna, vilka skiftade i olika förger och mötte horisonten och havet långt, långt borta.

Lite smultronrevor växte runt omkring oss där vi klev upp och ned på gärdesgården. Blåklockor, gul och vit måra, backglim, som man kunde smälla med, darrgräs och mossor omväxlande. Det kändes lite tungt i huvudet av allt solsken och det var tid att gå hem. En om väg över de vidstäckta klöverfälten, där det bar upp och nedförbacke. Eller också stannade vi för att se ned i en eller annan källa, som fanns i markerna, en liten stenlagd inte vidare djup brunn, som tog emot vattnet från dräneringsrören från åkrarna. Om ett sådant rör mynnade ut i en grop för att rinna vidare var vi tvungna att sätta os ned och begrunda detta lilla vattenfall.

Det var så litet men i fantasin såg vi väldiga vattenmassor falla från höjder som kanske var en aln, ack ja, mycket högre, många alnar! Vattendropparna gnistrade riktigt ståtligt och ett dån likt åskan mullrade, det hade Edvard läst i en beskrivning av ett vattenfall.

Hur roligt det än var att inbilla sig denna syn, skulle det nog ändå vara mycket roligare att få se det en gång. Det första verkliga vattenfallet upplevde jag vid de tre broarna, som går över ån vid Högestad, det endast obetydligt, men brusade över kullerstenarna och band syn och hörsel med sin förtrollning.

En gång senare minns jag en vandring till Fyledalen, även Olof var med. Det var en söndagsmorgon vi började vår vandring och vi hann inte hem förrän i solnedgången. Vi passerade de tre broarna vid Högestadsån, fortsatte uppför Benestads backar, där en mångfald små vattenrännilar letar sin väg ner till ån, som nästan tycks stå stilla nere i dalen. Stundtals kan man knappt skönja vattnet för säv och åkanneblad.

En övergiven skvaltkvarn låg halvvägs i ena backen och vattenhjubenranglet hängde ännu snett och grått fast vid en liten väggstump, vilken trotsat storm och underminering av snömassor, vår- och höstregn. Fyledalen är i minnet lika lugn som dess omärkligt glidande vattendrag. Ännu ligger krit- och kalkbackarna orörda, plogen gör fåror, liten går däröver och kor betar på dess gräs och klövervallar.

Om Edvard hade några rara växter med sig hem efter våra utfärder minns jag inte, men prästkragar och blåklockor var här jättar mot de vanliga. De flesta höjdsträckningarna i Fyledalen är skogsklädda och rådjuren har det lätt att från att ta ett skutt ut på ängarna lika blixtsnabbt åter göra reträtt in i det skyddande skogsdunklet. Här rinner klara källsprång upp, det frustar ut från en skreva och är härligt att dricka ur handen, pojkarna drack ur sina mössor, men jag tyckte vattnet fick en bismak av det.

Hängbjer var berget i min barndoms landskap, man såg det österut med sina tre kullar, en av dem var ganska hög sluttande utför i två lägre åt söder. När vi ställde färden dit, var vi tvungna att gå in på främmande mark och vi fick hålla oss i rågångarna mellan sädesfälten och följa diken, som förde vattnet från dräneringsrören vidare. Till sist uppnåddes stenmuren, som avgränsade höjden på alla sidor, eftersom den brukades till gräsbete och ingenting annat.

Gräset var avgnagt och blomfattigt, en källa rann sakta fram på östra sidan och bildade lite sankmark nere i hörnet vid stenmuren där lite kabbalök lyste mellan tuvorna. Uppe på höjden kunde man se skeppen på havet och ut över halva Skåne. Romeleklints blå höjder i dis och Sandhammarens sandfält lyste vita i solskenet. När vi blev äldre fick vi ibland låna fars kikare och då var det högtidsstund där uppe. Där darrade luften av intensivt ljus och lärkornas jubelsång förenade sig med den i en och samma rytm.

Vid hemkomsten tyckte vi att vi hade gjort en märkvärdig och minnesrik resa, trötta och fyllda av upplevelser somnade vi gott.

En tredje utfärd kunde gå till Skräddarebacken, här kunde man sommartid se kornblixtar över en liten strimma av havet vid synranden. Ingen boning syntes i förgrunden, endast vidsträckta sädesfält. I månskenet glänste kornvångarnas silvervågor svagt dallrande för vinden och en och annan lysmask glimmade till.

Grodorna kväkte sin vanliga sång som det tycktes runt om jordens skiva. Kornknarren snurrade i ängen nedanför backen på den sida som vette mot hemmet. Över Skräddarebacken gick vägen mot Ystad. Våra marker gick upp till backens krön på ena sidan av vägen, men på andra sidan låg en bit åker, vilken hörde till Herrestads klockareboställe. Detta ställe var mycket vanskött och den flammande av vallmo, blåklint och ljusröda, vita och gula inslag av allsköns blommor. Mitt på backen låg en gammal gärdsgårdsrygg och där frodades blåeld, kungljus, jordrök och backglim.

Man kunde vända blicken åt ett annat håll, sittandes vi en vägkant kund man mot väster i solnedgången följa de tunga vågorna av gyllene veteax. Raka och höga stod de mot horisonten, föga berörda av vindes led så lyste de med guldglans stilla över de vidsträckta fälten.

Det händer ibland att det man som barn upplever i smått får man senare se långt större skala. Jag tänker på att jag som barn i ett litet vattendrag, ”Invattnagropen”, som mest liknade ett brett dike, upplevt allt det och att jag senare sett mäktiga floders lynnesdrag. Deras mörka bråddjup, det glidande loppet och omkastningarna, all det gåtfulla i mörknande djup, dess genomskinlighet vid vadställena, de hastiga ljusfårornas vindklingar på ytan endast den klang saknades som de mäktiga vattenfallen kan ge och de toner som klingar i bergsbäcken, då den rasslar över stengrunden.

I dalsänkorna kunde vi uppleva ensamheten, ingenting fanns att sen förutom den solbelysta stubbåker över nyss skördade fält och skyarnas glidande skuggor över dem.

Deras spel av mörker och ljus över åkrarna och de av denna växelverkan oanade färgerna kunde få oss att stå stilla en lång stund, alldeles ensamma mellan himmel och jord, med den trygga känslan av att likväl vara hemma.

Jag önskar mina läsare en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År.

Efter helgerna kommer nya berättelser om Hanna och hennes liv.

Från morföräldrahemmet del 3

Barndomsminnen från min mormors sista hem i
Mossby 1877-1879

Vägen mellan Öremölla och Abbekås fiskeläge

Tidigare har jag nämnt, att min länge närda önskan att återse det morföräldrahem, som jag minns från min barndom, blev denna sommar verklighet.

Min syster och jag gjorde på vårsidan 1936 i en hyrd bil, färden från Svedala genom Anderslöv, Grönby och Wemmenhög ned till Hörtevall, som min far arrenderade vid den tiden före sitt giftermål.

Inte långt därifrån ligger Strandåkra, som enligt den mans utsago, som nu bodde på Hörtevall, ägdes av min farfar och idag förstår jag varför min far ofta talade om Öremölla. Båda dessa gårdar ligger i denna socken.

Därifrån gick färden vidare till Brasakallt, förr ett litet värdshus på vägen till Ystad, som går utmed kustvägen.

Östersjöns vågor brusade och det klara, ljusgröna vattnet, bröt mot stranden.

Hörtevall

Vid Brasakallt vek vi av mot Mossby, där kände jag genast igen husen och den gård, som jag inte sett sedan jag var mellan fem och sex år gammal. Min mormor bodde där, sedan hon blivit änka fram till sin död på sommaren 1879. Hon dog av lunginflammation.

Strandåkra

Vägen i Mossby

Nu skulle det fastlås om behållit mina rätta minnen om detta hem.

Till min stora glädje fann jag att minnesbilden i huvudsak var riktig. Förändringarna var inte större än att det gick att se igenom dem. Endast de rummen längst bort kändes större än jag mindes dem. Stället hade genomgått en del reparationer, svart papptak hade ersatts av det halmtak som en gång funnits och den runda frontespisen hade blivit en spetsig sådan med bibehållande av de tre fönstren.

Den lilla mellandörren mellan köket och sängkammaren var borta. Skafferiet var också förändrat, men rummen i övrigt var sig lika.

På väg till Mossby

Bostället i Mossby. Min mormors sista hem

Häcken utanför var densamma, men träden hade vuxit betydligt. De båda dungarna var kvar, som skilde boningshuset från ekonomibyggnaden.

Människorna, som nu bodde här verkade inte lyckliga. Ett sådant ställe med ett litet jordbruk är inte detsamma som förr, det kan inte ensamt bära och räcka till för nutidens pretentioner.

All den poesi, som stället en gång hade var nu helt borta. Det var rena rama prosan både inne och ute. När vi möttes av en gråtande uppsvälld husmor, som hela tiden grät och beklagade sig för allt och alla. På detta vis var återseendet väldigt vemodigt och minnesbilden från lyckliga barndomsdagar kom först tillbaka sedan vi för länge sedan lämnat denna plats bakom oss.

Detta hem, som jag hr skildrat här, var inte så enkelt att leva i på den tiden, som det kan synas för en nutidsmänniska, som är van vid all tänkbar komfort och mer därtill. Vid en jämförelse med andra likställda hem ägde det mer kultur och skönhet över sig än flertalet i orten och man såg upp till det som ett hem för sig.

Familjemedlemmarnas utrustning var mycket ojämn och man får erkänna att mormors överlägsna personlighet och morfars duglighet gått i arv till endast några av döttrarna och äldste sonen i faderns första äktenskap.

De tre styvbarnen ägde en förmögenhet, men sonen var den ende av dem som förnuftigt använde sitt arv. Den enda skada han gjorde var att han som mycket ung jagade på olovlig mark men slapp att bötfällas. Han flydde till Amerika.

Ständigt längtade han hem och fem gånger besökte han Sverige. Sista gången stannade han en längre tid i mitt hem med sin fru, som var tyska, men kunde lite svenska. Han kom hit för att lyfta arvet från sin morbror Åke Rasmusson i Hönsinge, som dog barnlös.

Gärna hade amerikanen bosatt sig på den vackra gården men familjen hade sina rötter i det nya landet, där alla hans barn haft framgång.

De två styvdöttrarna ansågs mycket vackra och gifte sig snart med män som slösade bort deras arv. En av dem till och med sin ärvda gård, som i många hundra år hade ägts av hans släkt. Men deras barn lyckades väl och hjälpte föräldrarna till en tryggad ålderdom.

En av sönerna kände jag mycket väl, en verksam och betydande man på sin ort. Känd för sin stora hjälpsamhet och sitt kulturintresse. Han dog ogift och hans värdefulla samlingar gick på auktion. Bland annat fanns till exempel en bibel som Gustaf II Adolf fått av sin lärare, Skytte, vilket stod präntat i densamma. Ett altarskåp av silver från 1600-talet mm.

Av mormors egna söner var Magnus mycket klen och dog ung. Nils var dövstum till följd av sviter från scharlakansfeber, en redbar och försynt man som var gift två gånger. Första gången gifte han sig med en kamrat från dövstumskolan Manilla. Barnen i båda äktenskapen var normala, men de två äldsta dog i tyfus samtidigt som deras mor.

Nils hade lärt sig skomakeri och livnärde sig så gott han kunde på detta, sedan hans första hustru slösat bort allt han ägt.

Om Åke, som var mycket under medelmåttan, hade av någon sjukdom blivit hämmad i sin utveckling, vet jag inte så mycket.

Olof, den yngste sonen, hade kunnat sköta sig bättre om han inte varit för mycket begiven på sällskaplighet och försummat sitt eget. Att han blev tvungen att gå från en mycket bra gård, som mormor köpt åt honom, var inte hans hustrus fel. Han var gift med en syster till min far, en förnuftig och verksam människa. De hade tre barn. För att komma ifrån allt reste familjen till Amerika.

Moster Sofie minns jag mycket väl. Hon var en mycket behaglig och stillsam kvinna som hade bruna ögon och regelbundna drag. De söta barnen, som vimlade omkring henne, kunde ha varit en lycka, men hennes snälle, men oföretagsamme man ägde inte förmågan att försörja en talrik familj. Han var bror till min far och mycket pengar och annan hjälp gick till dem från vårt hem.

Mina föräldrar hade mycket tyngd i att alltid stödja och hjälpa någon i misär ställning i släkten, när det ena upphörde tog nästa vid. Det blev aldrig lättare för dem under deras livstid.

Kristina och Hanna var de enda av min mors syskon som det var någon reda med. Det var praktmänniskor till utseende, sätt, väsen och i all synnerhet till karaktären. Mostrarna var i grunden mycket olika, men vi barn har ljusa och glada minnen av dem båda. Mest av allt älskade vi moster Hanna, som vid mormors död flyttade över till mitt hem tillsammans med Åke, den trogne hunden Solo och duvan Adonis.

Hennes vakna intelligens, hennes livliga blick och lockiga hår, hennes oförskräckta duglighet och påtänksamhet fängslade alla i hennes närhet. Som min mors bästa vän var hon en god hjälp i hemmet, tills hon några år innan hon gifte sig startade vävskola i Göteborg tillsammans med par kamrater från handarbetets Vänner, Lotte Grönvall och Ida Drakenberg. Det var innan hemslöjdsföretagen kommit igång i landet i den utsträckning det i dag är.

Under vistelsen i mitt hem fick moster Hanna ofta offra månader på att hjälpa behövande inom syskonskaran. Det var inte roligt och jag har ännu i minnet hennes lycka, då hon kom hem från dessa resor. En av dessa resor medförde den svåra tyfusepidemi, vilken rasade i mitt hem och som också höll på att ta hennes liv.

Sedan hon gift sig, var det alltid vår stora glädje att ha henne och hennes familj, den kära Anna inräknad, i vårt hus under glada och festliga högsommartider.

Hennes sista blick, som mötte mig kort före hennes död, gav mig intrycket av hur stor, underbar och gåtfull en människosjäl kan vara. Den rymmer helt enkelt universum i sin mot det Högsta riktade åtrå.

Morföräldrarnas gravplats på Skivarps kyrkogård

Minne av
Lantbrukaren Lars Olsson
född i Anderslöv 19 februari 1806
död i Skivarp 28 januari 1862
och hans hustru Hanna Jönsdotter
född i Grönby 1814
död i Mossby 19 juli 1879

Från morföräldrahemmet del 2.

Barndomsminnen från min mormors sista hem i
Mossby 1877-1879

Åke, den av syskonen, som fått minst på huvudets vägnar och som det sista året brutit sitt ben, sattes till att klippa remsor till trasmattor. Dessa ibland lysande små lappar var mycket begärliga till dockkläder, men han blev mycket förnärmad om ag ville nappa någon av dem, och hötte och slog med kryckan. Det kunde ha sina sidor att få tag i ett litet himmelsblått sidenband.


Folkstugan


Min moster Hanna var omkring sjutton år, då jag skickades till mitt morföräldrahem. Hälsan kanske inte fattades men jag var ett klent barn som inte orkade med mina äldre bröders ystra och ibland halsbrytande lekar.

Jag visste inte någonting mer förtjusande än moster Hanna, att få gå med henne var helst det bar iväg. Moster Hanna hade strålande bruna ögon och ljust lockigt hår, som mörknade med åren, som den yngsta i en stor barnflock hade hon kanske haft mer frihet för sin livsglädje än de äldre systrarna.



Moster Hanna på trappan


Ibland gårdens djur hade hon sin favorit. Hunden Solo och hästen Svärting och framförallt duvan Adonis, som inte höll till i duvslaget, utan satt mest på sandlådan i köksförstugan. Han hade en gång råkat få ena vingen gråfärgad i en spillkum stekflott, som Edla satt att svalna på sandlådan.

Ibland om morgnarna var jag med när höns och ankor skulle matas och då kom givetvis duvorna också. Adonis satt ofta på mosters hand eller axel och tog ärter ur hennes mun, vilket även en del av de andra duvorna vågade sig på. Det var liv och rörelse.

Jag minns så väl en söndagseftermiddag, då jag hade placerats på halmstacken, medan moster Hanna sprang och lekte med Svärting. Det var inget nöje för mig för att jag trodde i varje stund att hästen kunde skada henne och blev för den skull mycket upprörd.

Jag har också i mitt minne en sommardag, då en ung man från trakten, som tagit musikdirektörsexamen, A. Nilsson, hade kommit på besök. Det ropades på moster Hanna, som ingen kunde hitta. När hon hörde ropen kom hon med ett hopp ned ur ett körsbärsträd, med kjolen upplyft och full med körsbär, för att roa mig hade hon satt en krans av körsbär kring huvudet och hängen i öronen. Hon stod där leende innan hon gick in för att ordna till sin dräkt till kaffet.

En kväll hade mostrarna bal och det spelades oavbrutet på den gamla taffeln, men jag hade fäst mig vid en flicka i klargrön klänning och smög mig till henne endast för att berätta hur mycket gott som skulle serveras till kvällsmaten. Till min stora häpnad skrattade hon och de andra åt mig och jag sprang mycket bedrövad ut. Helt övertygad om att jag hade gjort något helt galet.

Moster Kristina kom en dag hem från Tullstorp, där hon lärde sig finare matlagning och att väva damast hos fru Göransson. En av kvällarna, kanske hade hon bakat småbröd, klädd som hon var, på den tiden, vit kort tröja, kallad nattröja och ett stort vitt förkläde, ville moster försöka fång in mig. Vi sprang genom mormors sängkammare ut i dagligrummet, genom folkets rum ut i köket och min förskräckelse att hon skulle få tag i mig var stor. Hur det slutade har jag glömt, men jag kommer ihåg hur moster Kristina såg ut den kvällen.

Båda yngsta, hemmavarande mostrarna, hade lärt sig brodera, rita och en del andra små färdigheter hos några mamseller Borgström, vilka bodde i trakten. Att spela lite enklare musikstycken hade två flickor Liljeqvist, Terese och Emy, som utbildats till guvernanter, lärt mostrarna. Man kan knappast kalla det lektioner i egentlig mening.

I ett nothäfte som jag har finns valser av A. Nilsson, som tillägnats mostrarna Hanna, Kristina, Sofie och Emy.

Emy Liljeqvist var moster Hannas synnerligen goda vän. Hon var liten och hade mörkt hår. Till mitt stora förtret brukade hon flyga upp i moster Hannas knä, som jag tyckte att jag hade ensamrätt till.

Vid ett besök på en granngård i Tingaröd åt vi plommon och på väg till Nöbbelöv stannade man ibland vid vägkröken. Här låg ett rätt ansenligt lågt hus där träskomannen och snickaren Magnus Hansson bodde med sin hustru Charlotte. De var barnlösa med hade en hund, som hette Priffe. Efter Priffes död minns jag Charlotte gråtandes i hörnsoffan i dagligrummet, och jag kunde höra mostrarna säga att hon grät över Priffe, som om det varit ett barn.

Innersta rummet i frontespisen användes som garderob. Här hängde mostrarnas dansklänningar, en ljusröd som tillhörde moster Kristina, en vit med små gröna rosenbuketter som jag älskade att se moster Hanna bära. Ett kort skört med garnering nedtill prydde livstycket, vilket hade ett bälte om livet med rosett bak. Stora överklädda knappar dekorerade framsidan. Kjolen var vid, prydd med en liten garnering halvvägs mot knäet. En gång, långt efter detta, frågade jag moster Hanna om hon haft en sådan klänning och det hade hon så minnet var rätt.

Tvärs över vägen, snett mot mormors gård, låg ett hus där det fanns många barn. En av flickorna, Anna, var en trevlig lekkamrat. Redan rätt stor, hittade hon alltid på roliga lekar. Ofta lekte vi lantbruk, riste gräs och band kärvar som sattes i långa travar precis som de vuxna brukade göra.

En dag hände det fruktansvärda. Fadern till de många barnen hade hängt sig ute på logen. Jag måste ha begripit det eftersom jag ännu kan minnas det och den sorg som rådde på begravningen. Här trängdes man mycket i de små rummen, med högt uppbäddade sängar, vilka tog den mesta platsen av rummets yta.

Barn kan ha sina fördomar. Mormor hade byggt ett hus inne i en stor trädgård till morbror Nils och hans hustru, vilka båda var dövstumma. De hade flyttat och huset stod tomt. Ljust och trevligt var där inne med vita dörrar och fönster.

Någon gång gick moster Hanna och Edla dit för att se till det. Vi hade smörgåsar med oss, som gömdes i den inmurade grytan, det var smala svarta smörgåsar med korv på. Under tiden vi åt dessa hörde jag att det berättades att det spökade där. Ingen kunde förmå mig att nästa dag äta av de, som jag trodde, överblivna smörgåsarna, Det låg något hemskt över dem. Först sedan de visat mig att dessa smörgåsar var kvar på en hylla högt uppe i skafferiet kunde jag förmå mig att äta smörgås igen.

Moster Hanna har berättat att möllaredrängarna och en av sönerna från Möllaregården var de rätta spökena. De hade en sommarkväll, då trädgården besöktes av svärmande ungdomar, vilka nöt av bär och frukt i det övergivna husets trädgård, kört uppe på vinden med säckvagnar och även ställt till med annat buller. Påföljden blev att trädgården hädanefter fick vara ifred nattetid.

Kusinerna från Brönnestad hade en dag under påsken kommit på besök. Alla de tre äldsta bröderna svärmade för moster Hanna och de for stojande genom huset ut i trädgården och in igen, det rörde sig om ett färgat påskägg.

Ungdomarna skulle senare fara på bal och moster Hanna stod och klädde på sig i sängkammaren när de stormade in där. Vi flyttade in i mellangången och därifrån, tvärs över köksgolvet, in i skafferiet, for moster in, halvklädd, med kläderna i famnen. En av förföljarna grep häftigt skafferinyckeln så att den gick av. Han hade ingen aning om varför moster in ville släppa in honom. Han ville bara ha hjälp av henne att rädda sig och ägget undan sina bröder.

Vid detta tillfälle skrek jag oerhört och höll i moster då hon höll i låset och länge efter det var jag rädd för denne unge man, som efter många öden slutligen gifte sig med min moster. Mormor lär ha gett honom och bröderna en ordentlig skrapa vid detta tillfälle.

Moster Hanna brukade ofta sjunga om kvällarna tills jag somnade, melodier ur Fritiofs saga, Topelius samt andra barnvisor.

Ännu en sjuklig telning fanns i den stora syskonkretsen i morföräldrahemmet, moster Bengta, mycket flitig, tyst och tillbakadragen. Hon saknade varken förstånd eller hjärta. På söndagsförmiddagen brukade vi sitta tillsammans ute i bersån i trädgården och då sjöng hon med en något bruten stämma, visor ur sin sångbok som t.ex. ”Rocken surrar och lampan brinner” eller ”En herreman så stolt och båld, han ägde tunnor guld, hade många hemman i sitt våld, fick se en flicka huld, bland trädens stammar ensam gå, han talte då till henne så, trallilala trallillala. Mitt vackra barn, vad heter du, säg mig ditt ljuva namn, kom sätt dig vid min sida nu i dalens blomsterfamn, och låt oss språkas vid en stund förtroligt här i gröna lund, trallilala”

Fler verser minns jag inte och jag har förgäves letat efter den i de sångböcker som jag senare fått.


Huset i mossen


En dag fick jag följa med moster Hanna till ett ställe som låg i mossen utåt havet. Tydligt står detta landskap med sina gröna ängar, för mig, som jag inte återsett sedan dess, förr än i år, i en helt annan belysning. Gården låg omsvept av dis och på ängen stod en stork och en liten flicka i ljusröd klänning. Allt var högst fängslande.

Inomhus talades om vävnader och vi tittade på allt som förvarades i kistor och skåp.

Mormors lilla lantbruk sköttes av två trogna och pålitliga människor. Drängen Nils, en medelålders man som inte pratade så mycket. Han körde hästarna Svärting och ”Hongen”, den senare kallades så därför att han hade ovanan att bitas. Man fick inte slå honom för då vände han vagnen mitt på vägen om man inte såg upp.

En gång välte vagnen mitt på bron över Skivarpsån, en tänd lykta och rop är mitt minne från denna färd. Nils visste nog bättre besked med hästarna och det var Åke som körde. Många saker kunde skäras ut av de vita morötterna från stallet och drängen Nils var inte snål så ibland fick jag hela förklädet fullt.

Edla var lång och mager med ett otroligt rynkigt ansikte och med en mycket grov och skrovlig stämma sa hon små lustigheter. Hennes svartrödrandiga förkläde var smalt sammanrynkat och flög som en slöja när hon rörde sig hastigt.


Vägen mot Ystad från Mossbylund


Något av den tyngsta, mest omöjliga sorg gick igenom mig vid hemresan från morföräldrahemmet. Aldrig senare har jag känt en otröstligare värk i mitt inre än på den resan hem. Den saknade allt förnuft och alla begrepp, det var första gången jag skildes för alltid från något som jag älskat.

Vid krökningen av vägen tycktes vagnen ibland köra rätt ut i havet, denna rädsla tillsammans med min sorg hade ingen botten. Jag satt i någons famn och lutade mig mot någon, men jag var alldeles ensam med mina tysta snyftningar.

Väl hemma minns jag att min bror Olof kom emot mig i schackrutig kolt, med mörkare och ljusare rutor i brunt, han hölls under armarna och gick osäkert.


Möbler som blev kvar efter auktionen


Mormors sista hem i Mossby skingrades, gården såldes och bohaget gick på auktion. Min far köpte en del, som t.ex. väggpendylen, som är i min ägo, en stor silverpokal, fyra höga tennstakar och mycket annat. Men det stora, rikt skulpterade skåpet inköpets av kommersrådet Lundgren och står nu, återigen sålt, på Charlotteslund hos bankir Lachmann.

Moster Kristina hade kvar några av möblerna från dagligrummet. Mozarttavlan har hittat och återköpt, den hänger nu hos Estrid. Mycket silver, porslin och duktyg spreds för vinden och endas en spillra har jag sett hemma hos mostrarna.